Ode till en herrelös hund

Jag fastnade för en av alla dessa herrelösa hundar på min vanliga morgonpromenad genom parken väst om Bosporenbron. Den hade ett sådant vackert gammalt ansikte. Mitt antropomorfa synsätt på djur sade mig att den var ledsen. Jag kände mig övertygad om att den hette någonting i stil med Franz eller Fritz. Mötet lämnade mig skakad men inspirerad. Så jag slog mig ned på en parkbänk för att tillägna hunden en politiskt laddad ode:

Herrelösa hund!
Vad har du sett med dina ögon
Har du sett hur varje morgon
Når Bosporens svarta flod
Om du bara hade ord
Trädde minnena i kläder
Sade allt om dina fäder
Som såg Atatürk vid mod
När han alldeles envetet
Bytte plats på alfabetet

Herrelösa hund!
Kan du berätta om ditt släktband
Har du anor från ett västland
Eller är du bördig öst?
Om du bara hade röst
Och kunde säga, lätt besviket
Att det Ottomanska riket
Ändå erbjöd någon tröst
Hur det är svårt att va' modern
I gamla sängar utav järn

Herrelösa hund!
Om böneropen ville tystna
Så jag ostört kunde lyssna
Tills jag hörde din frekvens
Om du sa mig hur det känns
När novemberregnet faller
Över hyreshusens galler
Där vi alla har en gräns
Då vi säljer varje bön
För en dags minimilön

Herrelösa hund!
Vad bär din saga på för skatter
När du jagar dina katter
Som om det var allt du vet
Om du sa din hemlighet
Lät mig läsa dina tankar
Om hur parken där du vankar
Har ett militärstaket
Lika fjärran från sitt gap
Som ett EU-medlemskap

Men herrelösa hund!
Vad bryr du dig om krumelurer
Vad gör statliga censurer
När man inte har nåt hem?
Om du bara sa mig vem
Som kunde tyda dina ögon
När de vandrar varje morgon
Längs Bosporenbrons grå rem
Som stängts av för trafikanten
För hon hoppar över kanten

Förmiddagen på Raymond Chandler-prosa

I awoke. Last night's whiskey was still in my mouth. I tried to wash it out with water. It didn't work. I had some eggs. I smoked some cigarettes. I thought about last night. We'd been to a club to see some band, 'Efterklang' or whatever. They weren't half bad. We had a Bloody Mary. We had a couple of tequilas. We had some whiskey. The keyboardist was a girl. Can said she was butt-ugly. I said nothing. He seemed displeased. He needed to tell someone else. He told the singer. The singer didn't like it. The girls we were with didn't like it. The guys at the door didn't like it. We left the club.

Om hur Paolo Coelho förändrade mitt liv

Det är lätt att hata Paolo Coelho. Det ligger nära till hands att störa sig på hans sedelärande romaner med alla dess effektsökande analogier och krystade liknelser i tid och otid. Men en gång har jag faktiskt haft nytta av hans böcker.

Detta inträffade när Malena kom hem till mig för första gången. Jag bodde då i ett kollektiv – håhå jaja, så tiden går! – med två skumraskfigurer. Jag vet inte mycket om dem; de höll sig mest på sina rum. Jag tror att de kanske knarkade. I alla fall: vid tidpunkten för vår historia var det sen kväll för att inte säga natt och både jag och mitt kvinnliga sällskap för kvällen var något förfriskade (i synnerhet jag). Jag fann det då för gott att visa Malena min bokhylla.

Jag hade under kvällen profilerat mig som en tämligen litterär kille - jag brukar göra det. ”Hej jag heter Gustav, min pappa är död och jag har skrivit en bok” är det första jag säger till kvinnor på krogen. Den av mig skrivna boken är ett sätt att uttrycka att jag helt visst måste vara en klipsk och intellektuell ung man – inga dumskallar skriver ju böcker! – medan den döde fadern är tänkt att antyda att jag samtidigt har god kontakt med mitt känsloliv (varför nu i hela friden en död pappa skulle vara kvitto på det) och inte räds att gråta när det är sorgligt eller helt enkelt bara estetiskt korrekt.

