Age before beauty

Har spenderat de senaste dagarna med att ringa runt till diverse läromedelsförfattare, professorer, docenter, kåsörer och journalister på jakt efter Hjalmar Söderbergs innersta kärna. Mina kontaktpersoner är generellt sett riktigt "gamla i gemet" och finner det märkligt att jag ringer från en mobiltelefon och inte en fast lina. Framför allt slår de mig i hästlängder vad gäller (för att nyttja Bordieus terminologi) kulturellt kapital. Jag var genomgående ganska starstruck och utvecklade stora lökisar på min blåa skjorta när jag vankade runt i vardagsrummet med mobilen mot örat och försökte föra mig akademiskt.

Glädjande nog var de gamla rävarna oerhört hjälpsamma. Med stor beredvillighet började de leta igenom sina privata arkiv för att skicka mig sina handskrivna manuskript från föreläsningar i ämnet genomförda decennier innan jag blev född. Jag vet inte; man kanske är ganska understimulerad som gammal akademiker. Eller så kan de bara inte motstå en chans att ge sig in i ringen igen, indirekt eller ej.

Om vi för enkelhetens skull håller fast vid att våren 2011 är en hollywoodproduktion så har vi nu kommit till det stadie där hjälten (jag) samlar ihop sitt gamla gäng med vapendragare för en sista stöt. Till klyschan hör att de då först tackar nej upprepade gånger ("My war is over...", mumlar de som en annan John Rambo). "But don't you miss the heat?" kontrar jag då, och sår ett slags frö av revanschlusta i deras hjärnor. Och innan jag vet ordet av det står de vid min dörr - krigsmålade, beväpnade till tänderna och iförda skottsäkra västar - med en blöt cigarr i mungipan och väser: "You were right, brother. The show ain't ovah."