Det är kort mellan lycka och leda

Att leva är att lida, påstod Schopenhauer, som enligt legenden gav en man på gatan en lavett bara för att att han var ful och störde Schopenhauers skönhetssinne. Vi är compagnon de miseres, menade Schopenhauer, vi är fellow-sufferers, och de få tillfällen vårt lidande upphör ersätts det heller inte av lycka utan av leda. Man mår alltså antingen dåligt, eller så är man uttråkad.

Och ingen har väl som Schopenhauer koketterat med sin apati och vid välförsett bord förespråkat självmordets alla förtjänster. Det finns kort sagt rimliga skäl att kalla Schopenhauer för en "gnällpelle". Men det här snacket om ledan, där hade han något, för min nuvarande belägenhet borde vara go', i och med att professorn bedömde mitt examenarbete som "färdigt" tidigare i dag, vilket i princip innebär att jag kan ta sommarlov nu, tidig maj. Och sådant borde man väl fröjdas åt. Men i stället för lovsånger: leda.

Att leva är att lida, menade Schopenhauer.

Men sup då, menade kenttrummisen Markus Mustonen.