Hur som helst, jag visade henne alltså min bokhylla. Min bokhylla - som ju också är ett kapitel i sig vad gäller marknadsföring. Här återfinns idel alster av dignitet, mestadels äldre och betydande sådana, späckat med ett och annat kontemporärt verk värt namnet. Det finns till och med en liten avdelning poesi, så att även en utomstående kan förstå att vi har att göra med en tankfull och troskyldig ung herre. Malena blickade över denna bokhylla och fann väl inte mycket att anmärka på (nej just det! för det låter sig inte göras!) förrän hon pekade ut den i sammanhanget något penibla Alkemisten av Paolo Coelho. Jag har i sanningen namn inte ens läst hela Alkemisten; jag läste två tredjedelar och sedan blev jag sängliggande med hjärnhinnefeber i en och en halv vecka. I alla händelser fann Malena boken malplacerad i en bokhylla som ju i övrigt är ett underverk av tidlös, god smak.

Jag försökte inte försvara Paolo Coelho eller förklara vad fan han gjorde i min bokhylla. Via en snabb överslagsräkning insåg jag att alla sådana försök skulle framstå som efterhandskonstruktioner. Så jag tog bokjäveln och sade att jag hatade den och kastade därefter ut den genom fönstret. Detta var tänkt att förmedla hur jag, trots all min litterära pondus och bildade saktmodighet, dessutom var en skönt spontan och impulsiv ”katt”; en tillbakalutad glidare som tar bekymmer med en klackspark och slänger ut böcker genom fönstret i ett slags stundens ingivelse om så faller honom in, för inga jävla samhälleliga normer styr över denne unge rebell, nej nej, och känner han för att slänga ut böcker genom fönstret, ja då gör han det. Mig äger ingen liksom.

Det framgår inte med all önskvärd tydlighet om Malena tyckte att infallet var ”coolt” eller helt enkelt bara ganska överspänt och patetiskt (eller kanske rentav litet hotfullt på något sätt). Men Paolo Coelhos Alkemisten låg i alla händelser i snön under den stora björken nedanför min dåvarande balkong och höll sig troligtvis varm med sin egen känsla av självbelåtenhet.

Hur det nu var så glömde Malena sin väska hemma hos mig. Jag har länge ifrågasatt sanningshalten i detta påstående. Hur fan kan man glömma en hel väska? Är det inte ungefär som att glömma sina egna skor, sina byxor? Allt man har av värde finns ju i ens väska. Till saken hör att detta inte var någon nätt liten handväska. Det var en alpin jävla ryggsäck på uppskattningsvis fyrtio kilo. Kan man verkligen glömma något så elementärt bara sådär? Utgör inte en glömd väska blott en förevändning att få återvända? Sålunda gick mina tankar, när jag vankade ensammen genom min lägenhet morgonen efter och försökte skyla mig från bakrusets demoner. Dessa drevs slutgiltigen på flykt av ringklockan. Jag öppnade, och där var hon åter, kommen för att hämta sin förlupna väska.

Och här har vi slutligen kommit till pudelns kärna i denna omständliga sexnovell – Ålidhem och hon var främlingar, och hon hade svårligen hittat tillbaka till mig vore det inte för att hon i sitt villervallande upptäckt Paolo Coelhos ihjälfrusna kvarlevor under björken. Och nu bor vi i Turkiet och har varit gifta i snart trettio år. Därigenom kan man alltså fastslå att jag trots allt har Paolo Coelho att tacka för någonting, även om jag fortfarande får feberkänningar av att försöka läsa honom.

Niggaz wearin' flags cuz da colors match they clothes

Det kommer en tid i var mans liv då han önskar att han vore svart. Jag har i själva verket alltid sugit på denna dröm, men i och med sista tidens kollande på The Wire har den eskalerat. Salig den, som kunde svänga sig med uttryck som "mos def" och "where mah peoples at yo" utan att bli tagen för en wigger!

Till saken hör att jag är en enastående hiphoplyriker. Men jag kan p.g.a. min hudfärg inte rappa mina texter eftersom Eminem redan gjort den grejen (och den låter sig nog inte göras igen på ett tag). Så ifall det är någon därute som vill lyckas inom hiphopbranschen erbjuder jag härmed mina tjänster som spökskrivare.

