I brist på idéer: katter

Men allt av vikt jag säger har jag stulit ur en bok

Ja, nu är det i sanningens namn blott två kapitel återstående av Min broder Georg - denna egendomliga "tragikomedi", på många sätt ett slags homage till den gamla skolans epiker (Hjalmar Bergman, Hjalmar Söderberg, Dostojevskij, Cervantes, Lagerlöf, Kerstin Ekman, Flaubert etc etc) men också i allra högsta grad ett eget och unikt verk: en sorgehymn om sanning och mening; om orsak och verkan; om Gud, kärleken och konsten; om missriktad ilska och om innebörden av att tro (och så litet om döden). Den handlar också, på ett säreget sätt, om att skriva sin andra roman.

Release lagom till julruschen 2010, således!

(Förresten funderar jag på att döpa om den till Älgar och kokosnötter*)


* Ett internt skämt för trogna läsare (http://kryddhyllan.blogspot.com/2008/07/jag-skulle-sitta-p-ett-tg-mot-paris-och.html)

;

Semikolon; denna underbara symbol!

Inte riktigt ett kommatecken men ej heller ett kolon; ingen vet riktigt vad det är och kanske utgör det en del av lockelsen; och visst är det sant att semikolon egentligen bara bör nyttjas i nödvärn; dessutom endast av människor som besitter en enorm stilistisk säkerhet; men dessa förebråelser gör ju en bara kåtare och mer nyfiken; det är alldeles som när mamma och pappa förbjuder sin tonårsdotter från att umgås med playern i skinnjacka; men du ser ju hur han blinkar till dig; så man smiter ut och gör det ändå; för det känns ju så jävla gött att bara slänga det omkring sig; att aldrig bli färdig med en mening utan non-stop rusa vidare; som en tecknens jävla Kerouac på en motorväg med vind i håret; man bara sammanfogar flödet; nästa sats hakar i den förra såsom vagnarna i en tågkaravan; och ibland blir man förstås trött på det också; man vill inte använda det på ett tag; man kanske till och med sätter det korthuggna kommatecknet i mer frekvent bruk; och man känner sig rentav lite självbelåten och hårdkokt för kolon är ju så fundamentala; det är svart och vitt och ingen halvmesyr liksom; men sedan börjar man ömsom reta sig på kolontecknets statiska form; knappt märkbart till en början; men ju mer man tänker på det ju mer förefaller kolontecknet förstenat och dött; och så trillar man dit igen; för till skillnad från kolon så är semikolon i rörelse; bokstavligt som bildligt; det är ingen avgränsning för att rabbla fakta och dessutom är det skönt för ögat; ja se själva hur det liknar ett kolontecken som liksom skalats upp i sin nedre punkt; semikolon öppnar sig; de öppnar sig som en ljuvlig liten blomma; och på samma sätt öppnar de prosan; så vem kan sluta älska språkets allra bästa tecken; denna player i skinnjacka som mamma och pappa varnade dig för; denna skriftsymbolernas ekvivalent till Kerouac.

Gamle skabben

Det finns en uppsjö av katter i mina kvarter. Som forna annaler av Kryddhyllan gör gällande hittar man dem ibland också döda. Det är någonting man får vänja sig vid; upprepade tragedier gör en avtrubbad och likgiltig inför livets förgänglighet. Men det finns en särskild katt som jag vurmar för litet extra och som syns på bilden ovan. Som ni kan se är han inte någon exemplarisk skönhet, men det betyder å andra sidan inte mycket hur någon ser ut. Jag kallar honom "Gamle Skabben" eller kort och gott G-S. Han bor alldeles utanför min port och livnär sig på soporna från vår Bajslåda.

Om jag hittar G-S död blir jag nog på allvar litet hjärtnupen. Om så sker så svär jag att förära honom en villanelle.

Jespers besök (NU I BILDER!!!)

Till min stora förtjusning beslöt sig Jesper för att göra en spontanvisit i Konstantinopel. Jesper läser vanligtvis till sjökapten i Danmark och har redan rätt gruffighet och väderbitenhet i sin "look" för jobbet; men tro inte att han är någon grälsjuk sjöbuse för det. Tvärtom en mycket varm och go' man med stort hjärta.

Han hade även med sig en flaska bjudsprit, vilket jag tyckte var rekorderligt gjort.

Malena och Jesper kom bra överens då bägge är från västkusten och tycker det är roligt med tråkiga vitsar.

Can och Hillevi ville också gärna vara med. Can avslöjade att Charles Bukowski var hans all-time favoritförfattare, vilket jag fann anmärkningsvärt.

Så var det dags för att göra stan - "w00h00!"

... Och vilken plats är bättre för ändamålet än den mycket Albert Camus:ska fransk/algeriska gatan?

Denna muntra trio underhöll oss med lokalpatriotiska sånger. "Kan ni nåt av Orup?" frågade jag. Det kunde de inte.

Toaletten på utestället kändes jävligt Lewis Carroll; jag väntade mig bara att det skulle dyka upp nån liten kanindjävel som jag kunde ta rygg på.

Jesper drack den i Istanbul sedvanliga Efes Pilsen - och fann brygden välsmakande.

Det fanns även tid för lite good old fashioned exorcism.

Vi gick även på något slags stökigt och gruffigt ställe där man kunde röka inomhus.

På morgonen föreslog Jesper whiskeyfrukost, vilket jag tyckte var rekorderligt gjort.

Därefter provade vi det turkiska badet, som inte var "all that".

Sedan söp vi oss med ett ord ganska så fulla; blev sentimentala och öppnade våra iskalla hjärtan.

Men med två män runt ett barbord blir ju "inga barn gjorda" - lyckligtvis var dock Aylin ute i svängen med ett gäng goa polare.

Denna goa polaren var min bordsdam och dessutom tämligen kulturell; jag fick spänna min intellektuella biceps bäst jag kunde. Hon tyckte att Von Triers 'Antichrist' var världens bästa film, vilket jag fann märkvärdigt.

Något som är märkbart när man hänger med Jesper är att han är en sån där kille som det "händer saker" med - ja, han framstod alldeles som en naturkraft där han rusade runt i Konstantinopels kvarter och diggade allting han såg och dansade gatan fram slängande med ben och armar och jag släntrade efter som jag gjort hela mitt liv efter folk som intresserar mig, för de enda jag bryr mig om är de tokiga, de som är tokiga i livet, tokiga i att prata, tokiga efter att bli frälsta, de som trår efter allt på en gång och aldrig gäspar eller säger någonting likgiltigt utan brinner brinner brinner som gula romerska ljus, som exploderar som stora spindlar mot stjärnorna och i mitten ser man en blå smäll och alla brister ut i ett "Ååå!"

Efter barhäng och nattklubb blev det efterfest hos Aylin, där alla för enkelhetens skull sov över. Jespers ansiktsuttryck på bilden beskriver morgonstämningen ganska väl. Så vi satte oss på balkongen för att ha konferens och röka cigaretter i syfte att utröna vad fan som hände.

... Sen drog hela glada gänget och åt frunch! Sicket hålligång!

Bajslådan

Facebook-chattade med Jocke harförleden och han blev mycket bestört nar jag berattade att vi inte spolar ner vart toapapper i Turkiet. I stallet lagger vi papperet i den lilla "bajslådan" som synes portratterad ovan. Det ar outsagligt torftigt men man vanjer sig.

I övrigt har Jesper varit pa besök hos mig den gangna helgen (darav undermaligt bloggande). "Aterkommer med bilder!!!" som det heter pa bloggsprak.

Rundvandring i Konstantinopel II

(Sedan blev jag bortschasad av några galna ankor vilket avbröt min fotosession)

Terrorbalans

Ser ni den svartlila gestalten dar nere? Det ar en karring som bor nedanför var balkong. Det ar aven dar hon hanger sina klader pa tork; vilket ar förargligt, eftersom jag knackar av svarta flagor fran asktornen pa mina cigaretter bara nagra meter ovanför - ja, rakt ner pa hennes nytvattade lakan! Jag kanner pa mig att det har förr eller senare kommer att leda till en fasansfull sammandrabbning. Tur att jag har sett pa sa mycket Steven Seagal-film.

