Utdrag ur Istanbulsonetterna: "Taormina"

Sicilien och sand. Omslutna vyer
som timglas. Stränder långa. Liven korta
men nu och här är vi. Är hon. Steg forta
längs vattenlinjen, saltstänkt axel, plymer

ur Etna. Det kan kvitta. Plattityder
ur munnen min. Hon ler. Hennes aorta
slår fortfarande kroppen varm. Jag borta
i tankar för det mesta. I kostymer

men inte nu och här. Vid dessa dyner
så upphävs själva tiden utav fjället
på hennes bruna axel. Handen stryker

bort salt från hennes fräknar. Hon antyder
att himlen börjat skymma: ”Mot hotellet?”
Och just nu finns hon. Bara hon. Jag lyder

Är du fri ännu, Evangeline

Jocke ville att jag skulle rekommendera honom en bok i våras. Jag gav honom Jack. Det är en bra bok och dessutom var sommaren i antågande och det kan ju vara skönt att bli inspirerad till att supa och härja i solen, tänkte jag. Han tyckte väl att den var alright. Men framför allt påpekade han att bokens namne i romanens tredje och avslutande del blir tillsammans med en några år äldre kvinna som heter Marlena.

Parallellerna till mitt eget liv uppenbarades och jag fick svindel. Den fria viljan ifrågasattes. Livet en deterministisk process. Och jag som trodde jag släppt mitt jackkomplex! Uppenbarligen inte. Uppenbarligen är jag fortfarande en marionettdocka i händerna på Ulf Lundell.

Mobilen går igång i Sinatras septembersång

Julen över! Dagarna har tillbringats med att handla mattor. Johanna och Malena stötte på ett riktigt exemplar: en man, en entreprenör, en riktig "showman", som bjöd på té och höll låda och garvade och skröt; som tvingade sin brorson att aska cigaretter på mattan för att uppenbara dess oerhörda kvalitet; som ställde sig på alla fyra och krälade runt på mattan som en katt för att förevisa dess oräkneliga användningsområden. Jag är ju jävligt svensk, och känner mig obekväm bara jag hör talas om dessa uppträden. Tänk om sådant hände på Åhléns! Ett purgatorium, det.

Ur Istanbulsonetterna: "Kamraterna"

En penna rör sig självmant. Skriver raka
små streck på sjätte dagen. Gud vid randen,
förbluffad, som om någon styrde handen
ty allt är lika nytt för honom. Baka

ett liv ur jord och revben! Förorsaka
en värld ur pennans udd: den vassa tanden
av blyerts, bläck. Som barnens slott ur sanden
så reser sig figurerna. De staka

på rösten. I en stund så får de smaka
på livet! Men för guden är de döda
i samma stund de uppstår. Ingen vaka

kan åkalla dem åter. Att försaka
sin skapelse är diktarlotten! Föda
och driva ut - men aldrig få tillbaka.

Noeliniz Ve Yeni Yiliniz Kutlu Olsun!

Nu kommer min mamma och två av mina tretton bröder (oklart vilka) samt Malenas polare Johanna och skall fira jul här i Istanbul. Det blir roligt! En av bröderna har krigat i Afghanistan det gångna året; kanske har han några saftiga historier om uppoffring och lidelse och ädelmod som korsar öknen att förtälja? Nå! Ja! Hej!

Det Börsharska 2010 (NU I TEXT!!!)

Jag börjar bli hjärtligt trött på dessa årliga resuméer som jag av någon dunkel anledning i det förflutna ansett vara en god idé att hålla fast vid. Det är ju totalt jävla onödigt egentligen: den som har tråkigt nog att förbarma sig över denna s.k. "blogg" vet väl följdaktligen också i runda slängar hur mitt närmast förbipasserande år sett ut. Men, men, vi kör väl i år igen då. Jag är i Turkiet och här finns ingen jul så jag får söka mig till andra traditioner.

2010 går till annalerna (hehe) som ett av de bästa åren i mannaminne. Ja, ja, det är helt sant!! När året började hade jag min vana trogen en ny kvinna, vilket ju alltid är en stämningshöjare, ungefär som vit glögg till luciafirandet. Nu var det också en väldigt bra kvinna (intet ont ord om de förbigående naturligtvis!) och det var ju som kul. Kollektivet jag bodde i nådde också ett slags kulmen genom sin all-time bästa konstellation: jag, Jocke och Lasse (och ja, i princip Malena också antar jag).

