Min mor har kommit på besök till Umeå. I går var vi på teater och såg en pjäs baserad på en roman av Torgny Lindgren. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Torgny Lindgren. Visst är han en skicklig stilist. Men tonen är lite för kokett, tilltalet för mästrande, perspektivet för självgott. Allt inavlat inlandsbeteende tas liksom i försvar och romantiseras (detta romantiserande skulle Torgny Lindgren och hans läsare aldrig erkänna, för sån skit hör ju inte Västerbott'n till). Men allt regionalt och dialektalt romantiseras lik förbannat, även när det helt uppenbarligen rör sig om tjurskalliga och trångsynta gubbjävelfasoner.
Jag vet inte vad jag tyckte om pjäsen heller. Skådespelarna var alldeles för självmedvetna, flirtade för mycket med publiken, lämnade egendomliga konstpauser avsedda för publikens skratt. En teaterpublik, särskilt om publiken är ovan vid teater, måste vara den mest skrattvilliga av alla folkhoper. Det är som att folk går på teater med förförståelsen att teater nödvändigtvis är en mycket allvarlig och högtravande affär. Och så fort det lämnas ett enda litet tillfälle att få skratta - hur banalt och buskisartat skämtet än vara månde - blir publiken oändligt lättade, lyckliga över att ha förstått det roliga, över att ha förstått någonting alls, så man tar tillfället i akt och skriker ut sitt: "HA HA HA! DET VAR ROLIGT! JAG FATTADE! HA HA! SE - JAG UPPSKATTAR TEATER! HA HA HA!"
Sedan gick vi på Pipes. Jag drack Stella Artois. Den hade jag inga problem med.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar