Ångest är min arvedel

Fick ångest över något i dag, sedan glömde jag bort vad ångesten grundade sig i. Men ångesten försvinner ju inte för det. Så nu försöker jag hitta någonting att applicera den fördömda ångesten på.

Baltutlämningen, kanske?

Svenska hus ensligt belägna

En gång i tiden bodde jag ihop med en tjej. Vi var inhysta i en andrahands källarvåning Öst på stan med fönster som inte var större än titthål och en Lasse Åberg-tavla som tronade på vardagsrummets stora vägg. När hon flyttade bodde jag kvar i lägenheten, i det som mycket väl kan ha varit den värsta tiden i mitt liv. Det var juli tjugohundrasju och jag rökte för mycket. Jag bodde i en källarvåning med neddragna persienner och jag hade i stort sett helt slutat gå till jobbet. Jag bodde i en källarvåning med neddragna persienner och jag rökte för mycket och jag åt formfranska utan pålägg. Men det är en helt annan historia.

Det jag i efterhand fastnar för är den förbannade Lasse Åberg-tavlan: en sån där vedervärdig Musse Pigg-litografi som Stig-Helmer bedriver geschäft med. Den tillhörde alltså mannen som hyrde ut lägenheten, men jag kan inte för mitt liv begripa hur vi tillät den hänga där på väggen och representera OSS; kan inte förstå varför vi inte stuvade undan den i något ljusskyggt förrådshörn. Än oförklarligare är det att tänka sig att jag fortsatte låta den hänga som ett mörkt moln ovanför mitt huvud när jag låg ensam i den där vardagsrumssoffan och red ut suicidala stormar. Kanske var det en avancerad form av självplågeri. Eller också hade hon över huvud taget aldrig flyttat om vi undanröjt skiten.

Tuggummi nu

Träffade Hannes på femman till City i dag. Han betedde sig allmänt suspekt, kastade paranoida blickar åt olika håll, kliade sig tvångsmässigt i skägget. Sen räckte han mig en mystisk liten påse med okänt innehåll och försäkrade att "alla grymma gjorde det".

Påsen innehöll tuggummin, varav ett jag fortfarande (tre timmar senare) snaskar på. Tuggummituggandet får mig att känna mig lite häftig och nonchalant - lite "larger than life" - vilket återspeglas i mitt självbelåtna uppförande. Så där har ni med haltande självkänsla ett tips värdigt Mia Törnblom: tugga tuggummi, och ni erhåller per automatik ett slags illusorisk pondus.

Konst är konst!

I helgen festade jag med en samisk konstnär som till råga på allt var klasskamrat med den famösa Anna Odell. Det är ju alltid av intresse för mig och min återkommande bloggföljetong att parasitera på dessa människors insikt i en värld jag själv står utanför, och därför försökte jag kräma denne (mycket sympatiske!) man på allt han hade att ge mig. Dessvärre var jag berusad - och som jag skrävlade! - gestikulerade hejvilt och brast ut i koleriska skrattattacker; blev plötsligt skenbart allvarlig och predikade uppsvullet om det ädla skaparvärvet; hasplade ur mig grötmyndiga analyser och drog förhastade slutsatser om konstens väsen; talte - med nästan obeskrivlig vördnad - om konstnärens ävlan; bytte sedan alla ståndpunkter i en handvändning, hånskrattade och drog burleska vitsar om konstvärldens arma dilettanter; släppte en brakskit och grep min bordsdam om livet i det att hon tjöt i förfäran att jag "helt visst var fullkomligt förryckt!", varvid en ofattbar melankoli kom över mig, och jag började gråta hejdlöst och komma med riktigt präktiga bortförklaringar och bannor för att urskulda mitt beteende; jämställde mig med blötdjur och idioterna på Eugeniahemmet; sturskade därpå upp mig igen, började svära helt oväntat och anklaga mina vänner för att sammansvärja sig mot mig; kastade ursinnigt en spritflaska i väggen och började pissa på golvet; blev sedan ohjälpligt deprimerad ånyo och försökte släta över mitt uppförande med självutplånande förebråelser; brast åter i tårar och skyllde allt på min eländiga barndom; flydde så slutligen scenen och låste in mig i enskildheten på mitt rum resterande delen av aftonen. Sedan kräktes jag i en liten, liten bunke.

Att det kommer bli en lång kall vinter (sms)

Gustaf:
JÄVLA KYLA OCH KALLA JÄVLA SKITLAND
Johan:
Verkligen, det hade varit skönt om det fanns en representant för vintern så att man hade kunnat våldta hans barn medan han tittade på

Dagens definition av konst LII

"Konst är viktig skit!"

- Joanna Rytel

Money cash hoes

I dag fyller Hansson alltså lodisen som sover på mitt vardagsrumsgolv 27 bast så jag ställde klockan på kvart i sju för att vara säker på att överraska honom med min nyinköpta prinsesstårta och jag kokte sex koppar fosterfördrivande starkt kaffe och jag hängde blinkande små elektroniska ljus i skalmarna på glasögonen och jag stämde upp i sprucken skönsång men tror ni inte att karln vid denna okristliga tid på morgonen redan satt fullt påklädd i TV-soffan och tittade på OS sedan två timmar tillbaka och inom parentes har han skadat sin nacke och ser därför ut som Ingvar Hirdwall fast utan stödkragen men i alla händelser är det skönt att vara vaken i tid och fortfarande känna sitt hjärta bulta så nu laddar jag upp inför dagen med java och skrotig skitig östkusthiphop.

Nu ska allting säljas ut

Det har kommit till min vetskap att det existerar ett begrepp kallat "bloppis" (blogg + loppis) som bloggosfärens crème de la crème ägnar sig åt när de kränger i väg allehanda freebies till glamoursvultna Ebba von Sydow-fans i Mellansveriges inland.

Och eftersom Kryddhyllan alltid strävat (på ett tidvis ganska inställsamt och ängsligt sätt) efter att "get with the times" gällande samtida strömningar, har ni nu möjlighet att köpa loss följande prylar till humana priser:

* Svartvitt vykort föreställandes författaren/ nobelpristagaren Eyvind Johnson 10:-

* "Äntligen hemma"-pin med motiv av Martin Timell (störtskön samlarpryl - kan bli det nya "pog"!) 35:-

* Sax 29,90:-

* Inramat foto (färgporträtt av min far i profil) 80:-

* Flip-flops 4:-, Per styck 3:-

* Kay Pollack, Att välja glädje (pocket, tummat ex) 279:-

* Per Ringby, Författarens dröm på scenen: Harald Molanders regi och författarskap (nyskick!) 11,50:-

Uppsala universitets tre lustigaste kurser

* Avrinning (5p)

* Skönlitteratur och medicin (5p)

* Amning och bröstmjölk (7,5p)

Har inte tid med några mörka moln nu

Alla hjärtans dag, bakisfri söndag, vintersol ljusning, blåeldsblå himmel utanför fönstret. Ett slags hägring i luften, en föraning av vår kanske. Fint, hmm, ja, fint.

Vi betraktar ankomsthallen som vår tillflyktsort i natt

Jag och Lasse såg en amerikansk actionfilm härom sisten. Bilar flög över hustak och folk sprang och boxades i luften. "Sånt här händer ju inte!" frustade jag och Lasse i det att vi slog oss för pannan i misstro. Höga bildningar söndersköts och jämnades med marken. Folk traskade i aska och badade i glas. "Asså, det HÄNDER ju inte!" vrålade jag och Lasse, omskakade i unisona paroxysmer av tvivel. "Sånt händer ju inte...!"

Vad jag nu ville säga med det här. Jag hade någon poäng om paradoxer och falsk logik, men det försvann någonstans på vägen.

Frekventast yttrade ord i NV-huset, feb -10

"Mönster", tätt följt av det besläktade "strukturer". Som - antar jag - alltid med sociologi.

Dagens definition av konst LI

"Konstens värld är en förhastad harmoni, som en form av verklighetsflykt."

