Såg som av en händelse mig själv i spegeln i morse. Fan vad ful jag var. Undslapp ett skrik och ryggade tillbaka åt den spegelvände otäckingen. Han verkade lika illa berörd han.
Omdömet är rent objektivt och alltså inget uttryck för haltande självkänsla. Men det är ju fan omöjligt att vara annat än skitful på vintern i ett vinterland. Man går runt som en levande död nio månader om året. Att folk ändå lyckas träffa varandra vintertid i Sverige är ingenting annat än ett mirakel. Att man lyckas bli förälskad i någon som ser ut som om de draggats från botten av ett träsk. Det kanske finns något fint över det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar