'Litterär stadsvandring i Börshares spår', eller 'Stockholm in dry white snow', eller 'By på höjden', eller 'Den mångsidige stockholmsflanören'

Aj, aj, aj - det började inte bra! Jag och Joel och hans arkitektvän Walter [sic!] satt på Dovas på Hornsgatan sent måndag kväll och hällde i oss pilsner. Både jag och Joel skulle upp tidigt morgonen efter, men vi beställde ideligen in nya rundor, som man gör när man inte kan förklara hur gärna man vill sitta kvar.

I dag var jag således lite mör, men Tantolunden visade upp sin bästa sida när jag knatade över Liljeholmsbron på väg mot mina intervjuer, och Stockholm var alltjämt mycket vackert. Väderleken var frisk för att inte säga kall.

Efter mina intervjuer flanerade jag i timmar. Jag var bland annat på Strindbergsmuséet och åt två ostfrallor i en gränd nära Järntorget. Hur det nu var hamnade jag till slut på Stadsbiblioteket. Och där satt jag bredvid en man som jag fick för mig var författaren Lars Gustafsson. Jag tog en paparazzibild, men känner mig i efterhand övertygad om att det nog inte var han - denne man framstår alldeles för ung, välmående och korpulent.

Och sedan började alltså den litterära stadspromenaden i bröderna Cambrants fotspår. Här ser vi Vasabron som har en nyckelroll i romanen.

... Men en ännu centralare roll har naturligtvis: Storkyrkan! Jag såg med andäktighet hur den tornade ovan hustaken som ett hotfullt vidunder redo att sluka mig hel, och fläktarna från litteraturhistoriens vingslag ven genom märgen etc etc. Ja, jag lyckades faktiskt intala mig att scener ur en bok jag själv har hittat på faktiskt hade inträffat på riktigt, och fylldes av vördnad - är det inte besynnerligt!

Och här är Stortorgskällaren, känd från romanen som en plats idel för dråpliga händelser. Lägg också märke till den geniala kompositionen med den tomma barnvagnen; helt klart en allegori för döden!

Och här har vi ju förstås Det Sundbergska Konditoriet, utanför vilket polismästaren Tapper lyckas skingra somt av prästen Stigzelius' grubbel med hjälp av en väl avvägd och effektfullt berättad fabel. Jag tänkte först gå in och äta en semla, men det hade blivit för mycket, jag hade kanske övermannats av rörelse, dessutom hade meta-inslaget blivit alldeles för förvirrande; jag menar en författare som kliver in i sin egen fars, ja det blir lite rysk docka av alltihop, jag var rädd att inte klara av det, att verklighetens hinnor skulle spricka och jag skulle se Monstret bakom pappersväggen, så kände jag, och känslan var så stark att jag avstod.

Och så hittade jag ett annat fik där jag förlade mitt kaffedrickande i stället. Kaffet fick jag tyvärr i glas. Jag tycker inte om att dricka kaffe i glas. Jag vill ha en kopp, kaffekänslan går ju förlorad. Folk runt omkring mig kan få för sig att jag sörplar Coca-Cola som nåt jävla dagisbarn. Men jag sade naturligtvis ingenting utan betalade och log.