Och skyller allting på våra fyllehuven

Det var Umeå Open-dags! Vi samlades på Lottas Krog klockan 15.30, varken förr eller senare, för att dricka öl. Jag blev mycket berusad av bara två pilsner; jag vet inte, men det är något med att dricka öl ute som gör en mycket mottagligare för fylla än när man gör detsamma hemmastädes. Tack vare mina koleriska gester lyckades jag välta ut en halv öl i mitt eget knä, men det torkade och det enda som lämnades kvar var en skön aura av malt runt mitt väsen.

Lasse har blivit en Apple-fanboy och pratade uteslutande om iPhones, bl. a. den så kallade diamant-appen som kostade x antal tusen kronor och innebar att man fick en liten diamant i ena hörnet på sin display. På denna uppenbart fingerade bild ritar han upp själva diamantmönstret i luften för att underbygga sin tes. Hannes är måttligt road av spektaklet.

Därefter gick vi till mig och ganska snart gick luften ur tillställningen. Här sitter Jocke och Åse och gaggar.

Och här gör Hannes och Ida något liknande.

På egen flank återfanns Per, som tittat lite för djupt i vinflaskan och blivit alltför svårkonverserad för att någon skulle våga sätta sig jämte.

Mot slutet av förfesten höjdes temperaturen några grader i och med att Lasse och Åse konstaterade att de älskade varandra och förenades i en varm omfamning (no homo).

Sedan gick vi alltså på Umeå Open. Och som jag konstaterat förut på denna blogg så är det så att "det jobbigaste med Umeå Open är ändå att man måste gå på Umeå Open" (Börshare, 2008). Här spelar Säkert, det var alright. Det var ungefär som att lyssna på hennes skivor fast man var tvungen att stå upp. Jag hamnade ett slag bredvid Katrin, som driver en mycket kompetent men numera skrinlagd blogg :( Det är mycket synd, då hennes blogg samt Antons hembrännarhistoria är de enda jag anser läsvärda.

Sedan var tanken att vi skulle se Håkan Hellström, men det fick man vackert glömma då arrangörerna tydligen tyckte att bara hälften av alla betalande gäster skulle släppas in i konsertlokalen - ett djärvt och lite spännande beslut! Man fick underhålla sig med TC:s dansgolv och 120-kronors Mojitos i stället, men sådant blir ju också gammalt fort, så jag gick hem och tjurade. På hemvägen bestämde jag mig för att skapa en facebookgrupp som hette något i stil med "Vi som betalade för Umeå Open men inte fick se Håkan" bara för att se hur många medlemmar jag fick, och sedan skriva någon form av blogginlägg om hur meningslös en sådan grupp egentligen var och teoretisera kring vad folk egentligen trodde att de åstadkom genom att stöda ett sådant uppenbart verkningslöst initiativ. Men det kändes inte alldeles fräscht, dessutom var det mer bekvämt att inte göra det, så jag sket högaktningsfullt i hela affären.

Summa summarum var Umeå Open alltså ett helt klart misslyckat projekt och jag lär inte återvända så länge jag lever. Men jag är inte sur eller så, nej nej, det är så lite som gör mig upprörd nuförtiden, det gör egentligen detsamma. Och roligast blev helgen först under städningen på lördagsmorgon, då jag fick chans att göra - ÖLSKÅLEN! Under ceremoniella former lyfte jag denna helbrägdagörande dryck i mina händer och drack i djupa klunkar. Helgens höjdpunkt!