Natten gick hän och det grydde till dag, och de seglade ständigt

Nu går en epok i graven: i morse flyttade jag och Malena ut ur uppsalalägenheten och hon vidare till Strömstad. I vanliga fall hade jag vid denna höstliga tid återvänt till Umeå för studier, men så icke denna gången. Jag kunde liksom inte förmå mig att sätta mig på tåget. Jag stod fullpackad på perrongen men mina ben rörde sig inte. Min själ sade nej. Så i stället kvarstannar jag i Uppsala på Jansons studentrumsgolv för att fortsätta postislivet tills jag dör eller blir publicerad.

Men vilken sommar det varit! tänkte jag när jag trött och glåmig gick till jobbet. Från avskedsfesten i Umeås tidiga juni (när FGH tankade 20 bärs), till det uppsluppna partyt hos Johanna på Mosebacke (när jag och Joel dansade tåg till Real Wild Child), vidare till Per Junttis Uppsala Tour och Kosterfjordens salta demon och Barcelonas pisstinkande gränder och så sommarstudier och alla älskvärda besök och läsa beatromaner i skrivarlyan och hänga på Orvars Pub och kliva upp för att dela post bukowskibakis och komma hem till en kvinna som är levande och varm; inte som en början, en första gång, utan som ett led i en lång, god vana.

Jag tänkte tillbaka på sommaren, och jag insåg att jag hade varit lycklig, och att jag alltjämt var det. För att allt må bli fullbordat återstår det mig nu blott att önska att det kommer många åskådare till min begravning, och att de hälsar mig med hatfulla skrän.

EXTRAMATERIAL FRÅN GÅRDAGEN!: recension av språket i Mia och Martins hem

Språket höll en genomgående god - om än strikt lekmannamässig - nivå. Meningsbyggnaden var enkel, rättfram och innehöll få bisatser. Dialektala ordstäv och uttryck hölls nere vid ett minimum. Någonstans slant diktionen och prosodin klingande understundom falskt, men överlag: ett gediget hantverk. Emellertid återfanns somliga skönhetsfläckar: Mias upprepade blunder "äldre än mig", som dock kvickt tillrättavisades av den påpasslige Martin Hansson. En annan minnesvärd fadäs är Mias tokroliga adjektivsböjning "dåligare" som också parerades av Hansson, med motiveringen att: "Vi måste tänka på språket, Mia, vi har faktiskt en svenskalärare på besök i dag". Att det faktiskt heter "svensklärare" lämnades osagt men fördes till protokollet.

Jag trivs bäst i öppna landskap

Det började alldeles som en vanlig dag: lite lätt bakrusig vankade jag runt i lägenheten, såg ut genom fönstret på neonskyltar och valaffischer och kände mig allmänt blasé och trött på storstaden och kommersen - när jag hörde det knacka försiktigt på dörren. När jag öppnade stod Martin och Mia där med varsitt illmarigt leende på läpparna. "Kom nu, City Boy! Vi skall på utflykt", sade de.

När jag satt mig i bilen och frågade Martin var vi skulle svarade han inte. Han bara utstötte ett långt, ihållande och väsande skratt och såg ut som på bilden ovan.

Snart hade vi lämnat citypulsen bakom oss och anlänt till målet för vår resa: Mias sommarstuga, ett pittoreskt gammalt soldattorp! Martin och Mia klev tysta ur bilen och utan ett ord ställde de sig och poserade invid huset. Jag antog att de förväntade att jag skulle ta en bild på dem, så då gjorde jag det.

Ute på landet vet man inte ett dyft om könsroller och genusproblematik, så Mia började med maten och Martin gick väl ut i skogen och ströp ett rådjur eller nåt. Själv gav jag mig i väg på husesyn - och blev alldeles salig när jag såg skrivarhörnan på övervåningen, en prosaists våta dröm. "Här skulle man bo några månader om året", sade jag högt för mig själv, "och strosa runt och småfisa och mata pullorna lite som det faller en in".

Efter genomdriven lunch gav vi oss i kast med diverse lantliga aktiviteter. Nummer ett på listan var dartkastning. Pilarna kastades så lantligt och slappt att de knappt nådde fram till tavlan, men jag träffade faktiskt bull's eye en gång, fast jag inser att ni inte tror mig så ni kan dra åt helvete allihop.

