Jag är så ensam som en man kan bli

En av lärarna jag intervjuade i Stockholm framförde tesen att Hjalmar Söderberg är särdeles aktuell just på 2000-talet eftersom Strindberg och jo, måhända också Selma Lagerlöf, redan är så pass uttjatade att Söderberg därmed framstår som någonting relativt "fräscht" bland dessa gamla drakar. Det kanske ligger något i det. Dessutom är ju Söderberg historiskt sett förhållandevis misstrodd - vilket gjort det till en tidsfråga innan man börjar hålla av honom. Den pendel som dikterar all konst är dömd att ständigt oscillera och motreagera sig själv.

Med detta sagt bör alltså Heidenstam vara nästa i raden av gamla svenska författare att få ett sentida nygenombrott (det existerar ju redan en "buzz" kring detta på DN:s kultursidor så jag har inte precis uppfunnit hjulet hehe). Heidenstam har, oavsett sina eventuella kvaliteter eller icke-kvaliteter, helt enkelt avskytts länge nog för att det snart skall bli dags att älska honom. Huruvida han förtjänar det eller inte är oväsentligt. Konstens pendel bryr sig nämligen väldigt lite om kvalitet.