O, håll mig sluten i dina armar så fast att jag ingenting behöver

I kväll var det "fest" - och vilket gemyt sedan! Månen stod i zenit ovanför ett glittrande isbetäckt Döbelns Park; skuggfigurer spelade över fasaden till den anrika Scharinska Villan; denna rosa slottslika byggnad på Storgatan 63, uppförd 1905 som bostadshus åt borgarfamiljen Unander-Scharin. Enligt sägnen finns det än i dag bläckinkapslade vinterkvällar då konsul Egil Unander-Scharin sägs hemsöka området med rasslande kedjor och sinister stämma, för att dricka slattar och inkassera förlupna garderobsavgifter.

Om uppfyllandet av denna dystra profetia verkligen skulle utgöra den pusselbit som rubbar mitt välmående, som orsakar dessa kallsvettningar, denna onsdag kväll i sen mars, anno 2010 – eller om jag är offer för en av litteraturläsning förorsakad bovarysme – förblir alltjämt en gåta obesvarad.

Ställ er nu frågan varför ni självmant läser denna uppenbara smörja!

P.V.I.V. v3.0

I går återvände jag till Vännäs - O Vännäs, så sågo jag dig åter! - och höll för en gångs skull i en ordentlig presentationsövning, där barnen fick skriva frågor till mig på anonyma lappar som jag sedan läste upp i det fysiskt verkliga rummet. De undrade ifall jag ägde en hamster, och frågade vad jag egentligen var för slags posör, som talade "stockholmska" när jag ju i realiteten kommer ifrån Boden - Ja se, av barn och dårar, får man höra sanningen! För att mota Olle i grind namedroppade jag lite sådär lagom beskäftigt några dataspel jag brukar lira (denna skamlösa populism bemöttes av idel applåder).

Det går sällan en praktik utan att jag får frågan om jag känner Brolle (det gör jag inte men jag tror min bror slogs mot honom en gång) och så också denna; i brist på vettiga referensramar blev jag även rent fysionomiskt liknad vid sagde trubadur. Vad nytt under solen! Verkar i alla händelser som att det kan bli en trivsam praktik.

Anteckningar från en kustbuss

Den tyskbrytande busschauffören håller - och detta säkerligen i all välmening - ett ganska tröttande föredrag om astrologi för två unga tjejer som sökt in till dansskola. Han är för övrigt den yngste av fem (!) bröder, varav två är tvillingar: "Skaffa aldrig tvillingar", förebrår den tyske levnadsgurun sina hålögda passagerare via bussens intercom. Bredvid mig sitter en mycket gammal och bedömt japanättad kvinna, och läser en deckare på svenska. På andra sidan mittgången sitter en gråsprängd och näst intill parodiskt hes herre som med all sannolikhet är grek; åtminstone har jag bestämt mig för att tro det. Han påminner mig på något vis om Theodor Kallifatides, vilket gör att jag tillskriver honom en litterär kvalitet som får honom att vinna mina oavkortade sympatier. Bakom honom sitter en ung, skäggig kristusgestalt i blå manchesterkavaj som dragit lite för många usla vitsar under bussresan för att jag skall kunna vurma för hans parti. Nu undrade den japanska kvinnan om jag var tvungen att sitta så nära henne. Det var jag inte.

Theodor Kallifatides stirrar med en eftertänksam blick rakt ut i tomma luften, och jag undrar, om han just nu ser någonting som ingen tidigare sett. Om hans diktarblick, i detta nu, registrerar någonting märkvärdigt och unikt. Diktare kan jag ju själv aldrig bli; jag har ju inga egna ögon. När jag åker längs Höga Kusten är det de Maupassants lantliga vidder som passerar revy utanför fönstret. Och när jag under helgen bevistade uppsalakrogarna kunde jag inte ens se suparna framför mig med egna ögon; jag såg dem med Strindbergs och mindes en sexa med strömming han åt på Stallmästargården i sin ungdom. Och just detta jag skriver nu är, i sin tur, en parafras på Hjalmar Söderberg.

