En varg söker sin flock

I dag är tanken att jag skall bege mig till universitetet, vilket jag gör ungefär en gång per vecka under största hemlighetsmakeri. Pallar liksom inte kamerablixtarna. Hehe, nejdå, men alltså - jag jobbade från hemmet (läs: skrivarlyan i Istanbul) hela hösten och hela våren sitter jag ensam hemma med Hjalmar Söderberg. Det har gjort mig folkskygg(are). För en viss sorts människor är det väldigt osunt att vänja sig vid en sådan tillvaro. Man blir rädd för människor och man saknar människor. Man blir en sällskapssjuk eremit. Vilket i sig är en grogrund för missbruk. Jag har provat det livet och det är fruktansvärt destruktivt. Min första bok handlade om det!

"'Jag vet inte vad jag ska tala om med människor. Jag kan inte känna att jag har någonting intressant att vänta. Det finns liksom ingenting där. Jag har inget utbyte av det. Och jag kan inte förhålla mig till det. Och jag känner mig lite ensammen.'”

Men den sortens självvalt främlingskap är naturligtvis ett val man gör. Det finns ingenting snyggt eller romantiskt över det. Man blir snubben som sitter i sitt studentrum och hatar hela världen och den snubben vill man verkligen inte vara. Det sämsta man kan göra om man känner sig som en främling inför något är att fjärma sig från det. Att köpa ett hus på Österlen där man kan sitta och hata Melodifestivalen. Sådant odlar självömkan och bitterhet. Nej - det är in i smeten som gäller!; att gå ned på ena knät som en hungrig sprinter och rusa huvudstupa in i myllret, kallpratet, kommersen. För alla som inte deltar blir olyckliga och vem fan vill vara olycklig och de som deltar kanske också är olyckliga men de vet i alla fall inte om det vilket är detsamma som att vara lycklig.