Dagens gästrecension är skriven av Ulf Liljegren som till vardags är lärarstudent samt sosse. Ulf har tidigare recenserat debutromanen "Lejonet": http://kryddhyllan.blogspot.com/2008/09/exklusiv-gstrecension-lejonet_12.html Innan man går vidare i min recension av Gustavs senaste bok ska en del saker nämnas. För det första så saknar jag den litterära repertoar som krävs för att tillgodogöra mig alla snillrika blinkningar till klassiska litterära verk. För det andra, och detta har haft större betydelse för läsningen, har jag haft väldigt svårt för de teasers som Gustav släppt på bloggen, då jag inte alls har något större intresse för den typen av romaner. Med detta sagt så kan vi gå vidare i recensionen.
”Min broder Georg” är en bok som i sin helhet är bättre än vad jag hade föreställt mig. Jag var rädd för att det skulle vara ett högtravande språk med lite handling och mycket, mycket diskussioner, men så är inte ofta fallet. Istället så är det berättelsen om två bröders liv och en prästs idéer och tvivel på sin egen tro som driver berättelsen framåt. Visst händer det att det blir en tomgångskörning på sina håll och vi som läsare tvingas vänta vid ett rödljus som aldrig slår om till grönt och tar oss vidare i berättelsen. Många gånger fyller dock de filosofiska diskussionerna en viktig poäng och är intressanta för både mig som läsare, men också för berättelsen och hur vi ska förstå karaktärerna.
Det är en balansgång att som Gustav skriva en bok på en stil som ska utge sig för att tillhöra en annan tid, och det lyckas han med stora delar av romanen, men jag upplever att språket vissa delar inte klarar av den balansgången som krävs för att hålla ihop romanen. Stundtals blir det till en parodi på storsvulstighet och självgoda berättare, för att andra gånger hamna i ett språk som mer hör hemma i en pilsnerfilm. Det är taskigt sagt, då tillfällena inte är mer än pissar i Mississippi, men som läsare förtar det stora delar av helhetsintrycket. Jag tror att när Gustav skrev sin första roman Lejonet så var den till stora delar redan skriven i huvudet på den unge författaren, medan Min broder Georg hade behövt ett mer noggrant vägande av vissa ord, meningar och uttryck. När stilen sitter är det dock spännande läsning, exempelvis när Stigzelius och Fredrik Nilsson diskuterar tro på gud och slutkapitlen.
När det kommer till Stockholm så har författaren både rott hem ris och ros av tidigare gästrecensenter, och förtjänar samma behandling av mig. Ros till miljöbeskrivningarna: de skapar en bild som gör att man upplever och känner sig med i miljön, de tillför också till berättelsen samtidigt som de inte lägger beslag på romanen. Miljöbeskrivningar är något som jag upplever att Gustav utvecklat till denna roman och bådar gott för kommande verk (ryktet säger att det kommer bli en roman om livet på ett Call Center, en Office Space möter Tärningsspelaren för 2010-talet).
Ris ska också ges och det är genom en fundering. För upplever jag verkligen Stockholm anno 1896? Är det inte en kraftig hybrid med ett Bellmans Stockholm där Stockholm är mindre och mer intimare? Jag tänker också på det faktum att Stockholm i Min broder Georg känns så litet och oföränderligt, en bild vi inte känner igen i Fogelströms Mina drömmars stad, utan känns mer som Markurells Wadköping i storlek och miljö. För var är de sociala slitningarna som pågår i Stockholm denna tid?
Men det ska sägas, författaren påstår sig aldrig skildra det verkliga 1896 års Stockholm utan sin bild, men samtidigt är det mycket möda att lägga på läsaren att tänka bort deras egna bild av 1896 års Stockholm vid läsning. Ett platsbyte eller skapandet av en tidlöshet hade kunnat lösa de problemen, ex. som Strindbergs skapande av X-köping i Röda rummet.
Vad mer ska sägas innan avrundningen av recensionen. Romanen hade mått bra av tre saker, för det första en annan disposition, där vi på ett tidigare stadium kastas in i handlingen och jag tänker då på Stigzelius gudstro som på nått sätt ändå är berättelsens kärna. För det andra hade romanen mått bra av fundera på vilket Stockholm man ska spegla, kan verkligen alla känna till bröderna Cambrant på det sätt som nu görs i ett Stockholm som dubbleras flera gånger om under brödernas levnadstid? En från författaren översikt över språket, för nog lyckas Gustav väldigt bra, men här och där smyger det in övertramp på den tunna linje han måste hålla om han ska ro hem att skriva en roman av denna stil. Då måste orden och meningarna vägas noga. För vissa karaktärer känns ibland felplacerade i sina sätt att uttrycka sig, då framförallt de annars så härliga karaktärerna John Ruben Andersson och Polismästare Tapper. Så Gustav, kill your darlings! Och till kommande läsare, läs och njut av de lysande delarna och ha överseende med solens fläckar.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar