Flanera mera

I framtiden skall jag nog skriva en avhandling som handlar uteslutande om akten "att flanera". Hjalmar Söderbergs böcker betecknas ofta som flanörromaner just eftersom de handlar om människor (uteslutande karlar) som lite planlöst driver omkring i Stockholm utan något bestämt mål och syfte, gör små observationer och drar slutsatser som i sin tur fungerar som samtidskritiska kommentarer.

Flanören ingriper dock sällan i omvärldens skeenden. Han är en betraktare, en passiv åskådare, ensammen med sina värdeomdömen och lika ointresserad av att interagera med andra som han är obrydd om ändamålet för sin promenad.

"Flanerandet, d v s promenerandet utan bestämt mål, är ju något av en symbolhandling, ett symboliskt uttryck för bristande vilja och målmedvetenhet" - Viljans frihet och mordets frestelse (2003)

Så om man nu själv skall ut och flanera får man beakta vad man därigenom representerar - att flanera är i grund och botten en dekadent aktivitet. Att flanera kan dock ställas i relief till att marschera, vilket kan vara än mer ohyggligt, då det p.g.a. händelserna i Nazityskland är ett uttryck för det blinda korståget, det vill säga det ogenomtänkta men ändå målbestämda.

Med andra ord: den som flanerar reflekterar, men gör ingenting. Den som marscherar gör, men reflekterar inte. Drömscenariot vore naturligtvis att föra dessa två samman till en kontemplerande handlingsmänniska, en marscherande flanör, men det är i sig en paradox och förblir väl följaktligen en utopi.