Jag kunde haft dig här på Kosters klippor

Hemkommen från västkusten (segling! vitt vin! krabbor! Saltön! Koster!) gör jag egentligen endast ett kortare "pit-stop" i Uppsala - ty i morgon natt beger mig jag och Johan till Barcelona för att hälsa på Kvacksalvarmannen & co. Nostalgiskt, för oss, då vi bodde där en tid (www.kryddhyllan.blogspot.com/2008/12/den-sorgesamma-krnikan-318-06.html).

Således - adieu, igen! Jag återkommer väl med bilder, eller vad det brukar heta.

Och dom pengar jag har tjänat kan dom få ta

I morgon drar jag och Mallan till den senares hemstad Strömstad - Sveriges västligaste ort! - för att fira midsommar. Det hela är väldigt spännande för mig, som är något av en novis vad avser Västkusten. Men jag minns med värme min barndoms somrar på Gåsö utanför Lysekil - med dess räkfrossande och 7 Up-sörplande - och träbryggan i hamnen där man låg på mage och kikade över kanten för att se myllret av krabbor som belamrade havsbottnen.

PERS BESÖK I UPPSALA!!! NU I BILDER!!!

Jag hade förberett en stadsrundtur för Per bestående av fyra etapper med delstationerna a, b, c och d. Här är den förväntansfulla kvartetten på väg till Glasbanken för att inhandla förnödenheter inför den stundande odyssén. Kvartett, ja - Malena är fotograf.

Etapp 1 station a utgjordes av den famösa Fyrisån. Visste ni att man här kan fiska både ål, asp - och utter?

Därefter förevisade jag - med nästan andäktig inlevelse - hur Erik den Helige blev halshuggen på torget nedanför kyrkan varvid en källa av det klaraste vatten ni kan tänka er sprang upp ur marken där blodet flöt. Åhörarna kunde knappast dölja sin sinnesrörelse.

Efter en kortare vätskepaus utforskade vi Uppsala Domkyrka, och bröderna Juntti fann så till sist sitt Mecka, nämligen sin anfader: ärkebiskopen Stigzelius - som en gång krönte Karl XI! En monumental upplevelse som gjorde oss tysta, länge.

... Emotionellt utmattade hastade vi därför förbi Gustavianum och diverse avmätta runstenar för att inta ytterligare förfriskningar. Guiden är mycket belåten över sin sjöbjörnsmimik på bilden ovan.

Malena hade fin sommarklänning, här vid Universitetshuset och Geijerstatyn. För att understryka kvinnligheten i bilden - samt för att väva in en genusaspekt i min Uppsala Tour - är Geijer ur bild till förmån för hans maka och syssling Anna Lisa Lilljebjörn vid stodens fot.

Sedan kollade vi in Carolina Rediviva men då sällskapet börjat ledsna och inte delade min fascination för Silverbibeln så tog vi ännu en paus i Engelska Parken bredvid bysten av Jean-Baptiste Bernadotte - vars ättling Victoria, som av ett ödets nyck, gifte sig samma dag!

Sen gick det undan med Uppsala Slott, Linnés botaniska trädgård och en diger sillmiddag med Albin. Framåt småtimmarna krogen, som Malena lyste opp med sin Strindbergfrisyr.

Och därefter är hela kvällen ganska suddig. Uppsala Tour 2010 tackar för sig!

Factotum

Efter Slas och Dahlström har jag på min sommarresa genom beatromanen nu flyttat fokus till Bukowski. Ett riktigt osympatiskt och mysogynt jävla rövhål, till på köpet grav alkoholist. "Att dricka är ditt svar på allt", säger hans trettio år yngre fru. "Att dricka är mitt svar på ingenting", replikerar Bukowski och öppnar en vinare.

Man kan fråga sig varför man självmant väljer att läsa böcker skrivna av någon som alldeles uppenbarligen är en första klassens skitstövel. Men på något vis är det ju långt intressantare med misslyckade och felbara människospillror än med mönstergilla Dalai Lamas och Paulo Coelhos.

Do androids dream of electric sheep

Nyligen hemkommen, med Per, från Uppsalas krogar. Jag undrar hur Joel har det i Visby? Lever han s.k. Jack-liv? Talar han med Evigheten vid någon stenig strand? Stjäl han Cannabis Sativa från De Badande Wännernas Trädgård?

Apropå Cannabis Sativa: filmen om Ray Charles på tv. Och jojo - man kan ju undra hur blinda människor egentligen drömmer blablabla. Men nyss i filmen rökte Ray Charles en joint. OCH: hur upplever egentligen blinda människor det att vara höga?

Evigheternas Evighet! Kom och slå dig ned här bredvid mig! Människor irrar omkring utan mål och mening förstår du... Oövervinnlig ensamhet... Det är vad vi alla är dömda till. Och oförmågan... Hörde du: oförmågan... kommer i dagern. Och maktlösheten är enorm. Godtyckligheten större. Evighet... Jag är fortfarande i puberteten. Jag är jävligt... jag sa: jävligt!... rädd för vad som ska hända.

Jag skall dundra

Minns var ni läste det först.

Han log i d-moll

I brist på bl. a. jobb ägnar jag dagarna åt att plöja svenska beatromaner i Sture Dahlströms och Stig Claessons skola. Det är skräddarsydda sommarböcker; korta, yviga romaner av och om ansvarsflyende karlar som förhärligar kvinnor och sprit; böcker som får en att vilja knulla och festa i efter eget tycke vald ordning.

Efterhand börjar man dock alltid ana åtskilliga tröttande mönster. Exempelvis har vi den ständigt följeslagande karaktären som jag väljer att benämna "Polaren", vars existens tycks vara legio i genren. "Polarens" uppgift är att vara ett slags vriden förlängning av huvudkaraktären - en något mer "crejsy" version av den regelmässigt dystre protagonisten - som också får en typ av comic relief-roll när han kläcker ur sig de allra råaste cynismerna som huvudkaraktären därmed slipper yttra; kanske för att det skall vara möjligt för oss som läsare att behålla sympati för vår hjälte?

Hur det nu än står till med detta, så finns det i alla dessa böcker en tämligen stereotyp "Polare": tänk Sal Paradise och hans Dean Moriarty i On the road, Jack och hans Bart eller Harald, dystergöken i Lejonet och hans Linus...

Men förutom att man ömsom ledsnar på "Polaren" så är själva pudelns kärna att ju mer man läser, desto mer lyser beatromanens inneboende tomhet igenom: i mångt och mycket motsvarar ytan innehållet. Abret med böcker skrivna av unga människor är ju att unga människor inte har så jävla mycket att säga.

Således dryftas det hejvilt om allsköns existentiella struntviktigheter; man förespråker antimaterialism och gör rödvinsmuntra, hobbybuddhistiska krumsprång - men i slutändan handlar livet mest om brudar och bärs. Vilket livet kanske gör.

The Origin of Feces

I helgen kommer Per hit. Det skall bli "sköj". Då Per är något av en stilmässig kameleont har jag som ett slags homage inför hans ankomst valt att dokumentera hans väg från ung rebell till gubbjävel med hjälp av 6 st pedagogiska bilder. Jag kallar montaget för "Från Dregen till Duvall" (enligt hörsägen tillika titel för Pers självbiografi) för att påvisa hur Pers look gradvis utvecklats från Backyard Babies gitarrist till välbeställde hollywoodlegendaren Robert Duvall(http://www.aceshowbiz.com/images/still/thank_you_for_smoking13.jpg).

Och här är evolutionstrappan:

Jag har jobbat för hårt

I dag var första dagen på mitt sommarjobb i Uppsala. Det var ett sånt där stereotypiskt säljkneg som jag kan utföra i sömnen - hängandes vid anklarna från taket - vid det här laget. Jag har liksom gjort det förr: jag har sålt strumpor, jag har sålt rakhyvlar, jag har sålt every motherfuckin' thang. Och jag trodde jag kunde göra det igen - men det kunde jag inte. Min själ sade nej. Så jag tackade för mig och cyklade därifrån.

Kände mig härlig och fri när jag cyklade hem, uppför backen mot Carolina Rediviva; inga pengar på fickan men rik på ideal; stark, pånyttfödd - Gustav Rediviva! Mindes episoden i Jack när romanens namne försöker stå ut med att jobba som vaktmästare på lasarettet (ja, de vet inte hur lyckligt lottade de var på 70-talet, som fick jobba som vaktmästare! Jag skulle kapa en arm för att vaktmästarjobb!) och för att uthärda ångesten åker upp på sjukhustaket och tittar ut över staden och försöker finna sig i nuet med ett slags mindfulness-mantra om här och nu, här och nu... men aldrig lyckas.

När jag kom hem kollade jag AMS. Depraverande läsning. Drack kranvatten. Skisserade budget. Snusade. Funderade på om det är onödigt dyrt att snusa. Kom inte fram till något. Stängde av datorn. Och såg för en stund verkligen fram emot när min utbildning är klar, och jag rakryggad kan söka ett jobb jag faktiskt tror på.

Min puls slår fort som i min ungdoms tider

I helgen har jag varit med Mallan på Knivsöder och härjat runt. Love Stockholm 2010 sägs pågå i staden men förutom myckenheten av löpsedlar om statschefen och hans familj gjorde begivenheten inte mycket väsen av sig. En seger med resan var dock att jag fick återuppleva en sämre plankstek på mitt favoritplankstekshak 2008 (http://kryddhyllan.blogspot.com/2008/08/sommaren-i-city-1990_25.html) i sällskap med Joel, som även visade mig den något komiska Strindbergstatyn i Tegnérlunden:

Som synes ovan har konstnären Carl Eldh - med en eufemisk historierevisionism ej skådad sedan Olof Rudbeck förfalskade Silverbibeln - av outgrundlig anledning valt att framställa den unge Strindberg som något av en titan: rustad med en kropp som skulle få självaste Achilles att köpa årskort på IKSU.