... Därefter sköt vi prick med luftgevär. "Pink mist!" skrek Martin efter varje träffat skott, vilket var någon form av filmreferens.

... Sedan kickade vi lite boll. Jag fick både håll och gräsfläckar på byxorna, men det var det värt, för nu kände jag att landet hade gett mig det andrum jag så väl behövde; en kort stunds respit från storstadsdjungeln.

... Och med detta avklarat så visade Martin att min fortsatta närvaro inte var önskad genom att sluta intressera sig för mig och börja pilla med gräsklipparen i stället. Jag fattade vinken och sjappade: slutkörd och full av intryck men nöjd och belåten av den lilla touchen lantliv. Nu kan jag med förnyad kraft återvända till mina vardagliga vedermödor. Vilken dag!

Allting blev skapat om - när du kom

Det finns en man på mitt jobb. Ja, jag vet inte jag, men... jag tror jag älskar honom. Det finns någon oerhört sympatisk kvalitet över mannen som jag för mitt liv inte kan pinpointa men som gjort att jag högaktat honom förbehållslöst innan han ens öppnat munnen.

Hans intresse för min person kan som bäst beskrivas som svalt - och redan då har jag gjort mig skyldig till en eufemism. Han är inte rolig, smart eller underfundig. Han är inte ens särskilt vacker. Hans hår är oklippt, hans byxor sitter illa och han har "hakan i nervikt krage/ och början till en mage" som Erik Lindorm (1889-1941) fordom diktade.

Framför allt slås jag av hur omöjligen jag kan definiera vad det egentligen är jag gillar med karln. Attraktionen är lika besynnerlig som den är oförnekbar. Det har hänt mig en gång förut, då med en kvinna (http://kryddhyllan.blogspot.com/2010/02/du-vet-hon-har-skeva-framtander_01.html). Och man undrar ju - som den navelskådare man är - finns det någon människa som uppfattar en själv på detta viset?

Bilder från helgen som var (NU I BILDER!!!)

Johan, Hannes och Janson - i folkmun kallade "Grabbarna Grus" - sonderar terrängen inför kvällen ur ett fågelperspektiv, och drar slutsatser om jeansskjortans förträfflighet som plagg och symbol.

Janson gapar efter mycket - men mister han ofta hela stycket? Vi lär aldrig nå klarhet. Bakom honom, halvt dold av hjässa: Gunnarsson, som en skugga - ja, alldeles som Döden; gäckandes.

Fantastiskt nog är detta den bästa bild jag kunde hitta på mig själv: tafatt och håglös med kuperad rygg och nervösa händer. Nåja, nåja. Det är inte allom och envar givet att få resa till Korint.

Antingen ler Jocke på denna bild eller så snusar han; jag kan inte se skillnad. Men Malena snusar, tror jag.

Efter det att övriga sällskapet gjort sorti satt Johan kvar länge för att dricka slattar ur glasen och ta bilder med självutlösaren - eller som han själv kallar det: "efterdoja". Enkla män har enkla nöjen.

... Här är en röv. Jag är inte säker på vem den tillhör - men varje gång jag stirrar in i dess bruna öga skall jag minnas den här helgen.

Vilken fantastisk upplevelse! Och vilken röv!

Dagens definition av konst LXXII

"The difference between life and art is art is more bearable."

- Charles Bukowski

Dagens lustiga brevlåda

Filosofins dilemma och död

Med miljöetiken nyligen avklarad har jag snart läst in de 90 poäng filosofi som kräves för att undervisa i skiten. Jag har läst om hela filosofins historia, från försokraterna till Focault; jag har fördjupat mig i medvetandefilosofi och politisk filosofi och ett saligt knippe etikkurser; studerat viljans eventuella frihet och svurit över satslogik. I höst avslutar jag projektet med 15p Livets Mening på okänd sydeuropeisk ort.

Det man slutgiltligt kan påstå om filosofi är att det är en ganska fånig disciplin. Det är inte heller särskilt roligt; vid en första anblick kan det tyckas så, men det stämmer inte. Filosofin vill ställa sig lite vid sidan av och med näsan i vädret hävda att den minsann inte tar något för givet, såsom allsköns futtiga vetenskaper gör. Men samtidigt är det hart när omöjligt att praktisera filosofi utan att ta hänsyn till filosofins på förhand utarbetade språk och tämligen strama regelverk rörande både ditten och datten. Filosofins strävan är således ett både fåfängt, paradoxalt och omöjligt uppdrag. Det är att skåda världen fördomsfritt men sortera den efter givna mallar. Det är att fastslå regler om att man inte kan fastslå regler. Det är att "think outside the box" bara man håller sig inom lådan.

