Pluras kön

I går var således Pluras kök tillbaka, numer utan följeslagaren Mauro, som ersatts av Pluras brorsa som satt undanskuffad i ett hörn och betedde sig allmänt autistiskt. Det är förstås synd att Mauro är borta: hans cynism och butterhet var en kraftfull del av dynamiken, en kontrast till Pluras tämligen sangviniska happy-go-lucky-person (som jag har trånat efter ett tillfälle att använda begreppet happy-go-lucky!).

Överlag kändes tillställningen, välfunna gäster till trots, mer forcerad än i fornstora dar. Jag vet inte varför, men känslan ville inte överge mig; den förlamade mitt nöje, handikappade mig som nykterhet på en fest med nya ansikten. Och jag undrar särskilt hur dramat kommer att arta sig när ingen gäst tar sig an ett slags vågmästarroll för att bryta isen, såsom Fredrik Wikingsson gjorde i går. Plura framstår ju måttligt intresserad av annat än påfyllning av vinet.

Men det är ju å andra sidan roligare att titta på haltande TV än alltför tillrättalagd TV.

Och i slutändan dök Mauro upp men då slogs kamerorna av. Tydligen dras Mauro med en fruktansvärd prestationsångest, vilket var en orsak till att han valde att hoppa programmet, tillika orsak till att han inte turnerar. Det där borde Mauro fan jobba med. Han behöver inte nödvändigtvis leda löjliga matprogram. Men han borde passa sig så att inte ångesten gör hans liv mindre värt att leva.

Och tänk, hur ofattbart lite Mauro Scocco bryr sig om min åsikt!