Dagens definition av konst LIIX

"Konstbegreppet är hur tänjbart som helst, givet att tänjningarna utförs av de personer som fått tillräcklig status i gallerier, museer och press."

- Något förenklat efter provokatören Lars Vilks i avhandlingen ”Konst & konster”

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.

I går fick jag av tillförlitliga källor höra att Kryddhyllan uppnått ett slags mytisk status bland förstaårselever inom lärarprogrammet vid Umeå universitet; min ande lever s.a.s. fortfarande, om än i form av en kufisk "urban legend".

Vid en lägereld i nära anslutning till Nydalasjön sitter byns åldersman och rosslar fram osannolika skrönor om hur någon form av bajsnödig Alex Schulman-wannabee sålde ut sina studiekamraters sexliv och recenserade sina vänners ansikten på den tiden då en Harboe kostade åtta spänn och "Krogen" fortfarande hette "Krogen Krogen".

"Han var tio fot lång och sköt blixtar med arslet!" skrävlar Åldersmannen, märkbart berusad, alltmedan gårdssamlingens enbente schaman till tonerna av en magisk panflöjt offrar ett unglamm i min ära.

Sen kan vi naturligtvis inte utesluta möjligheten att sagesmannen helt enkelt blev "star struck" och i ett sinnessvagt ögonblick förgyllde för mig denna nätportals importans. Men en gammal man måste ju få drömma, eller hur?

Åh Uppsala, jag saknar vad vi var

I morgon åker jag till Uppsala igen. Varför?? För att gena över Fyrisån en sista gång innan islossning. För att leta knoppar på ekträden bakom Gustavianum. För att lystra till sidensvansarna i Engelska parken. För att sjötungan i saluhallen är så billig. För att kunna känna att jag är någonstans ifrån. För att supa.

Förmiddagen medelst allitteration

PM: påfrestande pedagogiskt prov
pliktas prompt på planeringen.

Pjåkigt påläst, pyttelitet pirrig.
Personlig preparering: pinsamt platt!

Plötslig, pampig prestation?
- Pyttsan!
Potentiell pyrrhusseger påväntas?
- Pah!

* Påtänkt plan?
Presentera packet pompös polemik på provpappret.
Prisa Pubertale Poetens påhittiga prosa! Pantarei!

* Plausibel prognos?
Plockade poäng! Praktfull paradseger! Party party!

* Påföljande pris?
Plikternas paus. Pistagenötter. Pissljummen pilsner.

Dagens definition av konst LVII

"Konst är konst är....."

- Gunnar Bolin

Säg till Viola att hon lyser

Såg på Debatt i går; Sverige har ju alltså fuckat upp sina relationer med Turkiet, vilket känns fullkomligt naturligt eftersom jag planerat att bo där i höst. Det är Gud som vill testa min hängivenhet. I övrigt återfanns bland panelhönorna en ung bloggerska vid namn Olgaisabelle, vilket ju var ett synnerligen uppfinningsrikt dubbelnamn som till och med valt att skippa det tröttsamma bindestreck som vanligtvis är legio inom genren. Jag besökte en queerutställning för några veckor sedan där något slags transvestit hävdade att de namn vi ger oss själva är mer sanna än de namn våra föräldrar tillskriver oss, och jag kom att tänka på att jag ju själv kallar mig Gustaf med F sedan 2007, fastän mitt pass strängeligen förordnar att jag heter Gustav med V och inget jävla annat. Hela den där "Gustaf med F"-grejen är del av en ganska pretentiös fas som jag förutspår kommer avmattas, men det är heller inte dags för det än, och det finns ingenting jag kan göra för att påskynda processen. Enligt uppgift har Joel redan utsett ett namn till sin framtida son, men det namnet är så hemligt att han inte tänker berätta det för någon, inte ens för sonen själv. Men kanske är det bäst att inte döpa sina barn över huvud taget utan själv låta dem bestämma vad de vill heta när de uppnått myndig ålder. Eller också borde man få byta namn ungefär som man byter persedlar; namnet en attiralj ej väsensskild från kravatter och bågar med fönsterglas. I så fall ska jag nog heta "Keith" i helgen; känns som att det kan passa mig.

Vi spelar en yster teater och låtsas som ingenting hänt

Lite oroande hur lärarjobbet ställer krav på att fungera som förebild för en yngre generation; känns som att detta kommer att föra med sig ett visst mått av hyckleri, skådespeleri. Baktala tobak och sedan gå in i lärarrummet och snorta koks, liksom. Som lärarhögskolans "L'Enfant terrible" kan jag ängsla en del över sånt. Men det är väl än värre att vara snut, antar jag.

Verkar för övrigt som att jag skall göra min praktik hos en matte- och NO-lärare. Vad fan är det om? Jag kan ju knappt räkna till tio.

Senhöstlabyrint (sms)

Joel:
Tänk om ett barns infama skrik och gråt är fullständigt berättigat och det är vi andra som ständigt förtränger vår livsångest?
Gustaf:
Javars, fast å andra sidan är det väl alldeles som att beängsta sig över kylan eller hösten eller andra saker som man liksom VET måste hända, och VET är jobbiga.. Kyla är kallt, hösten är tråkig och alla ska vi dö, men so what liksom
Joel:
Det där är bara en vuxen och av livets makter bruten och slagen man som talar, barnet inom dig skriker och gör uppror, sparkar med alla krafter omkring sig och vägrar att acceptera livets spelregler som de är oss givna. Men barnet inom oss förlorar alltid till slut.
Gustaf:
Ja precis. Och frågan är vem som egentligen gynnas av att jag lever jävel; kylan, hösten och döden kommer ändå. Det är väl helt enkelt det man inser
Joel:
Att bli vuxen är att kapitulera
Gustaf:
Och att bli gammal är att låta sina drömmar dö
Joel:
...alltmedan Döden, Kylan och Hösten utbringar en skål för ännu en slagen själ

Dagens definition av konst LVI

"Konst är lärande"

- Konsthögskolan i Umeå

Bajs och ånger

I dag ledde en fadäs på jobbtoaletten till att jag råkade stöta omkull toaborsten så att det grumliga bajsvatten som ligger och jäser i själva plastskålen spalls ut över det intet ont anande toalettgolvet. Det faktum att ingen mopp fanns inom armlängs avstånd (i kombination med att jag alltjämt är en man av tämligen tvivelaktig karaktär) gjorde att jag av bekvämlighetsskäl lät hela affären bero.

Nu våndas alla högmält över att toaletten drabbats av fuktskador eller dylik farsot. Tyst i sin kontorskub sitter gärningsmannen och luktar lika delar bajs och ånger.

Early Sunday Morning

Klev upp i söndagens svinotta och motionerade, för att genom kroppens gisslande förvärva syndaförlåtelse. Håller mig allt som oftast på behörigt avstånd från Brännvinsdjävulen numer: "peppen" (http://kryddhyllan.blogspot.com/2008/05/och-en-annan-sak-jag-bara-mste-f-ur.html) saknas nästan helt, vilket jag initialt antog var ett övergående fenomen. Det kan ju fortfarande vara någonting årstidsbetonat som tinar vårledes, men tills dess fortskrider asketismen.

Jag kastar sten mot solen för jag hatar den

I dag var jag i Umedalens skulpturpark och tittade på statyer. En man i järn signerad Antony Gormley prydde vackert vårdcentralens tak.

"Hoppa!" skrek jag; alltings motståndsman.

Konst föder konst! (eller åtminstone halvdana imitationer)

Har bevistat en uppsättning kvällsföreläsningar om konsthistoriens virtuoser på Umeå folkuniversitet de senaste veckorna: Rembrandt, Goya, Pollock, Hopper, Warhol... etc. Klientelet har bestått av jag och Malena och diverse hurtiga "sixty-something"-människor. Jag har ingen som helst koll på gamla människor, men de utgör en väldigt mottaglig publik: hmm:ar instämmande och flämtar av hänförelse åt den stumma resignationen i Munchs Döden i sjukrummet.

