Om hon slöt ögonen

I Turkiet bar jag 19 liter vatten i en tank uppför uppförsbacken till vårt hem med tre, fyra dagars mellanrum. Ja, man kan ju inte dricka kranvatten lixom :))) Det var i alla händelser en pärs. Och jag mådde så bra, de sista gånger jag bar denna jävla nittonliterstank, och tänkte att: det nog var sista gången jag bar en sådan tank.

I veckan kom jag hem till Sverige. Min dator fungerade inte. Så jag tog den till datorleverantören. Han fixade den. Och sedan bar jag hem den. Det var inte nitton liter. Men det var en tung tyngd i mina händer. Och jag tänkte att: hur futilt det är, att någonsin tänka sig att ens bestyr är över. Tyngden skall bäras. Sysyfosstenen skall opp. Vare det vatten eller dator. Teknologin är olika. Tyngden densamma. Låtom oss citera en sonett:

Vid klippans fot: en ensam man. Han plöjer
sin väg mot toppen. Handflator mot stenen –
en nattkall jätte. Spjärnande med benen
skall uppförsbacken intas. Knäna böjer

sig under tyngden. Himlarna fördröjer
de korta stegen. Stenen följer seden
och rullar ner. För Sisyfos är scenen
nu välbekant. Han reser sig och höjer

sin hand mot röda himlen. Halsen töjer
sig: ”Ge mig allt ni har!” Det röda flimrar
men säger ingenting. Han stannar, dröjer

sig kvar. Men allt är tyst. Han vänder, nöjer
sig, vandrar ner. Vi ser mot samma himlar,
mot samma svar. Mot det som ingen röjer