- Sören Kierkegaard, genom Vigilius Haufniensis

Fucktharken

Satt och surfade runt efter 2010 års sommarkurser (jobba? MOI?!? Nej nej nej - alltsedan 2007 är sommaren en jobbfri zon för Börsharen) och råkade i förbifarten tillgodogöra mig nedanstående text lite slarvigt - med garanterat komiskt resultat, he he!

Ack så synd! Trodde för en stund att jag äntligen funnit min nisch.

Spring era jävlar

Uppdaterar mig via kvällspressen: är Dolph Lundgren den nye Anna Anka? Sverige tycks onekligen befinna sig i ett skede där hon suktar förbehållslöst efter hollywoodsk glamour - särskilt som varken Dolph Lundgren eller Anna Anka egentligen har nånting whatsoever med Hollywood att göra.

Denna spydighet helt oaktad gläds jag åt Dolphs återupprättelse i den svenska folksjälen. Alltsedan den tragikomiska guldbaggegalefadäsen på nittiotalet - då Dolph oblygt lekte filmstjärna, spottandes struntviktiga anglicismer till rikstäckande förfäran - har man drivit gäck med denne rågblonde titan.

Men jag stod alltid vid hans sida, när pojkrumsväggen flimrade av machorullar såsom Men of War, Sweepers och Joshua Tree. Därför kommer en viss indignation över mig när resten av svenska folket nu beslutat sig för att acceptera Dolph, ett inte helt ovanligt fenomen, som jag förmodar att ex. avida gamla fans till forne vistrubaduren Lars Winnerbäck är väl förtrogna med.

I övrigt kan tilläggas att Dolph i Men of War spelade en svensk legosoldat med det förträffliga namnet Nikolaus Gunnar. "Gunner" låter ju nämligen stenhårt på amerikanska - fastän det på svenska närmast för tankarna till en sextiotvåårig svarvare med ledbesvär.

Dolph och Anna - lika som bär?

Dagens definition av konst L

"Om konstnären gjort något med avseende på att det skall ses utifrån de sätt att se som finns i konstens traditioner är det en bekräftelse på konst."

- Den intentionella konstteorin

Så får jag en chans att säga allt det jag aldrig sagt

Min lillebror var vid en period strandad i en fas, där han genom ett språkligt missförstånd gick runt i villfarelsen att man bad om förlåt genom att säga: "Jag förlåter dig" (där subjektet jag alltså är den skyldige till det imaginära övertrampet).

Denna högst beklagliga vanföreställning ledde till att han under några skälvande veckor gick runt och pajade grejer och - när hans moder avkrävde honom en ursäkt - högtidligt klargjorde: "Jag förlåter dig, mamma" - likt en oantastlig och självbelåten liten jesuscharlatan. Detta var måttligt enerverande för oss övriga familjemedlemmar men såhär i efterhand ändå ganska punk.

Ett allmänt tillkännagivande

Vill nyttja denna dag till att komma ut med att jag är heterosexuell. Jääävligt heteronormativt att förvänta sig att endast bögar och flator behöver träda ut ur garderoben.

Nu åker jag hem igen

Hmm, hmm - ja! - Just så!

Åh Uppsala, jag hatar hur dom pratar om oss

Jag är alltså i Uppsala och hälsar på goda vänner. Då jag sedan länge utarmat stadens kulturhistoriska utbud - och skulle göra mig skyldig till en neslig lögn ifall jag hävdade att staden gör sig lika bra i snö som i sommarskrud - får jag numer söka ganska desperat efter nya källor till förströelse.

