tisdagen den 8:e mars 2011

Tre knäckande saker med tid

1. Den liksom krypande känslan när man tittar på en daterad film - låt säga Staffan Hildebrands G (1983) - och inser att den värld som finns i filmen faktiskt är samma värld som finns nu, trots att den ter sig alldeles som ett annat universum. Det ofattbara i att ex. Ulf Brunnberg levde i den världen, och nu lever han i den här. Och det otäcka i att den här världen, den just nu pågående tidsandan, den som porträtteras på alla ens facebookbilder, om ett antal år kommer att framstå lika främmande.

2. Det beklämmande i tanken på vad som kommer att minnas av vår tid om, säg, 500 år. Vem kommer om 500 år att minnas mig? Vem kommer att minnas Leif GW Persson? Vem kommer att minnas Bill Clinton? Den sistnämnde har avgjort störst chans att bli ihågkommen i denna skara, men förmodligen bara av plugghästar och Herman Lindqvist-figurer. Vilka människor minns gemene man från 1500-talet? En handfull. Copernicus, Da Vinci, Magellan. Regionalt sett Gustav Vasa kanske. Resten faller i glömska. Millenieskiftet kommer i framtida historieböcker ägnas en kort och generisk notis: "Det andra årtusendet inleddes med ett terroristdåd i staden New York, vilket ledde till att nationalistiska vindar förändrade klimatet i den dåvarande västvärlden". Det är allt. Vem kommer om 500 år att minnas Herman Lindqvist?

3. Det omöjliga i att lämna ett bestående avtryck. För även om man skriver en svinbra roman, reser en pyramid över sig själv eller skjuter en president - ja, även om vi undviker klimatkriser och kärnvapenkrig - så kommer solen att slockna om 4-6 miljarder år. Inte ens Jesus, Caesar eller Goethe är säkrade en plats i evigheten. Det finns ingen evighet för det mänskliga medvetandet. Detta kan dock nyttjas till ens fördel. När jag är nervös inför en dejt eller ett handledarbesök på praktik brukar jag tänka på att solen kommer att slockna, att ingen i framtiden kommer att minnas mig, samt att jag är död inom max 50 år. Och då får allting en befriande likgiltighet över sig, en air av mersaultsk existentialism, som tar udden av varje inbillat avgörande situation.

Med solen dör också verkningarna av mina tillkortakommanden, misstag och fadäser. Och det är ju ändå ganska gött att veta.

4 kommentarer:

  1. daneil defoe, cervantes

    SvaraRadera
  2. Defoe var faktiskt 1600- och 1700-tal

    SvaraRadera
  3. I graven liggandes om knappa de femtio, är inte det väl pessimistiskt även för den cyniske bokmalen?

    SvaraRadera
  4. Nej vadå, jag är 27 i år och medellivslängden är (så vitt jag vet) 76 år för karlar. Lägg där till att jag tjuvröker ofta

    SvaraRadera