Torka ditt hår och gör dig fin; vi går ut i kväll

Det var tisdag - veckans kanske mest bortkomna dag - och jag och Malena tog bussen in till Taksim för att dinera med goda bekanta.

Aylin och Can är två turkar som jag och Malena - förekommande nog - bekantat oss med i Umeå då de bägge var stationerade där för studier. Vi åt sexa på en vegetarisk restaurang på en parallellgata till Istiklal Cadessi och diskuterade Sverigedemokraterna.

Därefter tog Can oss till en prålig "roof top bar" med magnifik utsikt över Konstantinopel.

Jag drack Raki, såsom en redbar karl förväntas göra. Trots sina 45% fann jag den tämligen mild, men så är jag ju också en gammal fyllehund.

Can är tvivelsutan en skön kille, som dessutom stod för fiolerna (och ett ögonkast på kvällens barnota avskräckte mig från att någonsin gå ut med honom igen). Både han och Aylin är belästa, och på stundom vacklande engelska avverkades allehanda frågor inom den politiska och religiösa diskursen. Men framför allt fyller Can det viktigaste kriteriet jag har för mina vänner: han kan dricka.

Ljusen i fjärran tillhör Prince Island, som vi ämnar besöka framgent. Can berättade hur detta pittoreska namn döljer en fasansfull historia: Prince Island var nämligen den ö dit man deporterade oönskade konungsliga arvtagare. Hade man två prinsar, och ville reducera dem till enbart en, så stack man ut ögonen på den ene prinsen och skickade honom till Prince Island. Jag frös ända in i märgen av denna sällsamma spökhistoria, och det tycktes mig som om himmelen mörknade en ton.

Tur då att jag hade min äkta maka vid min sida, detta underverk av bonnförnuft.

När spöktimman kom i antågande var det dags att lämna hustaksbaren (midnattsfestarn, ni vet). Taxichaffisen som körde oss åter till vår kammare i Ortaköy hette för övrigt Borat, vilket gjorde att jag skrattade mig till sömns.

Dalig pa vardag men duktig pa fest

I lördags var det party för allsköns utbytesstudenter pa en bakgata i Taksim. Jag skall ju inte lasa vid stadens universitet men medföljde anda, likt en katt bland hermeliner, för att ta vimmelbilder.

Har ar Laura och Hanna, joviala tyskar.

Laura havdar att det pa varje bar i Konstantinopel finns minst en (1) bartender som har skagg och langt har i hastsvans. Jag har inte varit pa sa manga barer an, men hittills ar hennes hypotes inte motbevisad. Har ar lördagkvallens exemplar.

Martin laser matematik och har bilat ner till Konstantinopel med sin kompis Tom. Pa fritiden tycker han om att dricka rött te och spela backgammon. I övrigt för hans krulliga kalufs och bohemiska tunika osökt tankarna till en Joel Yngvesson anno 2008. Tanken ar darmed att han skall fa agera stallföretradande Joel tills dess att den rattmatige atertar tronen.

Har ar den nyligen omnamnde kompisen Tom. Han tycker om att skrocka "what the fuck..." pa bruten europeiska och klia sig i huvudet at banala markvardigheter. Nar jag sade att jag var i Konstantinopel för att skriva en bok (det later roligare an att saga att man laser distanskurser) gjorde han just detta. Papasslig som jag ar lyckades jag fanga reaktionen pa bild.

Har ar en Jane Doe med mordisk blick samt Sara, blond danska som gar i Malenas klass. Vi försökte anvanda vara respektive nordiska sprak i samtal med varandra, men jag fattade inte ett dyft av hennes grötiga haranger. Snopna övergick vi till engelska.

Har ar Malena och Birthe, Britta eller Brigitte.

Har ar en liten tjej som var valdigt trevlig men som jag inte minns namnet pa. Bakom henne star en turk som inbegrep mig i ett trangande teologiskt spörsmal - han hade namligen tappat tron pa Gud, den lille hadaren. Förorattad tvangs jag laxa upp honom genom att hota med skarseldar och evig fördömelse.

