I dag deltog jag i ett mystiskt möte som Professorn hade anordnat. Bakom lyckta dörrar satt vi: Professorn, en annan akademisk man av importans, yours truly, samt två andra högpresterande forskarlöften av ungefärligen samma kaliber som jag själv (emellertid från den förfördelade sidan av patriarkatet). Vi tisslade och tasslade och åt dessutom kaka. Vad som egentligen sades där inne kan jag naturligtvis berätta - men dessvärre måste jag i samband med detta döda er.
... Men vi kan ju tala i bilder och återkoppla till tanken att våren 2011 är en hollywoodfilm. Professorn (föreställ er hans roll i dramat som Patrick Stewarts i X-men, fast med hår och fungerande ben) håller alltså på att konstruera ett slags svenskämnesdidaktiskt Dream Team, som iklädda färgglada trikåer skall ge sig ut på gatorna för att bekämpa godtyckligheten, byråkratin och antiintellektualismen.
Vi bryter ner kverulanternas invändningar med retoriska napalmbomber av utopisk pedagogik; vi skär halsen (bildligt talat, alltså) av nejsägarna med läroplanens vassa kanter. Vår ideologi är den okuvliga optimismen. Vår symbol den mörkbruna manchesterkavajen. Vår bibel är Bengt Brodows Perspektiv på svenska Del 1 (Del 2 är ju typ lika menlös som Nya Testamentet).
Det är den mest exklusiva klubb jag någonsin tillhört. Dessutom var kakan riktigt smaskig!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar