Exklusiv gästrecension av Min broder Georg!

Träffsäker epik i trovärdig 1800-talsstil eller malplacerad farskomik i otidsenlig tappning? Kryddhyllans interkritiska kulturredaktion har läst Min broder Georg av Gustav Borsgård och reder ut begreppen. Skribent: Joel Yngvesson

När Gustav Borsgård debuterade för två år sedan med Lejonet (2008, ej utgiven) hade man svårligen kunnat gissa att han två år senare skulle ha svängt från pricksäkra skildringar av ett ängsligt 00-tal till att skriva ett fullfjädrat tragikomiskt drama om två bröder i 1800-talets Stockholm med tillhörande gammeldags svenska i dialogerna och romerskt numrerad innehållsförteckning med långa kapiteltitlar som förenklat beskriver varje avsnitt.

Eller kanske var det exakt det man borde ha väntat sig - för även denna gång briljerar språket, röjandes en mycket begåvad och bevandrad prosaist som leker med själva orden och viktar deras betydelse i berättandet; på ett friktionsfritt sätt glider varje kapitels lilla berättelse fram, nästan som målad in promptu i rykande färska ord, alldeles som de springer från författarens huvud till papperet, utan att fördenskull kännas förhastade likt en ivrig Kerouac eller Joyce. Alltid tempererat, väl avvägt, noggrant utfört. Den gamla svenskan skänker naturligtvis ännu en dimension åt denna språkliga ekvilibrism, även om den stundvis haltar i trovärdighet och understundom glider in i något mer otidsenliga uttryck. Detta kan man givetvis lätt förlåta, det är bara det att dessa fåtaliga snedsteg sticker ut desto skarpare mot det i övrigt utmärkta språkbruket.

Berättelsen skildrar de två bröderna Cambrants tämligen olika öden - den ene en bohemisk suput och kvinnokarl, den andre en korrekt banktjänsteman med en lugn, närmast flegmatisk karaktär. Georg, den förre, har efter några år till sjöss återvänt till huvudstaden där han ägnar sig mestadels åt fylleri med sin lojale vapendragare, illusionisten John Ruben Anderson, samt att reta gallfeber på polismästaren Tapper. Leopold, å andra sidan, framhärdar i en vänligt likgiltig tillvaro med hustrun i deras barnlösa äktenskap, ett tillstånd han inte verkar önska ändra på, men om så skulle ske hade det kvittat honom lika.

Genom bröderna stiftar vi bekantskap med prästen Stigzelius, den unga kvinnan Julia Gripe, Leopolds hustru, samt tidigare nämnda John Ruben Anderson och polismästaren som, tillsammans med ett antal andra gestalter, väver berättelsen som är Min broder Georg. Karaktärerna är i mångt och mycket överdrivna med den pietetsfulla prästen, den stoiske polismannen et cetera, men de två bröderna har ett intressant djup och genomgår en skickligt skildrad förvandling.

De underfundiga kapiteltitlarna vägleder läsaren genom historien som utvecklar sig på ett välregisserat och intrikat sätt, nästan i stil med en teaterpjäs, och avslutningen bjuder sannerligen på ett höjt ögonbryn och en stilla uttalad berömmelse i stil med "bravo!" eller "utmärkt!", i linje med bokens eget språk.

Men ändå är det inte handlingen som griper tag i en - den finns där, som sagt, väl utförd och noggrant genomtänkt, men det är vad som utspelar sig i de narrativa intermezzona som egentligen är intressant, som får en att stanna till och ägna ett större fokus på textens innebörd. Kanske är det de onödigt komiska sidospåren som förtar handlingen något av dess slagkraft, eller de tydligt avgränsade kapitlens avslut och början som får en att slappna av; eller kanske vill författaren i själva verket berätta något helt annat för oss? Något om Gud, något om kärleken, något om vinden.

Borsgård själv skriver om sin bok att den behandlar bl.a. sanning och mening, kärleken och konsten, innebörden av att tro - samt "...på ett säreget sätt om att skriva sin andra roman". I denna självrecension ligger ett frodigt korn av sanning. Boken handlar om själva skrivandet, på fler nivåer än en. Georgs påbörjade roman spelar en viktig roll i handlingen, och Leopolds förkärlek till det skrivna ordet påverkar hans karaktärs utveckling (speciellt knutet är detta till bokens upplösning). Blinkningar till verk av litterära mästare som Dostojevskij och Strindberg finns där, liksom den geniala allegorin på Främlingen som är slutkapitlet.

Men inte nog med det - i själva berättandet, som nedslag i berättelsen och absolut överordnade densamma - så gör författaren reflektioner kring konsten att skriva. Och säkerligen kan man tänka sig att en sådan här roman på ett eller annat vis handlar om just språket, att få hänge sig åt excesser i språkbruk. I de små reflektionerna så skymtar en ung författare med stor skrivarlust fram, men en trevande sådan; en som gett sig in på att skriva en historisk bok utan att ha genomfört riktigt all den mödosamma researchen som måste föregå ett sådant verk; en inom filosofi och religion mycket bildad person, som med vittfamnad kärlek behandlar än det ena, än det andra filosofiska resonemanget utan att det nödvändigtvis bottnar på ett trovärdigt sätt i karaktärerna; med ett ord, en författare som bländar med själva sitt nyttjande av orden - men mer så än som historieberättare.

Gott så. Detta alldeles oaktat så är boken en förträfflig roman som uppvisar en enorm potential samt ett intelligent och engagerande språk. Karaktärerna uppvisar, trots sina något överdrivna naturer, ett imponerande känsloliv och har alla sina individuella drag, skarpt utmejslade av den noggranne författaren.

Men som historisk roman betraktad lämnar den jämväl mycket att önska. Kanske hade själva handlingen kunnat vara ännu mer frikopplad från de filosofiska poängerna? Scenen Stockholm anno 1880-tal kunnat vara mer abstrakt, mer tidlös och därför mer obunden? Gustav Borsgård utkom vid denna recensions tillblivelse med en samling sonetter, skrivna av författaren under dennes utlandsvistelse i Istanbul - kantänka finner man i dessa ett annat sorts verk som kanske rentav kan fungera som en nyckel till romanen, skriven under samma period? Kulturredaktionen återkommer.

Joel Yngvesson är fristående skribent på Kryddhyllan. Han var verksam en kortare tid som bloggskribent men studerar nuförtiden arkitektur och musik och bör följaktligen inte tilldelas någon större notis i litterära sammanhang

http://www.kapitel1.se/gustav-borsgard/min-broder-georg