Dagens definition av konst LXXI

"Krig är konst!"

- Fritt efter Sun Tzus 'The Art of War'

Män som hatar lokala tungomål

I morgon tar jag tåget till Stockholm för att leta en svårfunnen Tolstojbok och träffa min gamle vän Solberg. Det blir sköj!

Tidningarna säger att det snart är dags för David Fincher att spela in den amerikanska versionen av Millenium-trilogin på plats i Stockholm. Det är väl ändå litet häftigt. Daniel Craigs förköttsligande av Mikael Blomqvist kommer alltså att sörpla kaffe på Folkungatan med en ännu-icke-castad Lisbeth Salander och tala amerikanska med periodvisa skurar av svenska egennamn.

Andra européer är väl härdade vid det här laget - tyskar och fransmän och ryssar har i åratal fått se amerikanska filmer utspela sig i deras hemland och skådat sina "landsmän" på bioskärmen tala engelska med flyende europeisk brytning. Skall Daniel Craig försöka bryta litet på svenska också, kanske? Sannolikt inte.

En försmak av detta kan man få om man kollar in de brittiska Wallanderproduktionerna med Kenneth Branagh i huvudrollen som dök upp för nåt år sen. Här talar den mest inavlade skånske bonde engelska med pikant, brittisk accent trots att han har hängselbyxor och heter "Johansson" (Joouw-häään-sen) i efternamn.

Märkbart är dock att dessa utomsocknes filmskapare stundom har en förmåga att se det vackra i Sverige som vi själva lätt tar för givet - sällan har Skånes bördiga slätter strålat så guldgult som hos Branaghs WÅÅÅL-ÄNN-DÖÖÖRRR. Fast vissa saker har utbölingar sämre koll på: i Branaghs Ystad sitter gemene alkis i källarvalvet på en bättre restaurang och sippar på en hela vodka. Medan deras verkliga ekvivalenter hänger på Vasaplan i Umeå och dricker rödsprit.

Ett fullständigt normalt tillstånd där allt är trasigt

Jag stod i begrepp att tillgodogöra mig Hemingways A farewell to arms, men sedan läste jag hur DN gjorde sig lustiga över att detta är en bok som är alldeles typisk att läsa för människor kring 20-25. Det gjorde mig överraskande nedslagen, att inse hur förutsägbar jag är.

Jag vill inte att mitt liv skall vara en determinerad process i mängden, jag vill inte att någon på förhand skall kunna veta vad jag tycker om nu eller om tio år. Men DN gör tydligen anspråk på att förutspå mitt liv - och de lyckas, vilket både retar och desillusionerar mig. Jag följer utstakade mallar och folk jag inte ens känner kan pinpointa när jag läser Hemingway, skaffar barn eller gifter mig.

Okej, jag kanske överdriver. Men det känns jäävligt klaustrofobiskt hela grejen. Viljans frihet ter sig avlägsen. Maktlösheten är enorm. Godtyckligheten än större. Och det här upproret är sannolikt också tidstypiskt. Man kommer inte undan. Skall försöka skrälla med att läsa Berts dagbok eller nåt.

Vi blir aldrig som dom från stan

Fan vad Oskar Linnros måste ha varit påtänd i Allsång på Skansen. Hoppade runt och gnisslade tänder och uppvisade en tydlig muntorrhet - för att inte säga munterhet! Förvånar mig att inga kvällstidningar gjort ett scoop om detta.

Nu är det fest!

Skrivarlyan

Malena och jag har ett överblivet rum i vår trea som vi länge förhållit oss ganska artiga och avvaktande till. Vi har egentligen inget praktiskt behov av detta spartanskt inredda rum och har därmed hittills refererat till det som "gästrummet", och nyttjat det därefter.

Men i dag slog det mig (efter en och en halv månad) att jag naturligtvis skall använda rummet som - skrivarlya!

Det är förstås här jag skall sitta och sjösätta mina läckande romanskepp, förkovra mig i holistisk miljöetik och förfärdiga allmängiltiga, engelska texter till mitt och Jockes skrinlagda musikprojekt. Här skall jag sitta, med en "genius at work"-skylt på dörren, en Torgny Lindgrensk hund strykande kring benen; kaffekopp i handen, askfat på bordet och en bok med urskurna sidor i hyllan bredvid där jag förvarar mitt uppmuntrande eldvatten.

Dagens definition av konst LXX

"Översättandet är ett konsthantverk."