Har ar nagra sjuka javlar jag traffade i vimlet. De kunde ingen engelska, sa i stallet för att prata tittade vi bara pa varandra och garvade.

Har ar insidan av toaletten fran nar jag sitter och krogbajsar. I mitt milda rus skrev jag ned en haiku:

"Sitter och bajsar

Metallcontainer, cellskrack

Rostfargad rövjuice"

... Och har ar slutligen jag sjalv. Jag vet att mitt ansikte ar fult, för att man har sagt det till mig. Men i grund och botten ar jag mest av allt förvanad över att man över huvud taget kan tillskriva det sadana egenskaper. Det ar alldeles som om man skulle fa för sig att kalla en sten eller ett klippblock vackert eller fult. Mitt ansikte visar sig som det ar, utan nagra omskrivningar. Det ar kanske inget vackert ansikte. Men det ar mitt ansikte och jag skulle inte vilja byta det mot nagon annans.

Rundvandring i Konstantinopel

I Konstantinopel finns bl. a. moskéer, i vars minareter (det höga tornet till höger) skäggiga gubbar genljuder sin klagosång fem gånger dagligen.

Och här är alltså den ruggiga Bosporen, skiljelinje mellan öst och väst. Bosporenbron är dessvärre avstängd för fotgängare eftersom alldeles för många människor nyttjade den till att ta livet av sig.

Så jag och Malena slog oss ned i kajen med varsin kopp överpriserat pulverkaffe och diskuterade självmordets vara eller icke-vara, och då såg hon så här munter ut.

... Men vem kan länge vara ledsam, när man på bakgatorna ser prov på sådan här vänskap - hund och katt, av naturen svurna fiender, i samkväm som någonsin ler och långhalm! Säg vems hjärta som då kan fortsätta vara hårt och kallt?

Det finns en hel del herrelösa djur på Konstantinopels gator, men allra mest förbluffad blev jag av denna skock med höns - ledsagade av en grälsjuk anka! WTF??

Här är någon form av monument som föreställer något bedömt episkt.

I Turkiet är Ataturk, svunnen ledare, fortfarande "the big thang", då han moderniserade hela landet någon gång där på 1920-talet. Detta är hans forna palats. Det är enligt lag förbjudet att häckla denne Ataturk (så även att bära fez), så det tänker jag inte göra (varken bära fez eller häckla alltså), annars händer med mig som med Youtube när någon gjorde en lustig film om sagde ledare - det stängs ned. Lägg även märke till de bredbenta vakterna på marknivå. Jag vågade inte gå närmre för att ta bilden, då jag befarade att de skulle skära av min penis.

Över hela stan kan man se porträtt av den bildsköne giganten, som synes på bilden ovan. Ååh, prisa Ataturk!

Det kommer en tid i varje amatörfotografs liv då han börjar ta såna här motljusbilder och inbillar sig att de säger något om världen vi lever i. Denna kallar jag "Senhöstlabyrint, Part Deux".

Husesyn

Här är vardagsrummet! Sällan skådad flärd! Under mattan finns f.ö. ett stort hål i golvet så man får passa sig lite he he.

Precis som i Uppsala har vi ett överflödigt rum. Och även detta har jag transformerat till skrivarlya - "this is where the magic happens"!

Här är Malena nedanför balkongen, på väg hem från att ha blivit inskriven på Bilgi Universitet. På måndag påbörjar hon sina studier.

... Och det gör ju inte jag, som skall plugga distanskurser och leka författare på heltid. Jag har även stoppat ned tröjan i mina byxor på för turkarna sedvanligt manér, för att inte stöta mig med lokalbefolkningen.

Första kvällen i nya lyan (nu i bilder)

Det är ideligen små segrar och små förluster i vardagen när man flyttat till ett främmande land. Seger när man begriper hur tvättmaskinen är funtad, när varmvattnet porlar, när gasspisen fungerar som den skall (att lyckas koka ägg i Sverige hade troligtvis förbipasserat obemärkt, men här blir det en triumf jag kan suga på i timmar). Förlust när man inser att taxichaffisen blåste en på 10 lira, när man hittar en död insekt modell större i skafferiet, när "land lady:n" på bottenplan vill ha en hunka i något slags beskyddaravgift.

Men enligt Jonathan Haidt är dylika förändringar av godo för människans generella upplevelse av lycka. Det mest välbeställda liv blir - på grund av människans förmåga att anpassa sig till vad fan som helst, på gott och ont, när våra nervceller "vänjer sig" vid stimulin och återgår till något slags default position - ömsom till fläsklägg och rotmos. Dopaminerna behöver s.a.s. "kick-startas" för att vi skall kunna glädjas åt det lilla igen. Så låtom oss glädjas!

Här gläds Malena högmält åt att ha bemästrat köket - och till på köpet lyckats köpa rätt olja!

... Medan Börsharen snopet pekar stum på den obegripliga varmvattenberedaren, eller vad fan det nu är.

... Men åter till maten! Och den livsfarliga gasspisen, som inger mig en näst intill obeskrivlig respekt med sin blotta närvaro.

Lök, tomat, champinjon, tomatsås, yoghurt - DONE.

Le - för fan! Det ska vara KUL att laga mat!

Och så fick man till sist sjunka ner i sitt egna hem med sina egna mat och sitt egna rödvin i ett eget, fånigt litet teglas.

... Tätt följt av en kvällspipa tobak på balkongen (det är bra för reflexionen), med "utsikt" över Bosporenbron, denna länk mellan Europa och Asien, sedan en tid tillbaka upplyst i kulörta färger.

"Vulgärt!" säger turkarna.

"Men ååå asså guuuu va fiiint jag döööör", säger Börsharen.

Istanbul (not Constantinople)

Istanbul was Constantinople
Now it's Istanbul, not Constantinople
Been a long time gone, Constantinople
Why did Constantinople get the works?
That's nobody's business but the Turks

Öst mot väst och alla mot alla

Vi var vid Bosporen och rökte vattenpipa med några turkar från Malenas universitet i går kväll. Vattenpipa - jaja, det är ju gemytligt, men då "nikokicken" saknas måste man likväl dra i sig ett par filterlösa Camel efteråt.

Så långt vattenpipa. Samma turkar bistod oss i dag i vårt bostadssökande. De slog ett slag för den myllrande stadsdelen Taksim, och det lät ju förväl - innan en svensktalande turkiska, eller var hon kanske en turktalande svenska, med eftertryck rådde oss att avstå från detta skökonäste. Denna kvinna menade att våra turkiska anförvanter, i all välmening, trots allt inte förstod vad som bäst passar moderna människor från västerlandet. Vi blev s.a.s. tvungna att välja sida: Vilken pliktkollision!, som Söderberg skulle ha uttryckt det.

Vad vi valde? Väst, såklart. Eller Malena valde väl - jag drog mig undan, lagomt undflyende, i den betraktarroll som passar mig bäst. Jag är i grunden ingen social varelse. När jag har umgåtts med nya människor stupar jag alltid i sängen vid hemkomst; utmattad av att ha skrattat och lett där jag bedömt det lämpligt. En bedömning som därtill svårligen låter sig göras p.g.a. den så kallade språkbarriären.

Välan - nu har vi en lägenhet, i ett område som enligt uppgift passar bäst för moderna människor. Det är naturligtvis ändå slitet. Men det finns fördelar också.

Jag ser mig. Jag står vid det närliggande vattnet. Jag kan gå ett stenkast till torget där åtta månglare i rad kränger identiska bakade potatisar till identiska priser och försöker kurtisera denne moderna människa med illusoriska rabatter. I slutändan är det oräkneliga led man blir blåst i. Jag kan inte välja att inte bli blåst, lika lite som jag kan välja bort de blickar jag och Malena får där vi knatar runt som två nordiska klyschor: paniskt blonda och bägge över 1,80. Men jag kan välja bakpotatis. Det är bra. Det är ett slags motvikt.

Och Ronald McDonald och Colonel Sanders bor naturligtvis i Konstantinopel också. Man förväntas förfäras över detta - det är mer PK så. Men den gyldene bågen inger till äventyrs någon form av trygghet. Det är väl naturligt; det är min kultur vare sig jag vill det eller inte. Så tack USA för Edra multinationella företag som inger oss moderna människor en global hemkänsla varthän vi vandra.

