Lillebror bli aldrig som jag

Det är ju löjeväckande att jag som har typ 300 högskolepoäng and counting måste söka sommarjobb som glassförsäljare och diskpöjk bara eftersom mitt intresse råkade bli de humanistiska ämnena som ingen behöver eller i vart fall inte vill betala för. Och dessutom är det sorgligt hur uppriktigt tacksam jag skulle känna mig ifall jag fick förmånen att kränga mjukglass eller moppa trappuppgångar.

Man styr ju inte riktigt över sina intressen, men om eller när jag får ett barn skall jag minsann styra bort det från humaniora; jag skall gömma alla böcker, ignorera komprometterande frågor om livets villkor och göra mitt yttersta för att barnet aldrig skall komma i kontakt med olönsamma begrepp som "språk" och "kultur". I stället skall jag inrikta barnets intressen på något som ger avkastning, typ systemutvecklare inom C++ eller hockeyproffs. Det låter krasst, men barnet kommer att tacka mig för mitt Truman Show-tilltag när det blir hennes/hans tur att söka sommarjobb och de jämnåriga kamraterna på Kulturanalysprogrammet säljer bindor över telefon.

Min briljans är bortkastad på världen