Min broder Georg: Om en banktjänsteman och hans kalkyler (teaser)

Hjalmars far luktade alltid av tobak; även när han inte rökte. Redan de första minnena från Hjalmars liv – när hans far bara var en suddig gestalt i periferin som gav ifrån sig dova läten – var inpyrda av denna säregna doft. För den femårige Hjalmar Cambrant hade tobakslukten därför blivit synonym med hemkänsla och trygghet.

För Hjalmar Cambrant d. ä. var den emellertid synonym med bröstsmärtor och kikhosta, varvid han tappert försökte göra avkall på denna sin last. Men just nu, denna blyga junimorgon, med fågelsång i öronen och soluppgång över Kungsholmen – och framför allt med den märkvärdiga syn som låg framför honom och hans son på andra sidan staketet – erfor han en känsla av att stunden liksom krävde det. Sagt och gjort: han stoppade en pipa och tog till orda med klar och myndig röst.

”Det vi ser här framför oss, gosse lille, det är historia i görningen! När allt det vi ser runt omkring oss har ruttnat och dött, så kommer man jämväl att dra sig till minnes vad som skedde på Samuel Owens mekaniska verkstad i nådens år 1818. Samuel Owen! – ja, ja, du tycker bestämt namnet låter litet lustigt du, gosse lille! – nå, han är från England, ser du.”

”Vad är England, far?” frågade lille Hjalmar från under sin keps.

”Håhå, jaja!” utbrast Hjalmar Cambrant d. ä. så överraskat att tobaksröken kom honom att hosta. ”Stundom glömmer jag att du ännu är en sådan liten plutt! Nåja, det är gott så: njut av tiden, gosse lille – det är det enda i världen man inte kan köpa för pengar!”

Hjalmar Cambrant d. ä. närde en väldigt stark tilltro till pengar. Lille Hjalmar visste med sig att fadern jobbade på bank, vilket kanske inte sade honom så mycket, men han insåg att det hade med kronor och ören att göra. När lille Hjalmar växt upp skulle han också jobba på bank; det hade fadern sagt och Hjalmar såg för sin del ingen anledning till att misstro honom i frågan. Han blickade upp mot sin far. Hjalmar Cambrant d. ä. smekte sig exalterat i mustascherna och pekade med uppsluppen iver på det märkvärdiga föremål som tornade på andra sidan verkstadens staket.

”Men ja! Var var jag... jo! Samuel Owen! – en föregångsman! Det du ser där framför din lilla tärningsnäsa, gosse lille, det är intet mindre än Svea Rikes första 'Ångmachinsfartyg'! Kan du säga det, gosse lille? 'Ångmachinsfartyg'?”

”Ångmask...”

”Ha ha!” brölade Hjalmar Cambrant d. ä. så att en skock måsar drevs vettskrämda på flykt. ”'Ångmask'! Väl rutet, gosse lille! Väl rutet! Men nog om det (han blev i en handvändning gravallvarlig). Detta är alltså en s.k. 'ångbåt', det vill säga: ett fartyg drivet av en ångmaskin – ja, kan du tänka dig, gosse lille, vad märkvärdigt! – på sex hästkrafter med rum för etthundraåttiotvå passagerare: varken mer eller mindre! Dessa märkvärdiga skapelser drivs av ett så kallat 'skovelhjul' (kan du säga det, gosse lille! skovelhjul!) som fungerar alldeles som kanotpaddlar, kan man säga: när den nedre delen av skovelhjulet är i plurret bildas så ett slags baksug av fantastiska proportioner som i sin tur driver detta underverk framåt... Ja, det är svårt för dig att begripa allt detta, gosse lille, men det är i sanning en makalös oppfinning – mänskligheten har överträffat sig själv!”

Hjalmar Cambrant d. ä. gjorde en paus i sitt utlägg för att fräsa bihåleslem. Lille Hjalmar tog stöd i faderns hand och sträckte på sig för att få en skymt av den egendomliga maskinen.