Gårdagen i 10 bilder, eller Hur jag hade en cykel men förlorade den

Måndag morgon. Till frukost lyssnade jag på Boomtown Rats - I don't like mondays och åt en utomordentligt illasmakande gröt. Jag finner havregrynsgröt vämjeligt, men frukosterar det ibland då det ger en "gedigen mättnad inför dagens stundande värv". Jag svalde gröten i stora klumpar och sköljde ner med djupa klunkar kranvatten och fick nästan inga kväljningar. Dagen började bra!

... Men sen blev det emellertid sorgligt, då jag begov mig ner i källaren för att hämta min blåa cykel. Det är nämligen inte min cykel, utan Johans. Johan - som efter en visit på Way Out West skulle komma för att hämta den senare på kvällen. När jag tänkte på detta såg jag ut ungefär såhär: :,-(

Men Uppsala var i alla händelser morgonrodnande vackert!

Sedan jobbade jag, och delade bl. a. ut post till författarinnan Jane Austen.

Till lunch åt jag ett prima äpple som jag pallade från ett äppelträd (jo, det är faktiskt sant!). Det kändes väldigt friskt och ursprungligt att näras av den föda som råkade finnas i min närhet. Jag kände mig som en grottmänniska - leve den sunda stammen!

När jag kom hem hade Malena tagit allt bordssilver och rymt till Stockholm. Kvar fanns en avskedslapp med ett vagt löfte om att återkomma dan därpå. Därför nödgas jag använda en arkivbild för att illustrera henne.

Påtagligt drabbad av detta intermezzo gick jag förbi Erik Janson för att söka förtröstan. Han hade sovit in på eftermiddagen och var stingslig och grälsjuk. Men vi hade det likväl "trevligt".

Sedan hade jag en dejt med temporära uppsalaturisten Elin Nordfeldt, fordom delägare av denna blogg. Elin är på en rikstäckande turné för att träffa gamla expojkvänner; jag var öppningsakten. Så vi satte oss på ljugarbänken, drack pilsner och skvallrade.

Jag bad Elin ställa upp på en bild där hon poserade med sin patenterade facebook-min, vilket hon gjorde efter vissa handgripliga påtryckningar.

Därefter började det bli mörkt och jag återvände hem för att träffa Johan - som alltså skulle ha sin cykel tillbaka :,-( Johan berättade om Way Out West, men han kallade det inte så, utan "Way Out Fest". Då fick jag nog och kastade ut honom i trapphuset. Vilken måndag!

Det är inte allom givet att få resa till Korint

Min skönlitterära 9/11-bok har hamnat på hiatus av diverse orsaker. Det var tänkt som ett slags stilövning i saklig, avskalad, blomsterfattig och adverbsbefriad prosa. Men det ligger nog helt enkelt inte för mig, i vart fall inte just nu, att skriva på det sättet. Det är alldeles som om jag ideligen måste förhindra mig själv från att sväva ut i orgier av beskrivande ord och semikolon.

Därför ansåg jag det klokast att återuppta min skrinlagda kammarpjäs Min broder Georg. Det ligger dock inte heller för mig att skriva dramatik - det är förbluffande svårt att driva en historia framåt på ett engagerande sätt med hjälp av endast dialog. Hälften av verktygen faller liksom bort. Det ställer stora krav på författaren och för egen del lyckas jag inte. Jag har en nyvunnen respekt för skickliga dramatiker; jag fattar verkligen inte hur de gör.