Världens objektivt sett bästa religioner

1. Buddhismen (lite uttjatad p.g.a. hollywoodhypen på nittiotalet men ändå)
2. Kristendomen (knappast exemplarisk, men sött kärleksbudskap, fint om förlåtelse)
3. Katolicismen (ganska trött religion, för mycket arvsskuld, men snygga katedraler)
4. Judendomen (förmäten och självbelåten klubb för inbördes beundran)
5. Hinduismen/ Islam (delad jumboplats: fåniga kastsystem och dassig kvinnosyn)

Apropos mitt fula skratt

Vi talade gamla TV-serier med några katter på hostelet i Odessa. En av jänkarna delgav oss sina ömhetskänslor för Beavis & Butthead: världens kanske mest nittonhundranittiotalistiska serie. Han återberättade t.o.m. en särdeles lustig episod från denna serie. Det var en tämligen osammanhängande anekdot, förmodligen ett "you had to be there-moment", men jag valde i alla fall att skratta. Ibland inser man att någon är rolig egentligen även fast de för tillfället inte säger något roligt. Och då vill man liksom belöna dem med ett skratt, som för att signalera: "jodå, jag inser att du är en rolig prick". Sådär ömsint medlidsamt höll Lasse på att skratta åt mig under vårt första halvår tillsammans, har han avslöjat i efterhand.

Nå, till saken - jag garvade alltså. Och då började alla skratta än mer, denna gången åt mitt skratt mer än åt den ifrågavarande anekdoten. "Yes, that's the laugh!" tjoade de, fast övertygade om att jag utgöt mig i en Beavis & Butthead-imitation. Men det var ju ingenting annat än mitt vanliga, vedervärdiga staccatoskratt: "Hhfhfffhhfhh". Men detta höll jag för mig själv alltmedan deras mullrande skrattsalvor träddes över mitt huvud som en säck.

Resan till Odessa (NU I BILDER!!!!!!!!!!)

För att undvika att "wear out our welcome" i Istanbul och få saftiga böter för att ha stannat över vår givna tid i landet åkte vi till Odessa - Svarta havets pärla!

Hostelet var en mycket trevlig historia, en riktig "multikultigryta" för att nyttja svensk nittiotalsretorik, med två jänkare vid rodret som ledsagade oss i kroglivet.

Den första kvällen uppsöktes en jazzkrog. "Fyll mitt krus, krögarfar - ty här finns klingande silver!" röt jag åt kyparen och kastade honom några kopek.

Nick var en av snubbarna bakom hostelet: en kalifornienättad man som erhållit viss renommé (enligt egen utsago) både som rockmusiker och byggnadsingenjör i de amerikanska domänerna. Emellertid hade vissa små incidenter med skattemyndigheterna drivit honom på landsflykt, så nu hatade han sitt fädernesland. "I used to be the posterboy for The American Dream", konstaterade Nick med ett stråk av melankoli. "And now you're The American Nightmare", riposterade jag. HAHHAHAH. Men han var mycket go', mycket go'.

De här sjuka jävlarna återfanns också på krogen. Mannen till vänster var sjöman och han till höger sysslade med konst på något bedömt skumraskigt sätt (det framgick inte helt men allt tydde på det). Sjömannen var polare med en gammal militär som också bevistade jazzstället. "Han är helt jävla galen, han har mördat folk", sade sjömannen om sin vän militären. "Därför är han också en perfekt kamrat att ha".

Här är den gamle militären i fråga. Han drack vodka ur dricksglas med en liten, liten skiva lime. Observera även mitt lätt forcerade, skräckslagna leende (detta var efter jag upplysts om hans förflutna). "He's a total drunk", sade Nick om militären, "but he sings like an angel".

Och efter x antal vodkaglas äntrade militären också scenen och utgöt sig i sång. Det lät mycket vackert. Som en ukrainsk Magnus Carlson från Weeping Willows.

Dagen efter sightseeade vi: uppsökte diverse landmärken, byggnader, skulpturer och andra märkvärdiga konstruktioner.

Lunchen utgjordes av en mustig svampsoppa, följd av fisk med potatismos och gröna ärtor. Vanlig jävla mat alltså! Jag är mycket trött på att man i Sverige inte kan hitta restauranger med vanlig jävla mat. Det är bara pizza och hamburgare med hela skiten. Jag har länge funderat på att själv starta en kedja som heter just "Vanlig jävla mat". Där kan man få sig en pannbiff eller en pyttipanna eller en vanlig jävla kalopsjävel. Menyn har jag skrivit i vredesmod och följdaktligen heter kalopsen också just "vanlig jävla fittkalops". Jag tror det skulle göra succé.

Och här är jag vid mina drömmars mål, Potemkintrappan, mitt livs största ögonblick, eufori i sin allra renaste form.