Särskilt på en punkt har konstnären misslyckats: Strindberg skämdes över sitt kön, som han fann för litet. Och några "tolv centimeter i upprört tillstånd" - som författarlegenden själv uttryckte det - finner inget motstycke i den oformliga bronsklumpen som vilar död mellan statyns muskulösa innanlår.

Förmiddagen som syllogism

I dag på skolan blev jag tvenne gånger misstagen för jurist av mina klasskamrater på Kritiskt tänkande och argumentation-kursen: detta baserat på att jag bar en väska med emblemet CEDERQVIST, vilket anses vara en dead giveaway i sammanhanget eftersom sagda väska har utdelats som freebee vid "Juristens dag" på landets universitet de närmast förbigångna åren.

Mina kursare antog därmed - på tämligen lösa boliner! - att alla individer som bär Cederqvistväskor med nödvändighet är jurister (blinda för möjligheten att vissa människor helt enkelt är skurkaktiga, hehe) och eftersom jag vid tillfället bar en Cederqivstväska förmodades det alltså att JAG tillhör denna falang av självbelåtna strebers.

För att förenkla förståelsen av detta olyckliga förfarande har jag formaliserat mina klasskamraters vanvettiga slutledningsförmåga till ett mer logiskt språkbruk:

För den som ur Eden förbannats

I dag kom skatteåterbäringen. Femhundra spänn! Ett halvt tusen! Blir nog att bygga ut altanen.

Namnet betyder inte jag

I dag är det Sveriges nationaldag tillika namnsdag för alla Gustavar - vilket inbegriper mig själv. På senare tid har det känts mer och mer svårmotiverat att skriva "Gustaf" på gängse formulär: därför tar jag nu namnsdagen i akt och ändrar under ceremoniella former tillbaks mitt namn till dess ursprungliga form "Gustav". Och se! - var det inte just för tre år sedan, sommaren 07, då jag fick för mig att ändra på stavningen från första början? Treårsperioderna slår aldrig fel!

Denna blogg börjar med åren ta formen av en bildningsroman.

Strand tjugohundratio

Fotograf: Erik Janson

Vi är män utan kvinnor

I dag irrar jag bakfull runt i lägenheten och klagar över ålderdomssvaghet, tar illa vid mig av de obetydligaste vardagliga motgångar (filtret vek sig i kaffebryggaren och jag hoppade nästan från balkongen) och har för länge sedan slutat skratta emedan skörbjuggen berövat mig mina tänder. Livet har sannerligen gått utför sedan kärringen försvann.

Men sedan slog jag ihjäl en geting med kursboken i Miljöetik (som diskuterar huruvida alla levande varelser har lika värde) och då var jag faktiskt tvungen att fnissa tandlöst åt dådets inneboende galgkomik.

Åh Uppsala

Då var man väl på plats och inkvarterad i det nya hemmet i Uppsala. Det känns väldigt gemytligt och spännande - ja, tänk, vad livet kan förvåna en!

Under resan hit stannade bussen vid en öde hållplats i Söderhamn och jag gick ut en bit i skogen för att pissa, och naturen var vacker och luktade sommar, och en rad från Tranströmer dök upp i huvudet: "Det är fortfarande skönt att känna sitt hjärta bulta." Ja, precis så kändes det.

Under brännbollsyran festade jag f.ö. med en sociolog som under en oregisserad rökpaus presenterade en annan tänkvärd aforism som löd: "Jag gillar livet, för det är en jävla resa mot jag-vet-inte-vad, men det är coolt."

Det tycker jag var mycket underfundigt och fint, i all sin avskalade anspråkslöshet.

Nepotismens nerv i rubbning

Gå in här: http://www.press2play.tv/musik/almost-famous och rösta på Frantic Sunday i kolumnen till vänster, så får Joel spela på Peace and Love-festivalen i sommar igen. Han hade ju så trevligt förra året: http://kryddhyllan.blogspot.com/2009/06/lordagnatts-sms-fran-joel-som-nyss.html

Den enträgne upprepar sedermera denna procedur var tredje timme - just så, ja.

Dagens definition av absurditet III

Att googla "google"

Fuck you, etablissemanget III

Det kollektiv som jag bodde i har upphört i dag, och jag flyttar inte in i uppsalalägenheten förrän på torsdag. Jag äger alltså inga nycklar och om man vill skicka post till mig så går det inte eftersom jag inte har någon adress. Jag har på ett framgångsrikt sätt strukit mig själv ur alla protokoll och register. Jag finns inte.