Således kan jag alltså inte skriva varken dramatik eller isbergsprosa. Därför fällde jag beslutet att omarbeta den stackars kammarpjäsen Min broder Georg till romanform - vilket har visat sig vara ett förbluffande roligt och upplyftande projekt. Jag resonerar som så, att jag får nog nyttja detta tillfälle att skrapa ur min tunna adjektiv och semikolon (i processen skamlöst plagierandes Hjalmar Bergman, Hjalmar Söderberg, Cervantes, Kerstin Ekman och Flaubert) så att de för i helvete tar slut nån jävla gång, så att jag kan övergå till annat och kanske utvecklas på något vänster. Men tills vidare så är ju medicinen väldigt underhållande, och det har redan formats åtta kapitel i eposet om Leopold Cambrant och hans olycksalige bror:

I. Om en banktjänsteman och hans kalkyler
II. Om tvillingbröderna Cambrants första ungdom
III. Om banktjänsteman Leopold Cambrant och hans ömma maka
IV. Om Leopolds besök på Stortorgskällaren och de dråpliga scener som där tilldrog sig
V. Om den täcka nymfen Julia Gripe
VI. Om den misslyckade supé som hölls i Cambrantska hemmet, jämte andra märkvärdigheter
VII. Om prästen Stigzelius och hans skarpsinniga iakttagelser om Gud och annat
VIII. Om hur prästen Stigzelius - med litet hjälp från polismästare Tapper - ämnade frälsa Georg Cambrant

... Till sakens försvar hör att detta är ren fiktion, trams; ja, skröna, struntprat och rövarhistoria. Inte självbiografi och navelskådning. Vilket är precis vad som gynnar mig, och dig, så att vi alla förskonas en Lejonet II - This time it's personal.

Det är synd om människorna

Jag har väl sagt det förr (efter 1367 inlägg är det svårt att inte upprepa sig), men eftersom repetition är all kunskaps moder vill jag åter poängtera att det finns någonting väldigt, väldigt sorgligt över matlådor. Sällan är en människa så sårbar för omgivningens smädelser som när hon i valfritt lunchrum plockar fram sin lunchlåda. Jag blir alldeles hjärtnupen när jag föreställer mig en människa som mobbas av arbetskamrater för sin medhavda mat - i synnerhet om lunchlådan i fråga inte är mycket att skryta med.

Därför tyckte jag i dag väldigt synd om mig själv, när lunchlådan såg ut som bilden ovanför. Ett stackars rött äpple och en dassig ostmacka med nattstånden sallad. Vill bara gråta när jag ponerar det kontrafaktiska villkorsscenariot att någon skulle sett min mat och skrattat åt den - ja, tänk er själva - där sitter jag mol allena i ett hörn och gnager på mitt röda lilla äpple som jag fått av mamma (nåja) alltmedan mina kolleger skrockar överlägset vid sina kotletter och slungar förminskade blickar. Det finns verkligen ett stort vemod över matlådor.

Men skit i det! - för nu är det fredag och arbetsveckan är över och jag och Janson och Mallan skall gå på restaurang (studenthak) och äta finmiddag (burgare) och dricka champagne (öl).

... Och här hävdar tidningarna att bloggare och twittrare dödat jantelagen och tröttnat på falsk blygsamhet och att den nya given är att skryta skryta skryta med sina fantastiska liv - jag gör tvärtom - men det är nog gott så, för all offentlig skrift är likafullt marknadsföring för jaget, fast med mer eller mindre uppenbara strategier.

Fuck you, etablissemanget IV

Vem fan har bestämt att det alltid är jämna hundringar vi vill ta ut?

Alla killar i hela världen tittar på porr

Det finns en utbredd villfarelse bland kvinnor som rör mäns porrkonsumtion. För att förtydliggöra hur det egentligen ligger till vill jag en gång för alla deklarera: ALLA MÄN I HELA VÄRLDEN, MED TILLGÅNG TILL PORR, TITTAR PÅ PORR. Ja, även din kille, son, bror, halvbror, morfar, farfar eller pappa (eftersom du läser den här bloggen känner jag honom troligtvis personligen). Och det är också deras fel att kvinnor inte vet om detta. Eftersom din kille och hans gelikar hycklar och ljuger och på ett otroligt gymnasialt sätt målar upp en falsk bild av sig själva och hela manssläktet. Inte undra på att kvinnor blir besvikna. Vi skulle inte behöva bli så besvikna på varandra om vi var lite ärligare mot varandra. Själv har man agerat föregångsman för att välta denna mentala hästkärra med diverse propagandainlägg (http://kryddhyllan.blogspot.com/2008/11/det-hr-med-porr.html). Men jag skall säga det, att jag har - mig veterligen och med handen på hjärtat - aldrig i mitt liv träffat en kille som inte tittar på porr. Vi tycker inte att det är coolt eller rätt. Tvärtom är porrbranschen en i mångt och mycket vidrig företeelse. Men vi tittar på det. Jag vet inte varför. För att det finns.

Men vet ni vad? Vi älskar er ändå.

BÖRSHAREN PROVAR ORDSTÄV DEL 1: Att koka soppa på en spik

Jojo - det är nog allt sant att Kryddhyllan alltid handlat om texten, om det skrivna ordet. Bildkavalkader har lämnats till människor som inte behärskar språket; som behöver övertydliga illustrationer för att förklara sina liv eller understryka sina poänger. Det har alltid varit Kryddhyllans signum och styrka att rata bilder till förmån för ordet - inte många andra bloggare hade klarat att styra detta sjörövarskepp i tre år med blotta bokstävers bistånd.

Men Kryddhyllan har också handlat om en strävan efter att "get with the times" och när jag nu skaffat en prålig ny mobil och lärt mig hur bluetooth fungerar så vore det väl både dumdristigt och förmätet att inte slå mynt av detta.

Tiderna förändras, kommersen tar över, de ifrågasättande rösterna dränks i mediabruset. Man tänker inte innan man talar längre, nej, man googlar innan man twittrar; och vem fan bryr sig egentligen om Strindberg och Honoré de Balzac och andra malätna gamla gubbjävlar när det finns youtube och Xboxar och Tila Tequila; orden förlorar mark och jag tänker inte kämpa för dem, helvete heller, jag tänker rätta mig i ledet och överge dem. Det är 2010 och ordet måste dö.


Därav påbörjar jag i dag en ny - och bildbaserad! - följetong kallad: BÖRSHAREN PROVAR ORDSTÄV. Jag kommer här att praktiskt granska och rannsaka diverse vedertagna sägningar och ordspråk för att undersöka ifall de har någon bärighet i sinnevärlden. Först ut är uttrycket: "koka soppa på en spik". Går det? Är det meningsfullt att tala om? Vi testar!

Ingredienserna är således:
1 st spik
1 liter (osaltat) vatten

Ett tag var jag sugen på att tillföra lite buljong, men det kändes som ett övertramp.

Här kokar grytan för fullt! Bloggaren står bredvid: andaktsfull, utsvulten.

... Och här provsmakas resultatet. Och slutsatsen vi kan dra är: det går helt visst att koka soppa på en spik, och det är därav meningsfullt att även fortsättningsvis tala om det - men det smakar inte särskilt gott, och lämnar mycket att önska vad gäller näringsinnehåll. Smaken påminde ärligt talat mest om varmt vatten. Och lite ärtsoppa, men det kan också bero på att kastrullen var illa diskad.

Pannkaka

Fredag! Den skeppsbrutnes räddning - och belöning!

Badkarsmusik

Det är inte alldeles lätt att hålla fast vid den konstruerade arbetarromantik jag vurmat för de senaste veckorna när jobbet helt enkelt är förjävligt - på riktigt. I dag var en sådan dag: shorts och T-shirt i pissregn som gjorde att posten - den livsiktiga posten! - blottnade upp och föll samman mellan fingrarna. Nå, nu är jag under alla förhållanden hemma, och sugen på att tappa upp ett skålhett bad och en whiskey. Lite Bukowski, sådär.

"Behovet av 'ursprungliga', obildade antihjältar är omättligt. Kanske särskilt hos bleka medelklassgossar med basker på läshuvudet."

- Nina Lekander

Also sprach Håkan Nesser

Läser Håkan Nessers senaste tegelstensdeckare och det är fin sommarunderhållning med uppsalska förtecken, helt visst. Men så är det ju det här med uttrycket "i alla händelser" som Nesser tycks ha en osund dragning till (http://kryddhyllan.blogspot.com/2009/11/i-alla-handnesser.html) Alla karaktärer i Nessers böcker säger "i alla händelser" när de pratar, så även den heterodiegetiske berättaren.

Sålunda talar även Håkan Nesser. Alla hans karaktärer pratar alltså som författaren själv, och berövas det personliga språkbruk som kännetecknar unika och trovärdiga människor i sin egen rätt. Det måste ju vara ett tveksamt inslag i vad som av allt annat att döma är ett moget och kompetent författarskap. Jag hade velat mejla Nesser om detta men då blir han säkert sur och kallar mig bög eller dum i huvet.

Tacksamt nog varvas "i alla händelser" i denna bok stundom med uttrycket "under alla förhållanden", vilket känns lite fräschare.