Middagen var också en rustik affär: en bit grisrevben med stuvad kål, ackompanjerad av öl, vodka och husets saft. Det här med saft förresten - är inte det bara en jävla fattigmansläsk egentligen?

På kvällen gick vi ut i ett källarvalv med John och Marcia från hostelet. Marcia är ukrainska och talade drömskt om sovjettiden. John är jänkare men höll god min.

Och jag drack whiskey & soda, eftersom jag läst hårdkokta deckare i min English Litterature-kurs och fått för mig att Raymond Chandler och Dashiell Hammett skulle gjort detsamma i min position.

Dagen efter var sista dagen, som vi spenderade på en marknad i närområdet. I mångt och mycket har mina fördomar om dessa gamla sovjetländer bekräftats. Det är gott om eländiga gamla tanter som sitter i gathörnen och skyler sig från regnet. Folk dricker som vore de för ändamålet avlönade. Men om de ÄR eländiga eller bara SER eländiga ut; det vet jag inte. De kanske är eländiga, vad vet jag. Hur som helst har jag fått mersmak av dessa öststater och skulle gladeligen besöka fler. Folk ler inte så mycket och skrattar nästan aldrig, vilket passar mig, som har ett så fult skratt.

... Och sen åkte vi hem. "Hejdå min lilla gubbe!" sade jag till mannen på bilden. "Jag hoppas vi ses snart igen!"

Idioten

Hej fran Grand Babushka hostel i Odessa! Ar lite full - ni far ursakta! Odessa ar typ lika ryssigt som jag trodde och tankte. Folk gillar sin vodka. Alla unga kvinnor ar jattevackra. Alla gamla tanter ar jattefula. Det ar sallsamt. Nu fest med ett par kaliforniare, en ukrainska och en indier. Indiern talar om doda kroppar som flyter genom Ganges. Han skall bli lakare nar han blir stor. Det ar ju som kul. Men jag undrar vad hans certifikat ar vart i vastvarlden.

Jag har ingenting att saga. Do svidaniya!

Onda andar

I dag skall vi flyga till Odessa i Ukraina för några dagars "semester". Resan har för mig främst instrumentellt värde då jag behöver lämna landet tillfälligtvis för att förnya mitt turistvisum hehe. Vad man gör i Odessa vet jag faktiskt inte, men jag tror att man tittar på trappan som förekom i Pansarkryssaren Potemkin (1925) samt äter rödbetor och dricker vodka. Hela min uppfattning om dessa öststater är baserad på dostojevskijromaner (vilket kan vara missvisande då dessa utspelar sig för give or take 150 år sedan). Men det blir spännande att se ifall fördomarna grusas eller späs på.

Åter fredag! Så till vida inte planet störtar - då återses vi i himmelen, där vi kan berätta glada historier för varandra om allting som har hänt. Nå! до свидания!

Extramaterial från Jespers resa!

Eftersom denna utlandsblogg fått min mor att tro att jag övergivit Malena och tagit det slutgiltiga steget till parkbänksalkoholism tänkte jag (i ett slags försök att gjuta olja på vågorna) härmed publicera några bilder från Jespers resa som inte nödvändigtvis har med fest att göra. Varför jag över huvud taget bjudit in min mor att delta i något hon uppenbarligen inte har styrkan att hantera: ja, det kan man verkligen fråga sig. Men det som är skrivet är skrivet och livet är livet. Visst hade jag kunnat publicera fler bilder där jag sitter hemma i soffan och pillar mig i naveln (vilket jag gör 98% av min vakna tid) men jag ifrågasätter allmänintresset i dylika foton. Nå! Nog! Då kör vi!

Här äter vi en fullkomligt jävla nykter frukostjävel. Titta på teet på bordet. Det är te i det, som händelsevis inte heller är spetsat med strårom. Inte heller finns det något amfetamin inbakat i brödet som synes på bordet. Jag vet att det låter underligt men så är faktiskt fallet. Tänka sig!

"En sjöman älskar havets våg" - men öl, fy fan det hatar han!! Därför sitter han helt nykter i aktern och har varken bärs eller en crackpipa i handen. Kolla, mamma!

Och här är jag. Och visst ser jag lite bakrusig ut och visst ligger jag praktiskt taget på en parkbänk, men eeh - eehehhe - bakfylla är det alltså inte. Det är bara en mild släng av en mycket exotisk typ av träskfeber.

Vi gick även på parad: NYKTRA! Ja inte en jävla droppe konjak hade vi i blodet! Och se - ja, se! - hur glada vi förefaller ändå!