På drift

Eftersom svenska folket valt att rösta in ett främlingsfientligt parti i riksdagen har jag, i min tur, valt att gå i exil. Jag har tagit mitt pick och pack och flyttat till ett land där man vet att värna om mänskliga rättigheter - TURKIET! (eehehhe).

Mellanlandningen ägde rum i den sexiga staden Riga. I Riga gillar man bröd, bärnsten och sprit.

Men själv drack jag Perrier, och mindes Morrisseys bevingade ord:

"The note I wrote

As she read, she said:

'Has the Perrier gone straight to my head?

... Or is life sick and cruel instead?'"

Vi kom fram till Konstantinopel, helskinnade. Men tyvärr är det ju emellertid så, att var man än hamnar i världen så konfronteras man med Stieg Larssons vålnad.

Utsikten från hostelrummet är denna: en Tekirdag Market, som jag bedömt skall bli stammis på.

Malena var genomgående mystisk och lätt finurlig med rågblond gossfrisyr.

Själv hade jag halsat min Perrier alltför raskt och var nyckfull och uppsluppen, ehuru utmärglad och tärd från postisjobbet - men glad att slippa Sverige, som aldrig kunnat ta hand om sina genier (först Strindberg, sen Bergman, nu jag). Lämnar Konstantinopel och återkommer till fäderneslandet inte förrän Babylons vindar mojnat.

Vad faen

Vilket sorgligt skämt, det här duger inte. jag abdikerar

hejdå sverige

Kristallnatten (sms)

Gustav:
Fick du sticka picken i den varma mossen i går då
Johan:
Nä jag blev ganska jävla full faktiskt, stod och snackade med en tyska i min korridor i typ en halvtimma när jag kom hem, jag full, hon nykter, kommer bli jobbigt när jag möter henne igen
Gustav:
Ville du invadera hennes Normandie eller
Johan:
Jag ville rasera hennes Berlinmur ja
Gustav:
"Heil Hitler då för fan", skulle du ha sagt när hon nekade dig
Johan:
Det gjorde jag, hon heilade tillbaks, finns tydligen fortfarande en del nazister i tyskland

Change of venue

Ett effektivt sätt att lära sig hata en stad är att dela ut post i den. Efter bara några veckor uppstår en motvilja av blotta åsynen av stadens förbannade gator och hus. Man ser inte längre det vackra och anrika; man ser postnummer och övertid.

Därigenom älskar jag inte längre Uppsala. Jag hatar Uppsala med passion.

Har jobbat tio timmar plus hela den gångna veckan. Det finns en gräns som överstigs när människor jobbar länge, när allt är så tråkigt och jobbigt att man till sist skrattar åt det, man resignerar och upplever sig nästan lite lycklig. Det är förmodligen en farstu till galenskap. Inte undra på att brevbärare goes postal.

Jag har således jobbat min sista dag på postverket, och i morgon lämnar jag Jansons studentrumsgolv och med det staden Uppsala för att bege mig till - ja, var? Kontinenten kanske, he he! Jag har alla upptänkliga möjligheter. Jag har pengar på fickan och ett sätt att finnas till.

Som författaren Lars Gustafsson gör gällande kommer det, någon gång i den inte särskilt avlägsna framtiden, finnas en tid där jag inte finns till. "Jag" kommer att vara död, fast döden är ingen egenskap hos mig, eftersom "jag" när jag dött inte kan ha några egenskaper. Mitt liv är en egenskap hos världen; min död innebär att jag upphört att ingå i dess sammanhang.

Den framtida världen är en värld för andra, men för mig är den ett dödsrike. Om man kunnat ta en bild på 2070 och MMS:at den hit så är det en bild av dödsriket för mig. En värld som antagligen ser ut ungefär som nu, fast utan mitt deltagande. Men inte än. Inte än.

