På spaning efter den tid som flytt

I går var det fest - och lägg där till att Joel var på besök i Umeå! Mina förväntningar var med ett ord skyhöga. Vi inledde med middag på 57:ans, den kvarterskrog som jag försöker göra till min.

Valet föll på 57:ans också på grund av dess undangömda läge. Joel är till vardags rockstjärna i Frantic Sunday och ville förstås undvika all uppståndelse kring hans person nu när han förärade sin barndomsstad ett besök. Jag bad honom ta av solglasögonen för en bild men han vägrade; väste något om att jag bara skulle sälja den till Kvällsposten. Det var tydligt att rockstjärnelivet förändrat honom, men jag tänkte att jag kunde ta tillfället i akt och göra ett slags exposé över gitarrhjältens återkomst till bygden.

Joels ”bärskasse” lämnade dock lite att önska vad avser stjärnglans.

Väl på festen var han den självklara brännpunkten; den kärna varifrån allt annat utgick. De unga flickorna flockades kring honom med något glasartat i blicken när han satt och utgöt sig om rockstjärnelivets kittlande backstageskrönor. Mig ägnade ingen en blick.

Men sedan hände något. En förlagd studentmössa satte i gång minnena, drev ut dem till en ljus natt i juni på tomma gator i Umeå, bland välkända kvarter svala som ritningar. Jag kunde inte tro mina ögon – med ens var rockstjärnan en ung student! ”Joel?” försökte jag. ”JOEL!” Men jag fick inte kontakt med honom. Tonårsflickorna drog i skörteln på hans frack och situationen började bli ohållbar. Så jag slet studentmössan – denna förbannade proustska madeleinekaka – av hans skalp och tog honom därifrån. ”Inga bilder! Inga jävla bilder!” vrålade jag åt gamarna i hallen.

Vi tog en promenad för att samla tankarna. Joel började ömsom tala igen och stämningen lugnade ner sig. Men så råkade jag – min idiot! – leda honom förbi sin gamla högstadieskola. Gungorna, rökrutan, gympasalen – minnets störtflod, allt kom tillbaka. Och Joel bröt alldeles ihop, föll på knä och grät som en nyfödd. ”UMEÅ, JAG FÖRSAKADE DIG!” skrek han så det ekade över Ålidhem.

Enda sättet att stävja sammanbrottet var att ta honom till en ny fest och hälla i honom whisky. För att ingen skulle prata med honom och märka i vilket skick han var insisterade jag på att han skulle behålla solglasögonen på och sätta sig vid datorn. Och där DJ:ade han uteslutande med sina egna låtar från Spotify, vilket väl är ett slags generalfel, men allt som betydde något för mig var att han slutat gråta.

Själv slog jag mig ner i soffan och försökte konversera med några egendomliga typer. De flesta bröt på någon form av finlandssvensk dialekt. Jag fattade inte ett skit. Verkligen inte ett jävla dyft. Men jag skrattade högt och nickade och sade: ”jaja! jajemen! jo precis!”

Och m.h.a. spriten blev alltså rockstjärnan glad igen. Fast det blev han egentligen inte. I själva verket var gårdagen en mycket tråkig kväll. Alla inblandade är ense om att kvällen var något alldeles särskilt vad gäller tråkighet. Folk såg tråkiga ut, sade tråkiga saker och när de rökte höll de cigaretten på ett tråkigt sätt. En air av tråkighet låg över alla folks gester, deras tonläge, deras fraseringar. En simpel akt som att knyta sin sko lyckades på något sätt utstråla en nästan kvävande tråkighet; en tråkighet som fortverkade och rann i alla vrår. När jag ser de här bilderna kan jag nästan få för mig att jag haft roligt. På bilderna skrattar vi ju. Fotografier har en enorm kraft när det kommer till att omstöpa våra minnen. De blir förfalskade bevis över gångna tider. Men låt mig alltså understryka: vi hade alla mycket tråkigt.