Sen blev det sommar och Uppsala och postjobb och Bukowski men allt det där är ju så fantastiskt uttjatat att det tänker jag inte ens gå in på.

Sedan reste jag till Konstantinopel för att finna meningen med livet (rent bokstavligt alltså: jag läste Livets Mening 15p på distans från Högskolan i Skövde) och så skrev jag en ny bok. Det var kul.

Nu följer snart ett bejublat återtåg till Umeå där jag skall skriva examensarbete (!). Jag brukar alltid önska att skäggväxten skall ta fart under det nya året också men det där är ju bara att glömma.

Här är f.ö. tidigare årliga resuméer:

2007: http://kryddhyllan.blogspot.com/2007/12/det-borsgrdska-2007.html

2008: http://kryddhyllan.blogspot.com/2008/12/det-borsgrdska-2008-nu-i-bilder.html

2009: http://kryddhyllan.blogspot.com/2009/12/det-borsgardska-2009-nu-i-diagramform.html

I brist på bl.a. idéer: Överraskande comeback av "Den sorgesamma krönikan"!

Fredag 3 augusti, 2007 (egentligen 4:e)

Idag, när jag hängde ut genom fönstret till min lilla kvart på bottenplan och sög i mig morgonciggen och fluktade efter brudar (det kom som vanligt ingen, eller jo, en medelålders korpulent kvinna på cykel susade förbi, och pärlande flickskratt hördes faktiskt i fjärran, eller var det bara inbillning), så kom jag att tänka på… Inget speciellt faktiskt, utan varvade samma tankar som vanligt för etthundraelfte gången. Men jag befinner mig inte för närvarande i ett särskilt dåligt state of mind, känns som att allt börjar bli för långt bort för att sakna ordentligt, vilket jag såklart är tacksam över.

Så jag gick på stan, det tog längre än väntat, svängde förbi glasbanken och plockade upp sex stycken utsökta femkommatvåan, gick hem och försökte sätta dom på kylning i min stulna hink, på hemvägen mötte jag Yngvesson, vi drog upp riktlinjer för kvällen, väl hemkommen alltså drog jag i mig fyra stycken bröd med lättost, fick kväljningar men sköljde ner med vatten. Cyklade till jobbet, jobbet sög, orkade inte köra så hårt, läste mest Ajvide och chillade, stal en rulle dasspapper. Efter jobbet cyklade jag hem, hungrig som in i helvete, sista timmarna på jobbet var en ren kamp emot hungern som brände i magen.

Hade i alla fall gjort en deal med Yngvesson som innebar att jag stod för cigaretter kvällen i ära till priset av att jag fick äta mig mätt ur hans mors kyl (modern var bortrest på fiske över helgen). När jag cyklat hem för att hämta bärs ringde Johan, vi talade böcker i nån kvart innan jag vackert resignerade, han var sällskapssjuk och ensam, tjejen på jobbet, det är så där det är, man är så satans ensam så fort bruden är borta om man har en.

Jag kom i alla fall till Yngve, han höll vad han lovat, jag formligen kastade mig in i hans mors kyl, tryckte i mig kakor och hårdbröd med skinka och ost innan huvudrätten följde i form av råris med thaisås och härlig kyckling plus en frisk krispig grönsallad med balsamvinäger på. Så jävla gott, kändes som åratal sedan jag förtärt en ordentlig måltid, jag äter bara formfranska med lättost på tub nuförtiden. Blev rentav lite illamående och fick hjärtklappning av att för en gångs skull få äta sig MÄTT. På detta påföljde choklad och bira (öl och choklad är fan inte gott ihop) och samtal om filosofi, tidsresor, arv/miljö, gehör och musikgenrer, film och dramaturgi, moral och religion, kvinnor och män, droger och alkohol… Alltid en behållning att tala med Yngve, om än mer högtravande än jag är van vid emellanåt.

Sedan drog vi på cyklarna ner till Citykalaset, det var fjortisfest såklart, försökte hitta Brändström men han hade dragit på Olles vilket vi högaktligen sket i, skulle gå på Harry’s istället, kostade åttio, dissade, gick på ’området’ och besökte ’båten’, fick oss varsin bira, samtalade lite mer, det var givande, hade stundtals rent fantastiska uppslag och idéer, stötte ihop med lite flickbekanta till Yngvesson och traskade till TC, sjukt mycket folk, sket i det men ändrade oss (“man kan alltid ta EN öl till”) för att gå på Trädgår’n, sket i det igen, gick till Donken och käkade burgare, funderade på om jag skulle orka bryta på Yngves halvfula flickbekanta som medföljde men lät bli p.g.a. apati och bristande fylla, snyltade kaffe och betalade två spänn för kranvatten, rökte kvällens nurtonde cigg och cyklade sedan hemåt, Svingen som vanligt ett förbannat härke.