Vi besökte även Princes' Islands och här hade vi förvisso nyss ätit lunch och där kan det väl tänkas att en eller ett par (svaga) pilsner slank ned, men det är inte så relevant: som ni ser är vi mycket mycket glada, glada på livet och inte spriten kan man säga; ja, rent lyckliga.

Och här solar vi - i stort sett nyktra! High on life! Spola kröken!

Precis som Picasso hade en blå period hade jag själv en skäggig dito, och då tog jag ofta sådana här lite pretentiösa bilder där min blonda myrstack tilläts glimra i solens första strålar. När man skriver böcker vill man av någon anledning varken klippa sig eller raka sig. Men till slut förtärdes jag av tanken på att folk runt omkring inte insåg att jag själv visste om att mitt skägg var ganska löjligt - ja, att de kanske trodde att jag tyckte det var snyggt - och då åkte hela rasket av. Dessutom ansåg Malena att det var jävligt fult; en åsikt hon hemlighöll i två månader men som jag lurade av henne på fyll... när vi var nyktra. Så då rök det. På bilden ovan kan rentav se hur jag i huvudet fattar (det nyktra) beslutet att raka av det.

Och här syns ett älskande (och nyktert) par på Princes' Island: ett fotografi som Jesper tog (nykter). Sådär! Nu är Olle motad i grind. Nu kan jag återgå till att publicera bilder på mig och mitt rökheroin.

Charles Bukowski och Homer Simpson - en intertextuell komparation

1) De delar livsåskådning. På Bukowskis gravsten står att utläsa: "Don't try". En av Homer Simpsons mer välciterade maximer är att "Trying is the first step towards failure".

2) De tycker båda hemskt mycket om öl och dricker det så ofta de får chansen.

3) De är båda i någon mån "strulpellar". Bukowski bedrar kvinnor bakom deras ryggar och börjar gråta och ilar undan som ett skrämt litet djur när han konfronteras med sina lögner. Homer Simpson förstör i sin tur Springfields ekosystem genom att dumpa grisskit i dess farvatten.

4) De har båda skägg.

5) De åsamkas ofta fysisk skada. Bukowski p.g.a. sin vurm för barslagsmål, Homer Simpson p.g.a. att han bara är jävligt klantig.

6) De är båda tämligen korpulenta.

7) De föredrar båda att klä sig i kortärmade plagg, företrädesvis skjortor.

8) De hade båda en relativt sent uppskjuten sexualdebut (nu hittar jag egentligen bara på).

9) De hålls båda vid liv av djupt medberoende kvinnor.

10) De har båda en lätt gulnad i hyn.

Skaparglädjen är den enda sanna glädjen

Så var arbetet med Min broder Georg tillryggalagt och det tillhör förstås det bästa jag gjort. Mycket befriande med ett genreskifte från förra romanen och därutöver oerhört upplyftande att "hitta på" saker i stället för att mala anekdoter ur mitt eget eländiga liv.

Det som dock nu slagit mig är den känsla av tomhet som följer en kreativ ejakulation. Precis som man i efterdyningarna av sexualakten finner sig i ett tillstånd av nollställdhet (ja, kanske rentav med ett visst mått av äckel gentemot sig själv och vad fan man hållit på med) erfar jag en förnimmelse av själsligt vakuum. Nyss var man mitt i det och det var fan det bästa man någonsin varit med om men så vips tog allting slut. Och man står naken kvar i tomrummet och ångrar att man inte skyddade sig.

Det är en egendomlig känsla av vemod. Karaktärerna var ju mina kamrater och jag var med om deras äventyr under det att jag skrev dem. Jag gick bredvid dem och allt var lika nytt för dem som för mig. Det är kamrater jag aldrig kommer att träffa igen. Visst kan jag i efterhand läsa om dem, men då umgås jag inte med dem på samma sätt. Då minns jag dem, precis som man kan erinra sig lustfyllda eskapader med någon gammal bekant i verkliga livet. Att skriva färdigt John Ruben Anderson är som att säga hejdå till någon på en skolavslutning; någon som skall flytta någonstans dit man inte har visum. Jag har inget visum tillbaks till just denna kreativa process. Samtidigt unnar man förstås sina kamrater deras självförverkligande. Det var ju det här man hela tiden strävade mot. Så jag gråter inte, för jag är lycklig för deras skull, men jag skrattar inte heller, för jag tror jag kommer att sakna dem.

