Keats and Yates are on your side while Wilde is on mine

Rättade noveller i veckan; som examinator är det naturligtvis viktigt att beakta risken för plagiat med några stickprov. När jag frågade min handledare om de inte hade något särskilt program för detta - URKUND som det kallas på universitetsnivå - undvek hon rodnande frågan. Det gav fog till det jag länge misstänkt: URKUND finns inte. URKUND är en chimär, ett fantasispöke med tänkt skrämselverkan, ej förlänat högre sanningshalt än urtida skrönor såsom Näcken eller det förföriska Skogsrået.

"Näcken", modell 2004

Ytspänning

I dag tog praktiken slut - och som den genusestradör jag är avslutade jag projektet med att iklädd rosa skjorta bjuda eleverna på hembakta muffins. Delade även ut en anonym utvärderingsenkät och fick god respons. En av eleverna ställde dock den oundvikliga frågan: "Varför har du egentligen en Gordon Freeman-frisyr?" (den stumme huvudkaraktären i dataspelet Half-Life, reds. anm.) En befogad undran, då likheten - sånär som på väktarskägget! - är slående, särskilt när jag bär mina litterära bågar.

Gustaf? Gordon Freeman? Vi lär aldrig bli varse.

Locke and load

Min kursbok i filosofi kallar John Locke för "Den förnuftigaste man som jorden burit". Av någon anledning tycker jag att detta är så fantastiskt roligt. Att karln verkligen var så jävla, jävla förnuftig. Av alla förnuftiga herrar - och de var inte få! - var han den allra förnuftigaste. Allt han sa, tyckte och gjorde var så otroligt jävla förnuftigt att man i yrsel slog handen för pannan, överväldigad av detta ofattbara förnuft. "Det här kan ingen svara på" tänkte man kanske och sneglade på Locke där han satt och teg i stilla värdighet, innan hans röst genljöd de allra märkvärdigaste av förnuftigheter. I varje hans gest fanns en air av förnuft - och visst var Kant och Voltaire också rätt så förnuftiga - men de föll alla till föga i jämförelse med Locke: världens i särklass jävla förnuftigaste man. Han var så förnuftig att.. jaja ni fattar inte, skit i det då, hejdå.

Dagens definition av konst LXIX

"Kreativitet är att omsätta inspiration, och inspiration är en eufemism för stöld. Konst är återvinning."

- Okänd skrävlare

Bror gifter sig

Min förstfödde bror ingick giftermål i torsdags under stort hemlighetsmakeri: borgerlig vigsel utan förvarningar och gäster. Jag - som aldrig bevistat ett bröllop - kan inte undgå att känna mig litet blåst på konfekten. Törhända kan ock jag få mitt lystmäte under den stundande stadsfesten LOVE Stockholm 2010, då Hennes Majestät Kronprinsessan Victoria Ingrid Alice Désirée af huset Bernadotte knyter hymens band med skrothivaren Daniel Westling. Aldrig har en kroppsbyggare stigit så i rang sedan Conan Barbaren kröntes till härskare över Kalifornien.

Släpp korne loss, det är vår!

I går var jag på kosläpp. Det var mycket trevligt. Det gör mig dock alltid lite depraverad att befinna mig i naturen utan att kunna namnge sakerna runtom mig. Alla blommor är liksom bara "blommor" för mig - inte vitsippor och tusenskönor och penstemoner. Samma sak med träd, fiskar och fåglar: jag har verkligen ingen koll, utan kan endast sluta mig till att fåglar är "fåglar" på grund av att de bär en viss wittgensteinsk familjelikhet.

Det känns som att alla gamla människor har koll på träd och blommor. Malena tillspetsar att i framtiden kommer vi inte göra skillnad på djur heller: vare sig det är en hund eller en ko kommer man urskiljningslöst referera till dem som "djur". Första terminen av min lärarutbildning tog en föreläsare med oss till skogs och pekade på barr och kvistar. Jag uttryckte med hela mitt väsen en fnysning inför detta infama spektakel. Föreläsaren undrade då hur en svensklärare nånsin skall kunna få maximalt utbyte av exempelvis Harry Martinsson utan att känna till salvia, mynta, lavendel och isop - för att inte tala om de blodröda, buskiga amaranterna!

Jag ger honom retroaktivt rätt och avlägger ett slags löfte om att på min ålders höst lära mig mer om fåglar, fiskar, träd och blommor.

Dagens definition av konst LXIIX

"En människas verk är inget annat än en lång vandring för att återupptäcka, genom konstens omvägar, de två eller tre enkla och stora bilder som en gång öppnade hennes hjärta."

- Albert Camus

Hemligheter på vägen

Senaste Babel handlade om undergångsskildringar i litteraturen och målade bl. a. upp ett kontrafaktiskt villkorsscenario (kudos till professor Ringby för det uttrycket) där hela världen går under utom Tranströmers ungdomsverk 17 dikter, varvid programmakarna teoretiserade om framtidens människor skulle tolka rader såsom ”Vaken i mörkret hör man/ stjärnbilderna stampa i sina spiltor/ högt ovanför trädet” bokstavligt eller som bildspråkliga ornament.

Inspirerade av denna dystopi tänker Uffe och jag gräva ner en låda i marken den 2:a juni som skall överleva syndafloder och kärnvapenkrig tills dess att framtidsgenerationens arkeologer gräver upp den och blir varse om egenheterna hos den svunna kulturen. Jag har tagit på mig ansvaret att tillgodose Konstens fortlevnad i den nya världen genom att bifoga ett hophäftat kompendium kallat "Jag skänker Dig mina vackraste villaneller", i vilken jag handlar därefter.

Självfallet har jag också förfärdigat en skamlös beställningsdikt - en specialskriven villanelle med syfte att tillhandahålla framtidsmänniskorna sobra levnadsinstruktioner:

Först skall levas, sen skall dös
Men handlingar förblir egala
Tillvaron är meningslös

Vårt arv står över vår miljös
Väsentlighet på livets skala -
Först skall levas, sen skall dös

Ty vem alstrar den sol som lös
Om inga värden är centrala
Tillvaron är meningslös

Så människornas liv beströs
Med lovsånger om det normala:
Först skall levas, sen skall dös

Och ingen minns det hopp som frös
I märgen av vår vinterdvala
Tillvaron är meningslös

När världen tornar monstruös:
Håll tanken kring det triviala!
Ströva vägen vapenlös -
Först skall levas, sen skall dös.

(Jag tänkte också att det hade varit roligt att rimma på "Charles-Louis de Secondat Montesquieus" men det passade tyvärr inte in bland versfötterna).

Dagens definition av konst LXVII

"Mode är, tja... konst"

- Bret Easton Ellis

The teenagers who love you will wake up, yawn and kill you

Läste Lilla Stjärna av John Ajvide Lindqvist. Jag är mycket förtjust i denne egensinnige spänningsförfattare; tycker att det brukar återfinnas något slags poetiskt djup i hans övermåttan populära böcker. Minns ett parti ur Människohamn då en av karaktärerna - en åldrad sjöbjörn - träffas av ett nedsinglande, vått eklöv i handen när han går på en stig i skogen. En ren tillfällighet, en bagatellartad händelse, som likväl får Sjöbjörnen att översvämmas av en sådan häftig kärlek till livet; att han kan gå under ett ekträd om hösten och fånga ett nedfallande löv i handen som ett yttersta bevis från naturen - Gud? - om att: "Du finns ju. Jag såg dig." Det var en mycket rörande passus som inte heller överdrevs eller tillskrevs oproportionerlig betydelse - det var bara så det var, och det var mycket vackert och smakfullt skrivet.

Men den här nya boken alltså, jag vet inte... Jag är inte på det klara med vad den vill säga. Och jag förstår väl att mötet mellan läsare och bok är unikt - men sett till mig själv är jag i så fall besviken. Det är liksom existentiell Fight Club-ångest all over again fast tio år senare och med desillusionerade tonårstjejer i huvudrollerna. En massa myspace och Idol och youtube och lunarstorm (!) vävs in för att få soppan att framstå kontemporär, men hur många gånger kan vi egentligen höra elegin om vårt samhälles hjärtlösa vinsttänk och medföljande moraliska förfall där allt ska vägas och mätas och bedömas och blablabla... Jojo, nog är det så allt - men det visste vi ju redan. Det har sagts förr. Man måste nog försöka hitta en ny ingång om man vill förnya den samhällskritiska litteraturen.

Sedan finns det en ansats i den här boken som jag är så hjärtligt trött på, troligtvis eftersom jag praktiserat den själv och det för mig framstår som klyschigare än det kanske egentligen är: men det är hela grejen med att identifiera sig med djur och att med ord försöka uttrycka hur "sinnesintrycken skärps och hon/han slutar känna och börjar förnimma i stället, och hon/han märker små detaljer i omgivningen som inte funnits där förut och slås bakut av den otroliga nyansskiftningen i vanligt kranvatten och uppfattar ljud som fordom varit förborgade, och..."

