Swanns värld

Nu har tiden kommit för mig att gå i exil igen, i likhet med när jag hösten 2010 fann mig själv i rollen som landsförvisad prosaist.

Ja, just det - landsförvisad. Ty det var aldrig min önskan att lämna Sverige; man drev mig i exil, och jag trodde att jag kunde leva för evigt på flykt undan mitt fädernesland; men säg mig - vem kan någon längre tid fly från sitt hem; ja, från själva myllan ur vilken han sprungit!

När jag kommer hem? Jag har ingen aning. Jag låter mig aldrig påverkas av den konventionella indelningen av tiden. Jag skulle med glädje hälsa återinförandet av opiumpipan, men jag svävar i okunnighet om bruket av sådana instrument som klockor, vilka jag betraktar som oändligt mycket mer fördärvliga - och dessutom avskyvärt småborgerliga!

Var skall jag då bege mig? Monsieur, jag vet inte. Men en sak vet jag. Att jag har vänner överallt där några sargade men obesegrade träd har samlats för att med gemensamma böner bestorma en oblid himmel. I Sverige, liksom överallt, känner jag alla människor och ändå ingen. Jag känner de döda tingen väl, men människorna föga. Men själva tingen i Sverige ter sig inte sällan alldeles som människor - jamen, är det inte så!

Själva landskapet; det är mina vänner, det är människor; människor som blivit svikna av livet. Ibland är det en borgruin högt uppe på en turkisk kritklippa, där den stannat för att bada sin sorg i den ännu rosiga aftonhimlen. Ibland är det en nerpissad statoilmack i Vännäs kommun. Det är ett klimat för ömma förtroenden och gagnlös saknad, som passar en gammal och desillusionerad man som jag; som har en lugnande verkan på ett redan plundrat hjärta som mitt, ett hjärta vars sår inte längre kan läkas.

Således: farväl! Kanske hörs vi igen, någon gång. Eller också inte.