Det börjar bra! Norrmannen Karl-Ove Knausgårds Min kamp är en "must-read" för alla som vill hålla sig "up-to-date" med den nordiska samtidslitteraturen. Likt Proust före honom återskapar Knausgård hela sin barn- och ungdom - ner till färgen på lågstadieskolans dörrhandtag - och slänger därutöver in en försvarlig mängd dödsnoja. Jag älskar ju alla halvalkoholiserade konstnärsgubbar ganska förbehållslöst, och Knausgård är den senaste författaren att joina detta mitt frodiga galleri av Lundells och Kerouacs. Mycket bra! 
Men sedan blir det lite fegt och reserverat igen. Skärpning, Birgit!!! Pseudonymen Lars Keplers senaste deckare har jag inte läst, ej heller den förra, men jag tror att Paganinikontraktet handlar om en skurk med absolut gehör eller dylikt. Om detta nu är ett skurkattribut att fasa inför. I James Bond-filmerna har skurkarna åtminstone metallarmar och huggtänder. Hos Kepler har de absolut gehör. Skurken kan således avslöja ditt falsksjungande och därigenom skämma ut dig inför dina körvänner. Kusligt!
Men se nu "hertar" det till igen! Herta Müller är som bekant nobelpristagare i litteratur 2009. Historien i fråga utspelar sig under arma förhållanden i ett sovjetiskt fångläger nån gång för länge sedan. Men här finns också humor och språklig sinnlighet. Med sin blotta närvaro höjer romanen bokhyllans kulturella kapital. Snyggt, Birgit!!! 
Därefter följer någon form av bok, kallad Lila hibiskus, som visst utspelar sig i Afrika. Den är dessutom skriven av en människa från den missgynnade sidan av patriarkatet. Det är väl alright. Dessvärre är jag mycket ointresserad av allt som har med Afrika att göra. I mina ögon är det fortfarande "The dark continent". Vi går vidare.
"Du sköna nya värld" - en mellantextlig passning till Aldous Huxleys dystopiska framtidselegi, tillika titeln på Hans-Günter Wallraffs senaste samhällsreportage. I boken "wallraffar" han sig bl.a. till svart man och telefonförsäljare. Jag vet inte mycket om vad det innebär att vara svart man, men telefonförsäljare kan jag. Och nog är det på tiden att någon skärskådar denna dubiösa bransch. Samhällskritik före skönlitteratur - fint tänkt där, Birgit! 
Genomgången avslutas med den för min undersökning något malplacerade romanvarianten av "Jönssonligan och den svarta diamanten", Peter Habers bidrag till Jönssonligan-mytologin. Jag minns när jag såg denna film på bio tidigt 90-tal. Sättet som filmmakarna gjorde sig av med Gösta Ekmans "Sickan" tog mycket hårt på mitt åttaåriga hjärta; han hävdades helt sonika ha blivit sinnessjuk. Det blev för verkligt. Det gjorde att hela filmen fick en sorts obehaglig aura över sig. Samma obehagliga aura skänker boken Birgits bokhylla. Kom tillbaka, Lila hibiskus - allt är förlåtet!
Ja, hur fan tänkte manusförfattarna kring Sickans bortgång? Att skriva in sinnessjukdom som skäl traumatiserar rimligen 9 av 10 ungar.
SvaraRaderaAbsolut, och skönt att se att du Ulf tar din del av ansvaret för detta!
SvaraRadera