Kom hem, slog på ’Eternal sunshine of the spotless mind’. Vissa saker behöver man bara få utraderade ur sitt medvetande. För dom gör bara ont. Bra film. Fast visset slut på den. Dom vet att förhållandet kommer gå åt helvete igen, gå samma bana och sluta i tragedi och uppbrott. Och vad säger dom? ”Okay!”. Och garvar. På väg in i Lögnen igen. Jävla hycklarfilm egentligen.

Tillbaka till samtiden

I säsongsavslutningen av Babel - som jag tillgodogjort mig via webben här i min exil - förutstpår Daniel Sjölin (något skämtsamt) att sonetter kommer att komma starkt under 2011.

Och men oj - så passande! eftersom Istanbulsonetterna, denna min sonettsamling av mycket varierande kvalitet, kommer att publiceras under tjugohundraelvas första skälvande vecka. Det gäller att ligga i framkanten, framkanten, framkanten.

Inledning på skrinlagd senhöstroman från -08

Vår sista formella måltid var en sallad med mozarellaost och parmaskinka. Jag minns inte exakt vad vi pratade om, men jag minns den där mozarellaosten. Den smakade som kall kokt äggvita i munnen. Parmaskinkan smakade väldigt bra. Det var vår sista måltid. Och jag minns inte vad vi pratade om, men jag minns att parmaskinkan var god och att mozarellaosten smakade äggvita.

2001: A Gay's Odyssey (hehe)

I dag när jag gick på gatan som en vanlig man sved det till i min röv. "Aj, min röv!" utbrast jag högt, för det kan man kosta på sig att göra i dessa länder där ingen ändå förstår vad man säger. Detta har ingenting med inlägget i övrigt att göra. Det tjänar blott som en intresseväckande ingress.

Jag såg Kubricks 2001: A Space Odyssey i går. Jag fattade inte ett skit. Verkligen inte ett förbannat dugg. Under slutscenerna satt jag förberedd med ordlexikon, miniräknare samt en turkisk trollpacka som jag för ändamålet hyrt in, men kunde ändå inte begripa någonting. Det är även en plågsamt långsam film. Första halvtimmen består uteslutande av grymtande människor i apkostymer; människor som inte ens har anständigheten att böja tillräckligt på knäna för att man skall kunna köpa dem som grottmän. Därefter följer diverse scener - utdragna in absurdum - där farkoster rör sig knappt märkbart genom rymden till sävlig, klassisk musik. Här någonstans måste Kubrick ha insett att filmen började bli alldeles för fartfylld. Därför har han för säkerhets skull lagt in ett flera minuter långt svart parti mitt i filmen där vi inte får se någonting (vi får dock fortfarande åtnjuta sävlig musik). Det är en paus vars tidsspann är uträknat till perfektion: lång nog för att göra även en tålmodig och överseende cineast förbannad, men ändå för kort för att nyttja som kisspaus.

Nog raljerat. Jag skojar förstås litet grand. Det är klart att det är en stilbildande film med för sin tid häpnadsväckande trickfilmeri och det är klart att den banat väg för en massa sci-fi och blablablabla. Och det är ju alltid kul med filmer som berör stjärnorna och rymden på ett litet sådär gåtfullt sätt; Sunshine är ju ex. en alldeles förträfflig sentida film som säkerligen inte sett likadan ut eller ens varit möjlig utan 2001. Rymden upphör s.a.s. inte att vara mycket spännande.

När Strindberg var galen påstod han förresten att himlens stjärnor var hål i en vägg. På andra sidan stod någon och tittade på oss. Innebär det då att själva solen är ett så kallat "glory hole"?

Plötsligt händer det inte

"Plötsligt" är nog bland de tråkigaste ord man kan stöta på i en prosatext. Varje gång jag hittar det i en bok vrider och vänder jag på hela min kropp av obehag. Problemet är ju att det är ett ganska användbart ord. Ibland händer saker plötsligt ("Plötsligt händer det", som trisslotteriet vill göra gällande). Men jag föredrar alla typer av synonymer till plötsligt, hur krystade de än vara månde. Lagom till min nästa bok skall jag utveckla ett slags konstnärligt manifest där jag bannlyser alla "plötsligt", semikolon och svåra ord som inte gemene man förstår. Jag vill skriva som Göran Greider, jag vill ha Stig Larssons okonstlade miljöskildringar. Inga lekmanspoetiska uttryck i stunder som inte kräver det. Inga "vackra" liknelser. Kortfattat och fundamentalt. Ge liv till okomplicerade meningar som man hört tusen gånger förut, som man hör varje dag. Mer tystnad, mer saker som inte händer. Det är en utmaning.