- Jan Stolpe, översättare

Tills hon är trettio och dör

När jag jobbade på Posten brukade gubbjävlarna nere på golvet inte säga ett ord till varandra under veckorna. Sällan till sig själva heller. De sorterade i sammanbiten tystnad sina kuvert medan klockan på väggen räknade sekunderna till pension.

Först vid lunchtid fredag började livet rinna i dem. De var inte precis några pratkvarnar då heller, men man kunde höra spridda utrop av tillförsikt; alltid likadana - "In i dimman! In i dimman!" - vilket antydde att en fyrtioåttatimmarsfylla skulle gå av stapeln vid utstämpling. Helgen en oas för att med spritens hjälp lägga ett förskönande dimhölje över livet; fördunkla tillvarons skarpa kanter.

Nu när jag själv råkar arbeta så griper jag på ett ganska desperat och tillgjort sätt efter någon form av arbetarromantik. Drack Famous Grouse i duschen när jag kom hem (tack till Hannes för tipset om att supa i duschen) och gick sedan på Orvars Pub med Albin och Malena och pimplade nittonkronorspilsner.

När helgen sedan har passerat håller man på nåder ut en arbetsvecka till, inkapslad i sin sammanbitna tystnad, tills det blir lunchtid fredag och man vrålar: "In i dimman!" igen och återupprepar proceduren. Det är med all säkerhet inte lika romantiskt för den som gjort det i fyrtio år - men för den ovane arbetaren (jag) framstår hela affären som en alldeles förtjusande kuriositet.

Arbetets lust och leda

Från Bibelns lära att människan till följd av syndafallet skall arbeta i sitt anletes svett, till liberalismens förhärligande av yrkesarbete som en form av självförverkligande - ja, alltjämt knegar vi. Jag ägnar numer dagarna åt att skära mig på skarpa kuvert och trampa snett i mindre nogräknade trapphus. Ibland blir det ju jävligt tradigt, men då brukar jag låtsas att jag är en femtioårig, bakfull Bukowski som suttit uppe och supit och skrivit dikter till fyra på natten. Det gör det hela lite roligare.

Som ni säkert känner till finns ett amerikanskt slanguttryck som lyder "go postal", vilket innebär att konvertera uppdämd frustration till våldsamma utspel, vars etymologiska bakgrund är ett gäng postisar i åttiotalets USA som gick bärsärk och sköt ihjäl medarbetare och oskyldiga bystanders. Och man kan förstås undra vad det är med brevbäraryrket som föder denna galenskap. Yrkets ofrånkomligt repetitiva natur? Men finns inte det i typ alla yrken? Vad gör att brevbärandet slår särskilt hårt åt fragila sinnen?

"Because the mail never stops coming in", menar Newman i Seinfeld. Men det gör ju inte läkarpatienter eller skolelever eller vadsomhelstannars heller. Jag tror att det är värmen. Det finns ett samband mellan stark hetta och galenskap. Minns väl Mersaults försvarstal i Camus' Främlingen när han med berått mod skjutit ihjäl två araber på en pittoresk strand: det var varmt och jag fick solen i ögonen.

Bukowski menar f.ö. att Camus talar om människans eländiga villkor med ett kontraproduktivt språk: Camus skriver enligt den förstnämnde så vackert och blomsterrikt att man får en känsla av att saker och ting inte berör vare sig honom eller vad han skriver. Mänskligheten kanske lider, men inte Camus. Vad Bukowski beträffar så föredrar han människor som skriker när de brinner.

Gott så - jag kan förstå invändningen mot diskrepansen språk/ämne (och är för tillfället ganska imponerad av saklig, avdramatiserad prosa i Hemingways skola) - men nog måtte Bukowski ha missat själva poängen med Camus i sin kritik: "Camus skrev som en man som just avslutat en middag bestående av biffstek och pommes frites, sallad, och som kronan på verket en flaska gott vin (...) Med andra ord lät han som om det mesta lika väl kunde vara ganska bra."

Och ja - det är väl just det Camus vill mena: att egentligen betyder det inte mycket huruvida vi upplever våra liv som eländiga eller ej. Det är en sak som saknar betydelse i en vänligt likgiltig värld.

Och det här inlägget blev ju verkligen en löst hopknuten säck av gallimatias. Jag skyller på värmen.

Arbeta och sjung

... Kommer hem efter min första arbetsdag och stupar i soffan; genomsvettig och med blåsor på fingrar och fötter; dödstrött men glad ändå, ty människan skall sättas i arbete; människan skall förvärvsarbeta full-fart-fram tills döden eller en eventuell pension - vilket som nu kommer först - för hon som inte distraheras av arbete, hon skönjar Intigheten genom tillvarons sprickor, och att grubbla över något mål annat än arbetsdagens slut gör en bara olycklig.

Nu ska jag och Mallan äta fiskbullar!

Postverket

De senaste veckornas ihärdiga jobbsökande gav faktiskt resultat - bittida i morgon återupptar jag min slumrande karriär som postiljon. Ja, slumrande; för sju år sedan var jag en av Boden kommuns mest eftertraktade lantbrevbärare.

Det var arbetssamma dagar, ändock fyllda med något slags gemyt. På min runda bodde en mycket gammal tant - Karin - som inte kunde gå så bra, varvid man levererade posten ända till köksbordet. Dagligen fick man alltså chansen att slänga käft med Karin, och var fredag hade hon dukat upp en buffé av köpesfika och svagt kaffe för en halvtimmestätatät mitt under förmiddagsruschen.

Eftersom jag är så pass ovan vid - och i ärlighetens namn också fördomsfullt inställd till - gamla människor var jag från början lite skeptisk gentemot Karin. Mina ringa erfarenhet har gett mig intrycket av att det pågår ett jävla daltande med gamla människor.

Folk pratar med gamla som till barn eller idioter. Överslätande och förskönande; sondmatar dem färdigtuggade floskler och sympatiska solskenshistorier berövade verklighetsanknytning. Som ville man bara underlätta deras få år kvar i livet. När folk slutar tala sanning med en är man alltså på väg att dö.

Jag var också inledningsvis skärrad av Karins apparition; vill minnas att hon hade ett porslinsöga som jag fann lite svårsmält. Men efterhand insåg jag att gamla människor också är människor. Och med Karin kunde man faktiskt föra en konversation om annat än regnmängden. Även efter att jag sagt upp mig från Posten och slutat köra min runda besökte jag Karin. Det tycktes betyda något för henne - att jag även utan timlön hälsade på för att äta köpesfika och dricka svagt kaffe.

I dag har Karin sovit hän, men i mitt minne kvarlever hon som den enda gamla människa jag någonsin kallat polare.

... Denna sliskiga veckotidningsnovell helt oaktad ser jag fram emot brevbärargiget. Framför allt känns det mycket, mycket skönt att arbeta utan att aktivt behöva sälja någonting. Dessutom är det jävligt Bukowski.

Ondskans axelmakter

För att fylla mina arbetslösa dagar med mening nu när sommarkursen är slut har jag börjat skriva på en ny bok. Den utspelar sig i San Francisco 2001 och handlar om en pensionerad arkitekt som, frustrerad av det "riggade" presidentvalet 2000, bestämmer sig för att mörda George W. Bush. I själva verket är den ett slags andlig uppföljare till en novell jag skrev för tio år sedan. Av autencitetsskäl (och för att underlätta filmadaptionen) är dialogen engelskspråkig. Nåväl. Det är alltjämt en mycket bagatellartad historia. Men det är ju roligt att röra på fingrarna.

Och jag blir först i världen att skriva skönlitterärt om 9/11!

Som musik man bara hör när man kan tala samma språk

Det sägs att den romerske skalden Ovidius hade så lätt för sig med språk att hans dagliga tal, utan att han själv var medveten om det, ideligen övergick till vers. När hans mor beängstade sig över detta faktum skall han milt och lugnt ha utlovat bättring - allt på klingande hexameter!

Samma sak - nämligen den att tala uteslutande på vers - drabbade mig och Janson förra sommaren. I en veckas tid umgicks vi i princip bara med varandra och vande oss vid att framföra alla meningar med vår alldeles egna prosodi. Det gjorde kanske inte så mycket. Men det var besvärligt att vänja sig av vid denna egenhet i större sällskap.

Egendomliga saker kan hända när två personer blir ensamma med språket. Men allt är inte av godo. Jag själv och en tjej som jag hade fastnade en gång i någon form av bebisspråk när vi talade med varandra. I flera månader gick vi runt och kommunicerade som två falsettsjungande idioter. Det var hemskt.

Min hud är vit under mitt armbandsur

Jag köpte en klocka för en spottstyver på en marknad i Sarajevo förra sommaren. Det dröjde inte länge förrän klockan började haverera: ömsom gick den för fort, ömsom för långsamt och ibland frös den helt. Klockan gjorde helt enkelt myteri mot världsordningen; den ville själv bestämma över tiden.

Detta rebelliska uppförande passar ju inte alls en översvensk punktlighetsfascist som jag. I ett desperat försök att få klockan att rätta sig i ledet slog jag den hårt mot en tegelvägg på Ålidhem. Det ledde till att glaset sprack - och så vann till sist visarna sin frihet, de stretande små upprorsmakarna. Tidens fångna insekter.

Jag har dock valt att behålla klockan runt min handled utan vare sig glas eller visare. Berövad (befriad?) sitt ursprungliga ändamål fungerar den nu dels som attiralj, dels som en påminnelse om tidsbegreppets ynklighet. Min klocka gör det uppenbart att tid enbart är en konstruktion. Det är samma sak med tiden som med döden eller oändligheten; vi kan benämna den men inte greppa den eller förstå den.

"Kolla min klocka! Har du någonsin träffat någon som bär en sådan klocka?" brukar jag fråga människor och köra upp mitt slaktade tidur i deras ansikten. Så i själva verket har klockan även ett tredje användningsområde: att få sin bärare att framstå som excentrisk.

MIDSOMMAR I STRÖMSTAD!!! NU I BILDER!!!

På tågresan dit läste jag Kerouac och höll under hela resan omslaget väl synligt så att det inte skulle råda några oklarheter bland människorna i min omgivning gällande mitt val av lektyr.

Västkusten hade många vackra stränder, öar och klippor - och vi var även på en naturskön segelbåtstur - men eftersom det är så trist med naturbilder är alla vackra platsers väsen komprimerade till den idylliska fresken ovan.

Det blev midsommar och jag iklädde mig en köksrutig skjorta och slängde käft med Solveig och Barbro. Mest kretsade samtalen kring litteratur. Solveig (Malenas mamma) benämnde alla författare vid förnamn, vilket gav intrycket av att hon kände dem. Det skänkte hela tillställningen en air av exklusivitet. En lysande kväll!

Malena bakade en midsomrig jordgubbstårta som bestod av maräng, flädersaft, mandelmassa, Fan och även hans moster. Den bemöttes av stående ovationer från en enig kritikerkår; vissa inledande dubier mot mandelmassa till trots. Inte från mig dock. Jag älskar mandelmassa. När de andra hade gått och lagt sig stoppade jag i mig vad som återstod av sockerkorven i kylen.

Midsommardagen besökte vi Koster samt en trettioårsfest. Jag var typ yngst av alla vilket var spännande omväxling. En annan kuriositet var att födelsedagsbarnets syster hade solglasögon på sig hela kvällen. Vid ett tillfälle bytte hon glasögon, men jag såg aldrig hennes ögon. Vad mig anbelangar kan hon lika gärna vara ögonlös.

På festen återfanns också en mindre ansamling märkvärdiga fyrfotadjur som underhöll gästerna med dagsaktuella kvickheter och satiriska revynummer.

Malena var förstås också med, här i sällskap med vännen Linda. Bakom dem ligger ett stall. Där bodde djuren, och där låg också musikstationen. Men där hade jag ingenting att skaffa - en hösnuvig glasögonorm med knäveckseksem som jag.

... Men jag hade rätt kul i min ensamhet på mulltoan också. Skål!

Vad är min tystnad värd

Man bombarderas av många lukter när man går genom Barcelonas gator. Vindpustar från gränder. Långt ifrån alla är angenäma. De flesta av dem - åtminstone i strandkvarteret Barceloneta, där vi hade vår hemvist under resan - luktar som en blandning av ättikssur uppkastning och människobajs. Jaja. Kerstin Ekman hade beskrivit det bättre.

I övrigt fick vi väl vår beskärda del nostalgi; inte alla punkter på vår på förhand förfärdigade lista avbockades men likväl några. Framför allt var det mycket varmt - ja, närmast kvalmigt - med suddiga, tropiska nätter.

Det var också mycket fest. Att läsa den jävla Bukowski samtidigt gjorde att dekadensen stundom bara blev för mycket. Nu övergår jag till någon anständigare litteratur. I ett Uppsala, som inte luktar fekaliekräk utan sommar.

Ismael

Är i Barca. Varmt. Varmt. Och ganska dekadent.

Bukowski är mycket passande läsning.