Men även hundratusen röster kan ha fel

... Jag kan inte sympatisera med högern, först och främst för att min uppväxt och omgivning inpräntat i mig en outplånlig (och inte nödvändigtvis med verkligheten oöverensstämmande) bild av att högern är ond, och det tycks mig som att en ideologi som inte tar hänsyn till att livet inte är rättvist och att människor faktiskt föds med vitt skilda förutsättningar under mer eller mindre välbeställda förhållanden begår ett generalfel, och dessutom är liberalismen ett förträffligt exempel på en agenda som låter utmärkt men bara inte fungerar, eller fungerar kanske men bara för de som vann lotteriet och råkar ha det gött från början, och konservatismen är ju ett skämt, grundläggande felaktig i hela sin idé, för varför skulle status quo krampaktigt behållas när tiderna är i ständig rörelse, panta rhei liksom, och kapitalism skrämmer mig, för det leder aldrig till något gott, det leder till Kungarna av Tylösand och telefonförsäljning, och av någon anledning anses valfrihet vara ett sådant honnörsord, men då har de förbanne mig inte läst Sartre som fastslår att val ger ångest, och snarare är det väl tvärtom, att ju färre val desto bättre, då den bästa ledaren som bekant är en rättvis diktator (staten?).

... Men jag kan inte sympatisera med vänsterblocket heller, och jag måste tillstå att det finns en nerv i min hypereffektiva och tidspassande kropp som anser att alla kan väl för fan ta vara på sig själv om de försöker, skapa sin egen framgång, det är inte så svårt, men sen finns det ju förstås gamla och sjuka och eländiga människor som inte kan rycka upp sig och någon bör ju bry sig om dem också, men framför allt har de rödgrönas anhängare förstört det för mig, för det finns inte mycket som gör mig tröttare än tjat om borgare och direktörer och tjocka finansmän som sörplar paraplydrinkar på Bahamas, för om man jobbat hårt ska man väl för i helvete få sörpla en paraplydrink på Bahamas ostört om detta faller en i smaken, men hos vänstern (eller enkannerligen hos dess mindre nogräknade anhängare) finns ett missunnsamt och onyanserat framgångsförakt, en måttlöst förlegad arbetarromantik som gjort buskisrevy av socialismen, och alla dessa från 1800-talet stulna slagord och gliringar mot "brackorna" är kontraproduktiva pajasfasoner som förminskar och förstör värdigheten hos något som sobert sett är en hedervärt empatisk ideologi som faktiskt flyttar fokus från jag och mig och mitt och bemödar sig att se till de minsta också.

Med andra ord: å ena sidan, å andra sidan. Relativistisk mumbojumbo med touch av Von Oben. Men rött är objektivt sett godare, helt klart (det tror jag att de blåa egentligen också tycker). Synd att de rödgröna fansen skapat en klubb man skäms för att vara medlem i.

The Postman - Budbäraren

Känner förkylningen krypa upp på mig. Värmen, den kittlande sensationen i halsen. Men hur sjuk jag än är - och om så himmelen faller ner - så går jag till jobbet i morgon. Varför? Cause that's what I do. Somliga räknar papper, andra bestiger berg. Jag delar post.

Kryddhyllan goes paparazzi

Här har ni den oerhört exklusiva första bilden från arbetet med den amerikanska filmversionen av "Män som hatar kvinnor" (The girl with the dragon tattoo), tagen på Drottninggatan i Uppsala 13:e september 2010.

Enligt uppgift ämnar de få Drottninggatans fasader att framstå mer sextiotalslika - inför filmens flashbacks, kan man tänka sig. Undrar just vad Expressen är beredd att punga ut för denna sensation?

Som om hon pratar till ett barn

Natten till min 26:e födelsedag drömde jag att jag blev far till en synnerligen välskapt son. I drömmen blev jag så lycklig att jag grät och den lille pojken låg i min famn och sög tillgivet på min tumme.

Drömmen om faderskap i kombination med avskedet till den första hälften av tjugoårsåldern: jag ser detta som ett järtecken (tja, det är ju i alla fall kul att leta mönster). Inom två år har jag barn - minns var ni läste det först!

Natten hade varit mild och öm

Ja, så slutar det, när man dricker sjunollor och blir sentimental framför datorn!