”Alltså!” skrek Hjalmar Cambrant d. ä. och smackade vidare på sin pipa. ”Var var jag... jo! Jag hade visst en poäng att göra: detta underverk av mänskligt skarpsinne är alltså – ner till minsta pinal, skruv och mutter – genomtänkt och beräknat och sedan överräknat en gång till, med en sådan ofattbar noggrannhet att en vanlig man blir alldeles matt och knäsvag och måste sätta sig att vila när han tänker på det; man har så att säga inte lämnat någonting åt slumpen, och slumpen har för övrigt ingenting på Samuel Owens mekaniska verkstad att skaffa: här vet man vad tusan man gör! Men, gosse lille – och här är själva poängen jag försöker göra – hur man än kalkylerar och räknar och räknar om så blir det till syvende og sist en fråga om att ta klivet ut i det okända, när man väl skall sjösätta en sådan här nymodernitet; man kommer alltså en lång väg med siffror och kalkyler – men tänk dig själv den allra första ångbåten någonsin! Vid något tillfälle, när alla kalkyler var till ända, så kvarstod ju endast och enbart att hoppa in i skutan och se vad tusan den gick för! Och inte kunde man väl med all säkerhet veta, huruvida ångpannan skulle hålla, eller ifall skovelhjulet skulle kärva, eller över huvud taget vilka dråpligheter som kunde inträffa – men man satte sig i skutan, för att man trodde på den! Förstår du, gosse lille!”

Lille Hjalmar såg upp mot fadern och nickade.

”Ja, far.”

”Det är bra det, gosse lille! Du har huvudet på skaft – det har du ärvt från mig! Nåja, nåja... det var något mer jag skulle säga... jo just det! (med ens såg han oerhört sträng ut) Det finns förstås en avigsida också – ja, min gosse lille, det gör oftast det; det lär du bli varse! Till och med silverslantar har krona och klave – kom ihåg det! Det är nämligen så, att för snart tvåhundra år sedan skulle man sjösätta en annan båt här i Stockholm: ett örlogsfartyg som man kallade 'Vasa' , också det ett mycket märkvärdigt skepp, och så att säga ett styrkeprov av själva den mänskliga förmågan, gosse lille, och precis som med Samuel Owens 'Ångmachinsfartyg' hade man kalkylerat och räknat och räknat om; men i fallet Vasa hade man till äventyrs kommit fram till, att skeppet var på tok för instabilt för att kunna segla i hårdare vind! Kalkylerna talade således emot skeppet! Förstår du, gosse lille! Skeppet borde aldrig ha fått lämna hamn! Man gjorde till och med ett litet praktiskt test när hon låg i kaj – vilket fallerade!”

Hjalmar Cambrant d. ä. sög i sig ett halsbloss.

”Men, men – och här är det verkligt fula i kråksången, gosse lille – vi råkade vid tillfället ha en konung som hette Gustav II Adolf, som ämnade nyttja skutan i kriget mot polackerna, och han ville så gärna att Vasa skulle kunna segla, att han faktiskt motsatte sig alla siffror och kalkyler; ja, han ville det så gärna, att han faktiskt på allvar trodde att hon skulle kunna segla, varvid han yrkade på att de skulle strunta i alla beräkningar och kalkyler som sade emot, och ta klivet ut i det okända och segla i alla fall! Och vet du vad som hände, gosse lille! Vet du vad som hände!”

”Nej, far.”

”Jo, det skall jag strax säga dig!” tjoade Hjalmar Cambrant d. ä. som vid det här laget var alldeles hänförd av sin egen berättelse. ”Hon sjönk! Hon sjönk på sin jungfrufärd! En kastvind från sydväst fyllde hennes segel och skeppet krängde babord; vatten började välla in genom de öppna kanonluckorna; slagsidan ökade tills hon kantrade och – pang, bom, pladask! – så sjönk hon! Femtio tappra svenskar med friska tänder och mulliga fästmöar miste livet, i ett skepp som aldrig borde ha lämnat hamn från första början! Och vad kan vi lära oss av detta, gosse lille! Säg mig vad i hela friden vi kan lära oss av allt detta!”

”Jag vet inte, fa...”