Ja, jag vet inte, men jag är utled på sådan smörja. Men jag hade rätt höga krav också. I övrigt får man väl tillstå att Ajvide fortfarande har tilltalande musikaliska referensramar i sina återkommande tematiska citat. Han har också en förmåga att göra varje karaktär till en människa man faktiskt kan acceptera som ett levande subjekt. Folk är genomgående ganska osympatiska och vinner ändå något slags sympati. Det kanske också är billiga knep, genvägar. Det kanske bara är att slänga in diverse tillkortakommanden: några tragikomiska ungdomsstreck och dävet porrsurfande, så förköttsligas orden per automatik till dystra öden.

Purgatorio

Eftersom Janson hade för vana att sova på annat håll under sin korta men intensiva sejour har jag haft god tid att ägna vargtimmarna åt att bekanta mig med mina RIKTIGA polare: snusarna. Men i dag har någonting hänt! Snusen ligger där den ligger, men jag reagerar inte på den. De vilar stumma under läppen som de avhängiga ting de egentligen är, i stället för att - som brukligt äro - smälta samman med kroppen i en vällustens symbios. Ändå fortsätter man att snusa, men det är alldeles som att lägga snus i munnen på en död. Kanske har jag avlidit. Jag vet inte. Men det känns jävligt Söndag att det är just så. Veckans limbo och allt det där. Nu ska jag duscha.

Alla människor heter egentligen något annat

Helgen var sköj, solen var gul och Janson vann cheeseburgerracet med sina tio friska.

I dag ligger vi stilla och försöker röra oss med så små och obetydliga gester som möjligt för att inte orsaka några fjärilseffekter i världens ömtåliga equilibrium.

Ey yo nu kör vi

Per kör spoken word via SMS

Per:
Mina framtidstankar som du en gång sa var det vackraste du hört är inte sexiga. Vi vinner egentligen på det undret som man kallar död framtid samtidigt som du knullar alla lovord du gav mig och slickar i dig det beröm du själv tycker är den kyligaste skiten ett barn kan se då han har blivit älskare till en ung mö utan självförtroende. Det sexiga i det är bara ditt eget jävla självförakt som du tror att alla utom du representerar. Men det enda vi gör åt det är att motsätta oss de förväntningar du har på oss och bara låter det gå obemärkt förbi. Visst fan tycker du det är sexigt medan vi bara avundas all skit du någonsin ätit fastän vi kunnat stoppa i oss fläskfilé varje jävla eviga dag i det liv du bara läser om i dina böcker. Det liv vi lever, livet utan erektion, livet utan spänning. Livet på Viagra och nej, det är inte ett dugg sexigt.

I'm gonna fuck you 'til you stay fucked

Kollar på American History X på praktiken (världens bästa film). Vid ett tillfälle i filmen vrålar en fångvakt att han tänker ”skull-fuck” internerna så tillvida de inte fogligt inrättar sig efter anstaltens normer. Så vitt jag har förstått det sker ”skull-fucking” vanligtvis genom munnen eller i sällsynta fall i en urgröpt ögonhåla - men enligt den svenska översättningen ville fångvaktaren ”knulla er i röven med mitt eget huvud”.

Ja, se hur felaktigt det kan bli, om man inte har koll på derogativ amerikansk terminologi! Vore det inte för mitt kvicka sinne och min beläsenhet hade eleverna i evinnerlig tid kunnat leva i villfarelse om vad ”skull-fucking” innebär. Det är vid såna tillfällen man inser hur viktigt det är med kompetenta lärare.

Sonett mot fett

På onsdag kommer Kvacksalvarmannen (Janson) att hälsa på i Umeå. Det skall bli mycket roligt: både jag och Janson är mitt uppe i en s.k. "deff" - en kolhydratssnål och proteinrik diet varvad med daglig motion och styrketräning, i syfte att förtränga den inneboende tjockisen inför det som brukar kallas "Beach 2010".

Men vi skall även - med bulimikerns motvilliga njutning - iscensätta ett "cheese burger race" på McDonalds. Jag må återkomma med information om vem som segrade - ååh, så spännande!

Ja, jag blev faktiskt så till mig av allt detta, att jag i affekt författade en sonett till ära av Jansons påhälsning:

Ja, snart skall Janson upp till Västerbotten
Och skratt lär eka högt – det kan väl tänkas!
Men jämväl också gråten när det bänkas
Men ängsla ej – vi spisar nog nå’ gott sen!

Fast mestadels blir kosten proteiner
Med kvarg och ägg och mejeriprodukter
Och godis? Pfff! Nej – håll Er blott till frukter!
Släng Jappen och lev väl med clementiner!

