Demonerna

I dag inföll första handledarsamtalet med min favoritprofessor. Han fyllde jämnt och verkade lätt besvärad av all uppståndelse; dessutom kände han sig lite missmodig på grund av universitetets organisatoriska mickelmackel. Men visst fanns det fyrbåkar även i denna byråkratiska snöstorm, det tillstod han, och namedroppade ett par studenter som han förutspådde en lysande forskarkarriär i den närliggande framtiden. Denna spådom innefattade även mig själv: "Gustav... Kvalitet", sade han drömskt, och jag kände mig naturligtvis ärad av att höra två så väsenskilda uttryck i samma utandning, sagda av en man med så många högskolepoäng.

Sedan fick jag följa med på födelsedagsfika i humanistforskarnas fikarum och där var jag sannerligen en katt bland hermeliner. En man med polotröja och kavaj (jag skojar inte, han sportade faktiskt denna combo) hade skrivit en avhandling om Ingmar Bergman och höll en kortare föreläsning som ämnade problematisera bilden av Bergman som en demondriven enstöring på en ö ("han har bland annat gjort tvålreklamer", påpekade Polokragen förnumstigt).

Och jag satt med en bit rosa prinsesstårta och händerna krampaktigt knipna runt kaffekoppen och försökte passa in; livrädd att någon skulle känna koskitlukten, märka sågspånen på min axel. Nej, nu framställer jag ju mig som del av en arbetarklass jag faktiskt aldrig tillhört, men för mig var det så uppenbart att detta var ett sammanhang jag trivdes utomordentligt i men fick delta i endast genom ett slags barmhärtighet, en dispens, ja kanske enbart för att roa akademikerna med mina enfaldiga uppsyn, liksom en rullskridskoburen björn på en zigenarcirkus. Jag visste att snart skall jag slå följe med de mina igen, och rulla ner på Pipes med Per, och i stället för Bergman skrävla om hur många bärs vi ska hinka i helgen.

Bara för ett kort ögonblick sänkte jag garden, och drabbades genast av en förfärlig hybris, en ynka sekunds övermod, och jag tänkte att jag kanske befann mig bland vänner ändå, att jag kanske också duger till, så jag frågade professorn om det alltid var såhär god sammanhållning bland humanistforskarna.

"Mja", svarade professorn. "Sammanhållningen är tämligen disparat; ja, närmast ad-hoc-mässig".

Och jag log och låtsades förstå.