Bussresan fortskred som planerat i går. Vi resenärer mellanlandade i Umeå och tilldelades en paus på fyrtio minuter. Malena var vänlig nog att cykla förbi busstationen för att göra mig sällskap. Hon talade om gruppsykologi, men jag lyssnade inte. Jag såg bara hennes ögon och önskade jag kunde plocka ut dem och stoppa dem i min ficka, använda som stresskulor kanske. I kaffedrickandet uppstod en plötslig paus. Så fick jag en chans att säga allt det jag aldrig sagt. Om hur det finns något större än allt det här, om hur världen inte slutar vid stans sista busshållplats. Om hur hon borde följt med mig, hoppat på bussen, skit samma var vi åkte. Men jag var för feg.
Jag bytte Malena mot Per, som hoppade på bussen i stället. Per var lätt bakfull och lite plågad av ett felskickat sms tidigare under dagen. Jag ljög och sa att det inte var så farligt.
Som av ett ödets nyck skulle det visa sig att vi valt samma färdlektyr för bussresan, fast i olika svenska översättningar. Per funderade en hel del över huvudkaraktären Sal Paradises namn. Han menade att Astrid Lindgren troligtvis låtit sig inspireras av Kerouac då hon döpte luffaren i Rasmus på luffen till "Paradis-Oskar", eftersom både Sal och Paradis-Oskar är luffare och heter någonting paradisrelaterat. Teorin kändes inte vattentät.
Och i DN stod det om Fantomen vilket ju var lite kul, men dessvärre var artikeln inte särskilt insiktsfull eller intressant. Så vi snackade skit och spann drömmar om valborgshelgen i stället.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar