Processen

Läser på Antons myspysiga och mycket icke-oävna (nämen vilka fruktansvärt förvirrande negationer) hembrännarblogg (http://www.jastidittliv.blogspot.com/) att han tycks befinna sig i samma sits som jag vad gäller skolan. Att skriva examensarbete räknas tydligen inte som en kurs, och går man ingen kurs kan man inte bevisa att man är student, och kan man inte bevisa att man är student får man inget CSN, och får man inget CSN så kan man inte köpa bananer, och kan man inte köpa bananer så drivs man till kriminalitet, och om man är kriminell blir ens mamma ledsen, och om ens mamma är ledsen börjar hon dricka, och börjar mamma dricka så glömmer hon att ge katten mat, och får katten ingen mat så dör den. Universitetet har således i princip dödat min mammas katt (detta är, för den retoriskt vetgirige, ett exempel på ett s.k. "slippery slope"-argument som bl. a. Sverigedemokraterna är förtjusta i när de diskuterar konsekvenserna med invandring).

Men ignorera nu fullständigt denna politiskt laddade ingress! Jag har hur som helst s.a.s. fallit mellan de institutionella stolarna och spenderar nu dagarna med att - likt hockeypucken före mig - förpassas mellan diverse morgontrötta fakulteter; jag hänger mig åt pappersexercis från arla morgon till sena kvällningen; jag ringer ideligen förlupna telefonsamtal rakt ut i döda etern på jakt efter någon akademisk skuggfigur; jag springer genom korridorslabyrinter och följer spåren (droppar av humanisthuskaffe) efter Den Enda Som Kan Hjälpa Mig, men varje gång jag tror mig vara i närheten att få tag i henne/honom så är allt jag hinner se en manchesterdraperad rygg som precis rundar ett hörn.

Jag skriker "stanna!" och rusar efter, men när jag rundar hörnet är figuren borta. Och jag får börja om på noll. Mycket kafkaesque:t alltihop.