Man behöver inte ha kul för att dricka

Träffade en tjock man som driver ett bokförlag på fyllan i går (hehe, det där syftningsfelet kan tolkas som att snubben driver förlaget berusad, mycket roligt). Tal om min gamla bok kom upp. Nej, nej, jag blev inte publicerad. Men jag kom att tänka på den.

Nu dricker jag en sjunolla framför datorn och läser valda kapitel. Det gör mig sentimental och sensuell. Två år har passerat, och somt är ju förjävla självupptaget och löjligt. Men mycket är väldigt äkta eller åtminstone subjektivt sant.

I höst är tanken att jag skall skriva en ny roman: den tidigare omnämnda Min broder Georg. Problemet med denna bok är att den vet om att den egentligen inte har någon plats i tjugohundratiotalet. För att ha något slags värde, förutom det rent estetiska, borde den ha skrivits för hundra år sedan. Att framföra religionskritik som var aktuell 1880 torde ju vara självaste ordboksdefinitionen av "mossigt". Det är rolig förströelse att skriva den, och delar kan nog bli bra, men den förra boken var - för att nyttja ett slitet begrepp - liksom mer "på liv och död". Det fanns något att säga; det fanns ångest att uttrycka som ändå hörde hemma här och nu. Det var något annat än Cambrantbrödernas stilstudie och pastisch.

Jag är ett hjärtnupet gammalt fyllo vid blygsamma 26, men jag måste likväl upprepa mig: debutromanen var inte exemplarisk, men den var ändå väldigt jag, och den betyder mycket för mig. Jag kommer säkerligen säga samma sak vid 62.

Tiden är inte oskyldig

Hamnade i samma hiss som en Theodor Kallifatides-look-a-like på postisjobbet i dag. När vi åkt en bit frågade han till vilken våning jag skulle.
"Nollan", sa jag.
"Nollan? Botten menar du?"
"Ja..."
"Det finns ju ingen nollan. Det finns inget noll. Noll är ju ingenting. Det är en arkitektonisk besvärlighet. Vad är noll?"
"Eller -1 då? En negativ våning."
"Haha, ja. Negativ..."
Sedan gick han. Det kändes som om något hade hänt, jag vet inte vad, men något som låg nära en sanning.

Börsharen provar ordstäv Del 2: Livet på en pinne

Då har det blivit dags för den andra delen i min uppmärksammade följetong. I dag tänkte jag ålägga mig själv uppgiften att dissekera begreppet "Livet på en pinne". Att leva livet på en pinne innebär i folkmun att helt enkelt ha det jävligt ordnat för sig. Men hur ter sig det reella livet på en pinne om man går från teori till praktisk handling? Är metaforen meningsfull? Vi testar!

För att genomdriva mitt experiment behövde jag alltså först av allt en pinnjävel, vilken jag fann på väg hem från jobbet.

"Hurra! Jag har en pinne!" skrek jag så högt jag kunde.

Innan vi säger något annat: vad i helvete är det för fel på mina fötter? Varför är de så blå och ådriga? Åsynen av mina egna apostlahästar gjorde att veckans ordstävsundersökning hamnade lite i skymundan eftersom - för i helvete - sådär ska ju inte fötter se ut. Nå, nå, det är bra, det är bra... Var var jag... Jo! Jag ställde mig alltså på pinnen, ivrig att påbörja mitt nya liv "på en pinne". Men det som till min fasa inträffade var att pinnen krackelerade med en ljudlig smäll. Summa summarum är "livet på en pinne" inte genomförbart, och därmed inte meningsfullt att tala om. Och ifall det skulle gå att genomföra - med en, låt säga, "nättare" försöksperson - så betvivlar jag starkt att det är särskilt "gött". Av den korta tid jag faktiskt lyckades stå på pinnen upplevde jag inga lustkänslor, heller inga starka andliga sinnesrörelser. Det var långtråkigt och händelselöst och man kunde varken gå på muggen eller till kylskåpet. Sluta därför med ens använda uttrycket ifall ni inte vill blamera er i den vardagliga svängen. Tack för i dag!