Bröderna Junttis besök i bilder (nu i bilder)

Hej hopp - bröderna Juntti kom på besök till Istanbul! Här är omslaget till vår första singel "Constantly Constipated in Constantinople" med vackra Haga Sofia som fond.

Eftersom vi är 23-26 år gamla handlar allting mest om att supa när man träffar varandra. Jag undrar just när detta skall avta? Kanske aldrig? Nåja, nåja - jag klagar inte. Vår favoritbar blev Pendor, där man med fördel kunde ta en eftermiddagswhiskey på äkta Don Draper-manér.

Can följde också med och körde sin bästa Rocky Balboa-imitation.

Fyra bilder in är det väl dags att jag börjar tala om elefanten i vardagsrummet: ja, det är en hatt ni ser på mitt huvud. Man kan säga att det var Per som "sålde in den" genom att påstå att jag såg ut som Brad Pitt i Snatch när jag hade den på. Huruvida detta är sant eller ej lämnar vi därhän för att inte såra mitt ömtåliga hjärta. Överlag talade vi dock mycket om vem som skulle spela oss i filmen om våra liv. I rollen som Johan blev Seth Green castad eller möjligtvis den svenske trotjänaren Jonas Karlsson. Per kommer att spelas av Tomas Alfredson, som förvisso är regissör, men han får väl för fan ställa upp. Jag föreslog nämnda Brad Pitt att spela mig men förslaget röstades ner och ersattes med Matthew Perry från "Vänner". Worst. Casting. Ever.

På söndagen tog vi på oss våra blykepsar och besökte Ezar och hans mamma för en genuin turkisk frukost. Ezars mamma kunde ingen engelska så Can fick agera tolk. Det var mestadels Malena som talade och när hon gjorde det lät hon av någon anledning genomgående som kronprinsessan Victoria. Men det är väl ett tecken på godhet mer än något annat. Eller åtminstone politisk korrekthet. Och politisk korrekthet är ju godhet.

På Ezars bakgård växte härliga clementiner. Jag har alltid njutit mycket av att äta frukter plockade direkt från valfritt träd p.g.a. den primitiva och ursprungliga känslan det skänker mig. Jag känner mig med ett ord som en grottman. Leve den sunda stammen!

Här är jag och Malena med någon annan byggnad av relevans i bakgrunden (Blå Moskén?). Och medge nu att nog fan är det mer Brad Pitt i den där karln än det är Matthew Perry!

Resan rundades av med att besöka den lokala fotbollsstadion för att se hemmalaget Besiktas lira. "Det var väl kul", men jag står fast vid att fotbollsmatcher är alldeles för långa. Vem fan orkar med en och en halv jävla timme av makligt bollpassande? Sista kvarten var bäst och kanske bör fotbollsmatcher egentligen inte vara särskilt mycket längre än femton minuter.

Sedan åkte bröderna hem. Eftersom de är emotionellt invalida kan jag inte avgöra om de hade roligt eller inte. Men Per skrattade på sättet som synes ovan. Och det kanske kan betyda något. SLUT

Börsharen provar ordstäv Del 3: I mörkret är alla katter grå

Här är en katt. Bilden är tagen i mörker. Katten är inte grå. Ordstävet är således icke meningsfullt.

I morgon kommer bröderna Juntti på besök! Så vi får se hur det blir med bloggning i helgen he he.

Le mot juste

När Gustave Flaubert skrev böcker kunde han svettas i veckor över ett enda adjektivval. Han ville vara stensäker på att det var precis "rätt" ord, som uttryckte precis det han ville säga. Det är lätt att häckla detta anala beteende och jag har t.o.m. fordom gjort detsamma på denna bloggportal - men egentligen är ju Flauberts besatthet inte alls särskilt underlig. Om man skriver en bok har man ju bara orden att uttrycka sig med och då är det väl givet att man också vill lägga ned litet tid på den språkliga precisionen. Jag blir trött på folk som "inte tycker att man ska prata så konstigt". Som om mer sällan nyttjade ord per definition är ett tecken på mallighet. Fler ord ger fler saker att hänga upp tankarna på. Därför förlåter jag härmed Flaubert och ångrar att jag tidigare drivit gäck med honom. Eller så är allt det här bara ett uttryck för att boken börjar bli klar och jag själv har gett mig ut på chimärsjakt efter "le mot juste".