Under ett halvtidsfika hamnade vi bredvid föreläsaren tillika konsthistorikern Ivar Tornéus. Föga förvånande visade det sig att han själv haft vissa konstambitioner men i brist på bl.a. talang fått nöja sig med att undervisa om företeelsen i stället, ungefär som misslyckade rockstjärnor tenderar att bli musikkritiker. Och författare som inte håller måttet blir desillusionerade svensklärare.

Och hon doftade precis som vanilj

Hur kommer det sig att default-smaken på glass är just vanilj? Förstår ni vad jag menar? Med "vanlig glass" åsyftar man ju egentligen vaniljglass, men varför fick just vanilj äran att normativt sett smaksätta glass? Finns det ingen ursprungligare typ av glass som inte är vaniljglass utan bara är - glass? Som inte smakar vanilj utan bara smakar glass? Går detta ens att föreställa sig? Vilken färg är den glassen? Och vad smakar osmaksatt glass? Snö?

Smak är nog det sinne jag minst av alla begriper mig på, vilket också varit evident i forna annaler av Kryddhyllan:

http://kryddhyllan.blogspot.com/2009/01/och-rosorna-fller-alla-kronblad-igen.html

Your mother sucks cocks in hell

I går var jag hopplöst magsjuk, vilket innebar att jag spenderade dagen sängliggandes alltmedan jag högljutt utgöt mig om livets alla missräkningar. Till saken hör att så väl Lasse som Jocke hemsökts av denna åkomma; något som gjort lägenheten till en kontaminerad zon för allmänheten.

Vid åttarycket på aftonen fick jag nog och hängav mig åt ett stycke hobby-exorcism (jag stoppade alltså fingrarna i halsen), vilket på ett ganska förtjänstfullt sätt drev ut de onda andarna. Att spy kan därigenom hävdas vara det nya svarta.

Dagens definition av konst LV

"Eeeeeeh... Men, men, men, eeeh, varför Christer (Sjögren, reds. anm.), han har ju... Till exempel, så har du ju - Christer har ju barnet kvar, alltså... Det är ju fantastiskt att kunna ha... Det är väldigt, alltså, det krävs MYCKET att... Det vill säga, att våga lita på sin intuition, sin magkänsla... Det ska ganska mycket till det, det barnet görs aldrig av sig själv... Att ha kvar det, vid nära sextio, och eeeeh, ändå då... Ha, va, va, va... Eeeeh... Fylla i hela vuxen... eeeeeh.... Rubriceringen av, eeeeh, allt som krävs av att vara vuxen, och ÄNDÅ kunna behålla barnet, det är inte många förunnat, och det är stor konst, och det är i, i, i, i... i konstutövandet så är det nästan en nödvändighet, men väldigt få som har detta, men det har Christer."

- Thorsten Flinck angående nyuppsättningen av Strindbergs Fadren

För dom enda jag bryr mig om är dom tokiga

"Gustave Flauberts Madame Bovary är en praktiskt taget fulländad roman", påstod en gråtinnad rektor i Sopranos när jag och Martin iscensatte ett maraton av sagda serie härom dagen. Tja, jag vet inte jag - men bra är den ju.

Enligt uppgift var Gustave Flaubert en obotlig perfektionist som kunde ägna dagar åt att våndas över ett enda adjektiv. Det påminner en del om Grand i Camus Pesten, som försöker skriva en roman men aldrig kommer längre än till första meningen - "En vacker morgon i maj red en smärt amazon på en magnifik fux genom Bois de Boulogne’s blommande alléer" - eftersom han inte kan bestämma sig för vilka adjektiv han skall välja (innan han lite-hemingwayskt-sådär beslutar sig för att stryka allihopa). En av Flauberts påstådda inspirationskällor, Honoré de Balzac, hade i sin tur ett relativt inkonsekvent skriftspråk som beredde honom en god portion ångest, och ledde till att han skrev om sina romaner i åtta, tio olika versioner innan han blev något så när nöjd med slutresultatet.