Ur Istanbulsonetterna: "Marcel"

Vad var det med dig som fick dig att fälla
beslutet? Var det tystnaden och kölden
i väggarna och golvet? Var det skölden
av äggkartong som fick din dröm att svälla

som kakan i ditt te? Immunförsvaret
besegrat under Combrayhimlens svärta.
Du rör dig ingenstans, Marcel. Ditt hjärta
är svagare än andras men du har ett.

Från sängen såg du allt med varje sinne
men var du lycklig någon gång? Förlåter
du spökena från barndomen? Du vänder

på kroppen under lakanen. Ditt minne
är minnet av ett okysst barn som gråter.
Marcel - nu vill de kyssa dina händer!

Kirrat

Nu är problemet åtgärdat:

http://www.kapitel1.se/gustav-borsgard/min-broder-georg

De kapitel som tidigare innehöll fel var:

XII. Om hur Georg Cambrant sjönk djupare i sin malström av desillusioner
XVI. Om hur John Ruben Anderson förlorade sin högra tumme, jämte andra märkvärdigheter
XIX. Om kärleken, vinden och en eventuell Gud

Så ifall ni läst dem: läs om.

Vad fan

Upptackte att vitala delar ur min bok saknades efter att ha laddat upp den pa den dar javla sidan. Fantastiskt irriterande. Tog bort den. Hoppas ingen hunnit langre an till kapitel XVI (det var dar det började saknas saker). Laddar val upp den igen nar jag slutat vara förbannad pa den dar sidan. Ar sur nu

I've got soul but I'm not a soldier

I dag är det fest. Vår vän Can skall - 29 år gammal - "rycka in" och fullgöra sin militärplikt. Alla karlar skall göra denna i Turkiet, men man kan förhala den på olika mer eller mindre uppfinningsrika sätt. Can kommer således tillbringa det närmsta året eller så på hittills okänd ort, utförandes hittills okända sysslor. Jag avundas honom inte. Men det får jag ligga lågt med och försöka "peppa" honom bäst jag kan; måla mina egna lumparskrönor i de ljusaste av färger, tala om militärtjänstgöringen som en form av självförverkligande; berätta hur man håller sig varm med åkarbrasor i stränga temperaturer och förevisa hur man bäst fyller sin termos med ljumma makaroner när man ska tillverka "bassefittor" där ute i vildmarken.

MIN BRODER GEORG (NU SOM E-BOK!!!)

Här finns Min broder Georg att läsa i sin helhet för den nyfikne:

http://www.kapitel1.se/gustav-borsgard/min-broder-georg

Och här är den förra romanen för den som är nostalgiskt lagd:

http://www.kapitel1.se/gustav-borsgard/lejonet

Alla recensioner är varmt välkomna för publicering på denna webportal!

Om olägenheten i att vara född

I går gick jag runt på gatorna och oroade mig för Daniel Craigs skådespelarkarriär. Mindes att jag läst att han var tveksam innan Bondfilmerna eftersom de kunde riskera den teatercredd han tålmodigt byggt upp, men att han beslöt sig för att "fuck it" och göra det ändå, vilket väl var helt i sin ordning. Och nu ska han göra Stieg Larsson, och det är väl också okej, regissören är ju bra. Men sen surfade jag runt och såg att han skall delta i något motbjudande spektakel som kallas Cowboys and Aliens och verkar precis lika dumt som det låter. Så jag gav mig ut på långpromenad och gick runt och våndades och jämrade mig och mumlade tysta förbannelser om att han borde hålla igen lite på actionrollerna innan han blir en annan Clive Owen, som är en sådan fantastisk skådespelare när han får chansen (Closer!) men som man numer aldrig ser utan en massa skjutvapen i händerna. Och sen slog det mig hur absurt det var att jag oroade mig för en man på andra sidan jorden som jag inte känner och som jag aldrig kommer känna, för vad bryr sig Daniel Craig om att en svensk fjant i Istanbul ängslar över hans problem, och jag tänkte att jag verkligen borde oroa mig för någon annan i stället. Men sedan ändrade jag mig igen när jag bestämde mig för att alla levande varelser var lika dömda till döden och livet och därigenom lika förtjänta av sympatier oavsett om de är Daniel Craig eller min egen mor eller den trebenta hund jag såg vid fotbollsplanen förra veckan. Stärkt av detta resonemang återupptog jag klagovisan, och konstaterade att personen som ansåg att cowboys och utomjordingar borde slås samman på vita duken; hon var den enda som egentligen inte förtjänade någon sympati.

