Får jag gå precis så nära att min axel stryker vid din arm

Den enda människa det egentligen är möjligt att kändisspotta i Umeå är Annika Norlin, som jag för övrigt räknar som en av vår samtids största svenska skalder. I dag var jag på väg till jobbet - djupt försjunken i grubbel om huruvida DN:s Bengt Ohlsson är manierad eller ej - när Annika Norlin passerade mig på gångstigen. I ungefär 1,3 sekunder var vi således de enda människorna i hela världen som upptog en och samma kvadratmeter. Tillåt mig att illustrera:


Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här. Men låt oss fröjdas åt att Kryddhyllan för en gångs skull väljer att hylla en skapande kvinna i stället för idel gamla alkisgubbar med hemingwaykomplex (jag välkomnar inte en genusanalys av den här bloggen hehe). Lite tråkigt kanhända att inlägget andas av en sorts osund brunstighet, men tro mig - det hade det gjort ifall Lundell passerat mig på gångstigen också. Vilket han för övrigt gjorde en eftermiddag i Stockholm, juli 2006: mitt livs mest omvälvande ögonblick, eufori i sin allra renaste form.