... Och hundra år senare skrev en amfetaminpåtänd Jack Kerouac sitt magnum opus On the road på en dassrulle under tre veckor. Så kanske hade Flauberts prosa gynnats av att lämna mammas lantställe och hänga med Kerouac och Neal Cassady ut på en bläcka.

Dagens definition av konst LIV

"Konst ger form åt det ogripbara och synliggör det osynliga"

- Ivar Tornéus, konsthistoriker

Alla människor tog slut

Min chef var litet uppe i varv härom dagen p.g.a. en mild, mild känning av finanskrisens eventuella ebb, och utbrast i sin upprymda sinnesrörelse att: "Om vi smäller till någon rökare på toppen - då är det tuggummi!"

Jag fattade inte ett skit. Verkligen inte ett jävla dyft. Men jag log i mjugg, för det är så trevligt när folk är glada.

Vendetta (sms)

Per:
Värsta fyndet, hittade en 50 år gammal brun portfölj hos mormor som jag fick
Gustaf:
Den har du ju lovat till mig tidigare.
Per:
Inte den, det var den Johan hittade i ett dike som mamma har bränt upp. Mitt släktfynd får du inte :p
Gustaf:
Du är skyldig mig en brun portfölj. Jag ska ha den.
Per:
Nej, den får du inte. Min mamma har bränt upp den du skulle fått. Jag lovade dig ju inte en allmänt, bara om vi hade kvar den gamla. Så glöm det :)
Gustaf:
Den kommer att bli min. Sanna mina ord.
Per:
Ska du stjäla den ifrån mig eller? Gåvan jag fick av min mormor.
Gustaf:
Jag skiter väl i vem du fick den av. Portföljen är min och jag tänker erövra den, kosta vad det kosta vill. Så är det bara.
Per:
Du är ju dum i huvudet du. Du har inget som helst löfte på den. Jag sa: OM jag hittar våran gamla portfölj ska du få den, det här är inte våran gamla.
Gustaf:
Portföljen. Utanför min dörr. Senast söndag 23.00. Annars kommer det inte vara mormors röst i luren nästa gång du ringer henne.
Per:
Ha! Jag ringer aldrig mormor ändå.

Och man hatar det man blivit och man föraktar den man var

Glömde borsta tänderna innan jag fick till skolan i dag. Hur fan är det möjligt? Har tragglat mig igenom proceduren i över tjugo år och så en morgon glömmer jag det bara. Det är ju alldeles som att bortse från att ta på sig byxorna på morgonkvisten. Börjar väl bli senil.

Fashion flyttar ut

I dag blev jag utsatt för trakasserier i min hemmiljö; skakar fortfarande i hela kroppen när jag tänker på det. Det var Lasse - självutnämnd fashionista - som utsatte mig för obehag genom att förlöjliga mina malätna skor, och antyda att min klädstil för var dag blir mer lik en "Dressman-pappas".

Vilket är ett uttalande inte helt utan bärighet; en gång i tiden smyckade jag mig uteslutande med gräddan av svensk kläddesign - Filippa K, Acne, Whyred, Velour - men den ödesdigra måndagen 14:e juli 2008 (http://kryddhyllan.blogspot.com/2008/07/i-stockholms-svarta-skog-vrms-jag-n-av.html) nådde jag en punkt då 1200 kändes lite styvt för en skjorta man är leds på inom fyrtioåtta timmar.

Hur det nu var ledde Lasses psykiska övergrepp till att jag på lunchrasten kastade mina håliga Din sko-skor i en soptunna och ersatte dem med ett par nya, precis likadana Din sko-skor. Abret med dylika skodon är att de har en levnadsbana som tillnärmelsevis överstiger en lungsjuk trollsländas - men nu har jag i vart fall köpt mig en månads moratorium.

Dagens definition av konst LIII

"Konst är tråkigt!"

- Richard Vännström