Gästrecension av 'Min Broder Georg' II

Jag kan välja att skriva detta från en raljerande sida, men jag vet inte om jag orkar vara så himla fyndig just nu. Min Broder Georg innefattar mycket bra miljöbeskrivningar, jag känner att jag finns med i situationen. Det finns också ett mustigt persongalleri. Jag känner speciellt för John Ruben Andersson [sic!] som för mig är urtypen för den som vill vara till lags, den som har väldigt lite av egen vilja. En stackare som vill väl och försöker intill dumhet! Jag har läst verket med Svenska Akademins ordlista 2 cm från mig och jag anser fortfarande (till motsatsen är bevisad) att du är en språklig begåvning, en svenska språkets ekvilibrist, en språkets mästare. Syrtut? Vem har på sista tiden hört detta ord? Habrovinker och beängsta finns inte med i den upplaga jag har av SAOL, men den är från 1990 och svenska språket genomgår stora förändringar, typ. Jag ångrar mig så att jag inte lyssnade mer på mina föräldrar som pratade olika dialekter, min far pratade Lulebonska och min mor kunde många uttryck från gränsen mellan Sverige och Finland. En stor språklig skatt håller på att gå förlorad, inte mest för att mina föräldrar är döda utan för att det inte finns så många språkliga entusiaster kvar. Därför högaktar jag dig för att du vågar vara lite bakåtsträvare, använda inte helt tidstypiska uttryck. Jag är speciellt förtjust i några sidor ex. s 34-35, Fredrik Nilssons utlägg om Gud. Det börjar på denna sida och det kommer flera som jag känner igen från våra ytterst intressanta samtal på "förfester" =)) på hotellet i Istanbul. Sen är jag förstås väldigt förtjust i det filosofiska resonemanget på sid 84-85. Reflektion: Man väljer sin egen sanning......hur skulle man då kunna säga att du/de har rätt eller fel. Skulle det då ta slut på krig? Varför har vi så svårt att låta var och en av oss människor tro på det just vi väljer att tro på? Varför skall vi försöka övertyga andra om att just jag sitter inne med sanningen? Vad händer med de små barnen som inser att föräldrarna inte sitter inne med den absoluta sanningen, att det kan vara olika. Vilken vånda? Vilken kris? Kanske är det just detta som är ursprunget till vår ångest. Vad säger filosoferna om detta? Slutet var sorgligt och intressant... "Och så började jag skriva" Lysande!!!!!!! Tilltalar deckarläsaren =) Dom sista 8 sidorna tilltalar mig speciellt - dom kan man läsas flera gånger och talar till (iallafall mig) olika, beroende på vilken sinnesstämmning jag befinner mig i. Som slutkläm vill jag säga...........att detta är kanske inte ett verk som kommer att gå till hävderna men det är en ung författares okuvliga vilja att framföra och beskriva något som bottnar i honom själv. Gästrecensent Birgit Hansson arbetar till vardags som sköterska på barnpsyk. Hon är mest känd för att ha avlat författaren i fråga. Hennes recension kan således med fog beskyllas för att vara "biased".