Hon är borta och bor i fotoramar nu

Det börjar vankas julrusch (inte så mycket här i Turkiet kanske) och precis som utlovat innebär detta en release av Min broder Georg: jag skall ladda upp den på nån jävla website när jag får min tumme ur stjärten. Efter detta inleder jag mitt sedvanliga tvååriga uppehåll innan det är dags för roman nummer 3. Med denna utgivningstakt blir det således drygt 25 böcker till innan jag avlider.

Men i väntan på romanerna skriver jag lyrik: ett verk kallat Istanbulsonetterna (något missvisande eftersom de i strikt mening inte berör ämnet Istanbul) och som titeln antyder består av 27 stycken petrarciska sonetter, var och en på fjorton jambiska versrader, med rimschema ABBA, CDDC, EEF samt GGF.

Förlupna turkbilder (numera i bilder)

Om det här med kulturkrockar

När Jesper var här åt vi vid ett tillfälle frukost med en skara turkiska kvinnor. De hade mycket roligt åt att Jesper doppade sitt bröd i honung - ett socialt konventionsbrott och enligt deras fnitter att döma likställt med att svalka sina testiklar i den turkiska yoghurten.

Ja, hur skulle han veta! Jag kan fortfarande endast svårligen utföra de där kindpussarna i luften som man ägnar sig åt när man hälsar på folk i dessa länder. Jag viker alltid åt fel håll, kysser av misstag kvinnor på munnen eller skallar dem hårt över näsbenet. När jag skall köpa cigaretter förväxlar jag mina turkiska repliker och tackar för affären genom att fråga om vägen till närmsta apotek. Och när jag skall hälsa på män vet jag över huvud taget inte vilka regler som gäller, om jag skall kyssa dem också eller kramas eller bara skaka hand, och jag chansar och räcker fram handen men ändrar mig i sista stund och försöker krama dem, och de försöker desperat stoppa mig men då är allt försent, och de viker reflexmässigt undan från mitt grepp men jag har redan påbörjat manövern och eftersom de är så korta slutar det med att jag låser deras skallar i min armhåla i någon sorts förvirrad halvnelson.

Jesper hanterade hur som helst häckleriet med ro, som bara bar små spår av mild indignation. "Jag vill se er komma till Sverige och försöka äta skånsk spettekaka", kunde han höras mumla.

Jag kommer hem till dig, jag är en händig man

Ett tant på nedre plan pressar oss på pengar varje månad. Hundra spänn den 23:e skall hon ha, om så Ataturk reser sig ur graven. Denna beskyddarverksamhet innebär dock att man kan nyttja tjänster av hennes man Hassan. Hassan är en 58-årig (han kan ingen engelska men har visat sig med sina fingrar) allt-i-allo med gråsprängd hockeyfrisyr. Han luktar sprit och har nyligen slutat röka och en gång lagade han vår dusch.

Härom dagen åkallade vi honom igen för att laga vår läckande kökskran. Hassan tilldelade som brukligt mig rollen som assistent. Malena drar han aldrig med när det skall tätas rör och skruvas kranar, även fast jag inte kan ett skit mer än henne om sådana saker. Men jag stod bredvid och höll skiftnyckeln, sade "hmm" där jag fann det lämpligt och låtsades förstå vad han gjorde. Hassan ansåg uppenbarligen att det var en barnsligt enkel operation och förebrådde mig (enligt min lekmannatolkning) på turkiska om att det här behövde du väl inte väcka de döda för, lilla gubbe.

Han instruerade också hur jag själv kunde utföra vissa smärre ingrepp med skruvmejseln. Jag gjorde mitt bästa men misslyckades fundamentalt. Hassan såg då på mig med uppsynen hos en besviken hockeypappa, och jag tänkte att det kanske är såhär många killar umgås med sin far, vid rör och kranar eller under motorhuven på en bil, och att det var synd att han inte bett mig skriva en villanelle eller nåt.