Skellefteå II, eller Hur själva rymden växer när vi andas

Jag skulle till Skellefteå igen - och det var typ vår!

Här sitter jag längst fram i bussens övervåning, på helspänn inför min visit. Vid ett tillfälle passerade en ybuss i motsatt körriktning. Ybuss är alltså den bussfirma som brukar ta mig ner till Uppsala när jag vill slå runt ett par dagar. Tomheten i att se den bussen vara på väg åt helt motsatt håll... nej, jag kan inte beskriva den.

Alla hatar Skellefteå - eller "Skell Hell" som särskilt vassa tungor brukar kalla det - men nog är det väl ändå alright, det är väl en mindre stad som alla andra, på den här bilden tycker jag dessutom att jag fått det att se riktigt gemytligt ut.

Mitt lektionsmoment passerade utan anmärkning. Jag gick åter mot busstationen. På vägen passerade jag en kebabvagn som lustigt nog heter samma sak som Jens Lapidus senaste roman: "Kebab, mannen".

Umeåbussarna var dessvärre few and far between vilket tvingade mig att döda en timme på ett närbeläget kafé. Hela tiden satt jag och undrade ifall man fick ta påtår eller inte. Servitrisen svepte förbi flera gånger, men inte ett ord kom över mina läppar. Jag vågade helt enkelt inte höra vad hon skulle svara. Så jag satt kvar. Jag uppträdde normalt. Jag var som vanligt. Och så hörde jag en röst, inte starkare än en viskning. "Det är såhär det går till", viskade den. "Det är såhär det går till när man dröjer sig kvar i dunklet. När man blir en främling för hela världen". Jag trodde först att rösten kom från mitt inre, men sedan visade det sig att det var en äcklig gubbe vid bordet bakom som hade väst det i mitt öra. Så då lämnade jag kaféet.

Och väl hemma i Umeå igen - ja, se vilka goda nyheter som möter en där! Socionomgrabbarnas band TV and Nightmare [sic!] spelar på Hamnmagasinet på fredag. Kom dit vetja!