Jag försökte gå på stadsteatern (Den banala kärleken) men den blev inställd, så då gick jag på ett antikvariat på jakt efter väsentliga verk av Kierkegaard i stället. På antikvariatet viskade Uppsala att det ännu kan hitta vägar att frappera mig: bakom disken satt nämligen en skäggbeprydd, till åren kommen herre, med en serietidningsfysionomi som angränsade till skurril karikatyr, och bolmade på en väldig pipa så till den milda grad att antikvariatet inklusive dess talrika böcker stank av denna inpyrda tobak. Vore mannen med pipan runt de trettio, eller rentav de fyrtio, hade man med lätthet kunnat avfärda hans piprökande som manér, men eftersom antikvariatsmannen uppnått den ålder då man rimligtvis vädrar dödens andetag dagligen, och till yttermera visso utstrålade en avväpnande otvungenhet i alla aspekter av sitt sätt, kunde jag vila tryggt i vissheten om att han för länge sedan lämnat den gräns då fåfänga förefaller relevant, och njuta åt det faktum att han rökte pipa för att han faktiskt ville röka pipa.

I morgon åker jag vidare till Stockholm för att träffa Joel, bevista Liljevalchs konsthall samt äta sexa med strömming och pilsner på Tre vänner i Midsommarkransen!

En dåres försvarstal

Nu är jag leds på det förbannade hyckleriet i den här förbannade staden. Var jag än vänder mig finns de där, i skuggorna: belackarna, smädarna, veta-bättre-typerna, förstå-sig-på:arna. Man är ute efter mig och man skyr inga medel i sin hetsjakt.

Sverige har aldrig vetat att värna om sina kontemporära genier: först drev de Strindberg till exil, sedan Ingmar Bergman - nu har turen kommit till mig. Alltmedan Bonde söker fru-Laban dansar schottis på bästa sändningstid. Det är för mycket, för mycket. Därför kommer jag att spendera veckoslutet på hemlig ort medan gevärspiporna kallnar.

I väntan på att minnet skall bleka

Det inträffar inte särskilt ofta, men det finns stunder - som för nån vecka sedan med Per inne på Ica - då man helt och hållet tappar koncepten gällande tid. Man vet i någon förvirrad sekund inte om det är prunkande vår eller kargaste vinter ute, det hade lika gärna kunnat vara oktober som april, och i det där tidlösa vakuumet riskerar man onekligen att blamera sig i den vardagliga svängen, genom att föreslå ett parti krocket där man borde initerat en bandymatch, eller högtidligt predika söndagens fridfullhet när man i själva verket borde ha kommit med förslag på lämpliga förlustelser en fredagkväll.

Det här är Sverige snälla gråt när ingen ser

Det finns inga positivt laddade ord i det svenska språket för att beskriva en tämligen förutsägbar tillvaro: rutin, slentrian, vardagslunk - idel depraverande bilder. Trots detta finns det (enligt undertecknad) i sak inget entydigt negativt med fasta tyglar och händelselöshet. Men detta går inte att uttrycka i hurtiga ordalag. Man kan således med fog hävda att det svenska språket uppviglar sina talare till kringflackande kicksökeri - ty sådant främjas med glada beteckningar såsom "livsaptit" och "äventyrslusta". Inte undra på att den förbannade ungdomen går på kronisk övertid.

Du vet hon har skeva framtänder

Såg just den fulsnyggaste person jag någonsin sett. Hon satt i kassan på Ica, skelade lite grand, hade något för stor näsa, sportade en viss fläckighet i hyn, liknade på avstånd en gnagare. Men samtidigt hade hon en sådan nimbus över sig att hon fullkomligen strålade.

Jag blev på ett ögonblick andfått förälskad - faktiskt så tagen av uppenbarelsen att jag på fullaste allvar glömde betala för min klosterost.

Så du tog min hand i vimlet och sa: Älskling, allt är skit

Har tillbringat förmiddagen på Nya Konditoriet, drickandes kaffe, läsandes Bourdieu. Jämte mig satt två gamla gubbar: "Allt har blivit dyrare", muttrade den ene till öppningsfras.

Jag undrar hur det är att bli gammal. "Universitetsstudenter lever ett 'studentliv' som påminner mycket om bohemlivet och inte innehåller mycket disciplin och krav, inte ens under den tid som ägnas åt studier", skriver Bourdieu.

Emellanåt upplever jag en trängtan att för evinnerlig tid fatta posto i studentlivet. Min värsta skräck är att för alltid anse de här fem åren som mitt livs lyckligaste epok.