Men nog finns tid ock för delikatesser?
För allehanda bakverk och choklader?
Ack – såna läckerheter formar fetton!

Men sköto vi benböjer och bänkpresser
Och hänger oss åt långa promenader
Så går nog en ”cheese” an – eller, säg, tretton?

Old McDonald had a farm

I går roade jag mig med att äta en hel kyckling samt ett halvt kilo grillat griskött. Skulle bara slängt i mig en liten kissekatt också så vore hela bondgården representerad i söndagmorgonens toalettstol.

Nu är det fredagsmys

Räkna med språk

Vi talade om språk kontra kommunikation på skolan i dag. En elev hävdade att kommunikation endast sker muntligen, och avvisade därmed också tanken på att man med ex. teckenspråk kan kommunicera med varandra. För att problematisera detta axiom gav jag henne fingret. Såå jävla loose cannon asså.

I begynnelsen var förordet

Arbetar med noveller i skolan: detta löjliga format, som vi romanförfattare häcklar vid varje givet tillfälle. Likafullt! – så målade Picasso naturalistiskt innan han blev kubist, och inte heller byggdes Rom under loppet av en dag – ja, att hävda något sådant vore ju fullkomligt befängt!

Entré: la nouvelle. Jag försökte uppvigla mina elever till att erövra sina litterära universum: ”Det är Ni som är Gudar över era verk! Ni bestämmer vem som skall leva och vem som skall dö! Ni är Gudar!” vrålade jag, med resignationen stockad i halsen.

Sedan drog jag mig undan till mitt Torn och läste Bibeln. Tydligen blev Adam 930 år gammal. Fan vad jävla overklig bok. Dessutom fann jag släkttavlorna tröttande. Kanske kunde Hesekiel och Jeremia slagit mynt av novellformatet?

16 years tomorrow and I'll never leave you

Mina socionomkompisar har startat ett band. Det kan man ju tycka vad man vill om. Det ligger förstås nära till hands att dra vitsar om stundande tjugofemårskriser; om åldersnojan och ängsligheten som vidlåder den förflyktigade ungdomen. Men det skall vi inte ägna oss åt nu. I stället må vi rösta på vad de skökosönerna skall heta!

Alternativen är:

Faulty by design
Fat by mistake
Barcode Interlude
Gray Century
Cumstained Tomatoes
Cumstained Polar Bears
Shitstained Polar Bears
Cumstained Shit
House of Ass Pain
Rectal Carnage

Så! Ja! Inte? Nå? Hmm!

Dagens definition av konst LXVI

"It's a beautiful philosophy... It's a healthy sport... And, it's an art (...). We sculpt our own body."

- Arnold Schwarzenegger angående konstformen (!?) bodybuilding

Ingen soldat

Under denna råa och insomniaridna natt började jag fundera över min värnplikt. Vad fan handlade det om egentligen? Har det verkligen hänt? Vem var man då? Vad höll man på med?

Man var liksom ute - med vapen! - köldslagna, kolsvarta vinternätter och pulsade genom snön på jakt efter imaginära ryssar. Man lydde blint uppmaningar från befäl som bara var något år äldre än en själv men som man likväl var helt jävla livrädd för. Man lyssnade på rena rama blådårar till officerare när de kastade ur sig misogyn och rasistisk smörja, och man gjorde oförväget allt vad som sades.

Tanken på att placeras i en liknande situation i dag känns fullkomligt främmande. Sådär ser det ju heller inte ut längre, min årgång var väl Svea Rikes sista ofrivilliga, jag är vid tjugofem års ålder redan ett slags relik. Och som sagt: Vem var man i så fall då? Varför reflekterade man inte över saker och ting? Varför skrattade man inte rakt ut åt absurditeten i att Löjtnant Peniskomplex med gravallvar i rösten beordrade att kängorna skulle "skina som nyknullade ollon"?

Men det är klart: det faller sig nog naturligt att fortsätta lyda när man går från föräldrarna till skolan till det fiktiva krigets försorg. Det är att gå från lydnad till lydnad till lydnad: uniformerna byts ut, men inte lydnaden. Sen hamnar man på universitetet och får lära sig att ingenting är sant. Gud är död, kvinnor är också människor, och det heter faktiskt chokladbollar. Är det också en uniform?

Hursomhelst är relativismen, skepsisen, ifrågasättandet heller inte helt lätt att smälta. Det blir svårare att veta vem man skall rikta geväret mot. Så kanske var det en ynnest att spänna på sina Skygglappar 90 och jaga den där jävla ryssen.