”Jo, det skall jag säga dig!” avbröt Hjalmar Cambrant d. ä. ”Det vi kan lära oss är att man kommer en god bit med tron, och den är i viss mån behövlig – utan tron hade vi inte haft detta märkvärdiga 'Ångmachinsfartyg' framför oss! – men vad som är värre, är att tron också kan vara oerhört vansklig (ja, rentav livsfarlig!) som i den sorgesamma historien om regalskeppet Vasa, och därför bör man, gosse lille, till syvende og sist alltid förlita sig främst till siffror och kalkyler, för de är ovedersägliga, emedan tron kan skapas på falska grunder – ja, för att man verkligen vill någonting! – men vad man vill är fullkomligt oväsenligt gentemot hur saker och ting faktiskt är. Tron är därför, i grund och botten, en mycket farlig sak; den går inte att lita på, men det gör siffror och kalkyler: de är ovedersägliga! Förstår du nu, gosse lille! Förstår du nu hur jag menar!”

Lille Hjalmar förstod kanske inte riktigt, men han tyckte om när fadern pratade och var glad.

”Men glöm nu för Guds skull allt jag nyss sagt!” insisterade Hjalmar Cambrant d. ä. som om han hastigt nyktrat till från en berusning. ”Nu skall vi gå och köpa dig några läckra karameller, gosse lille – ja, jag säger inget till mor, om du själv kniper din lilla käft om att jag bolmat pipa!”

Hjalmar Cambrant d. ä. och hans son lämnade Kungsholmen hand i hand. Faderns näve var så stor att den till fullo omslöt lille Hjalmars. Gossen tryckte sin näsa mot faderns hand, och hans fingertoppar luktade tobak.

Så vi följs väl åt till himlen men gör det bästa av vår tid

Det var fredag och Malena fyllde trettio! Nu är det femtio år kvar tills vi båda dör, enligt dagens statistik. Jag gav henne en tårta samt en resa till Odessa. Jag framförde även en sonett som jag suttit uppe hela natten och skrivit, i vilken jag bl. a. rimmade på "västkustbaronessa".

På kvällen gick vi ut och åt tapas på en bättre restaurang. Min bordsdam var den förtjusande Aylin, som jag gjorde mitt bästa för att kurtisera med diverse krogartigheter. Hon skrattade på detta mycket älskvärda sätt och jag antog därför att jag hade lyckats. "Yes!" viskade jag för mig själv och gjorde segertecknet under bordet.

Mellan Malena och Can skar det sig emellertid - av bilden att döma - redan under förrätten.

Därefter gick vi till "The Lemon Garden": en inglasad citronträdgård som även fungerar som cocktaillounge.

Under infravärmens artificiella hetta svalkade vi oss med välkyld rosé; slöt man ögonen kunde man nästan lura sig själv att det var sommar.

Sedan skulle vi träffa diverse studiekamrater till Malena för att fortsätta festligheterna på någon skrikig krog. Det ösregnade, varpå vi fick försöka skyla oss under Aylins paraply. Paraplyet liknade för övrigt en Gay Pride-symbol: "fan vad bög!" sade jag och skrattade.

På krogen var det hög musik och dålig belysning. För att kunna kommunicera med varandra var man först utav allt tvungen att ta några djupa andetag, fylla lungorna med luft, truta läpparna likt en tratt runt sin kamrats öra - och med uppbådandet av all sin förmåga vråla denne rakt in i den känsliga hörselgången. Följde man dessa instruktioner kunde man ibland uppfatta en stavelse eller två.

Ebot är en "störtskön belgare" i Malenas klass, tillika namne med den korpulente vokalisten i Soundtrack of our lives. Jag var tvungen att avslöja att jag inte visste ett skit om Belgien; på ett mycket välfunnet sätt benämnde jag landet som "the blind spot of Europe". Ebot höll med, men ansåg att den läckra maltbrygden Stella Artois torde vara nog för att existensberättiga hans fädernesland. Vi enades om detta.

Som tidigare nämnt säger Laura att det i varje bar i Konstantinopel jobbar minst en (1) bartender med skägg och långt hår i hästsvans. Denna fantombild utgör fredagkvällens exemplar.

Legenden säger att varje gång en författare skriver en ny bok, så växer också ett nytt ärr fram någonstans i hans ansikte. Den intellektuella ansträngningen och det emotionella kraftsamlandet kräver så oerhört mycket att det så att säga tar sig rent kroppsliga uttryck. Det är också därför som Paulo Coelho, vid fyllda 63, ser så himla pigg och fräsch ut.