För herr Borsgårds broschyr

Såg filmen The Number 23 i kväll - eller "såg" är ett i sammanhanget missvisande ord - genomled är ett verb mer suitabelt för att beskriva den en och en halv timme långa korsfästelse det innebar att utsättas för detta så ut i fingerspetsarna debila sammelsurium av smaklöshet; detta hopplösa lapptäcke av infama uppslag - det ena mer obegripligt i sin uppvisning av en vulgärism bortom föreställningsförmågan än det andra - med kaviteter i intrigen stora nog att gömma mindre himlakroppar; med skådespelare som med sin bästa vilja inte överträffar klarsinnet hos en kretin, vars aura av idioti efterhand framstod som en ofrånkomlig del av deras fysionomi; denna skamlösa, morbida förolämpning av alla former av god smak och humanistiska värden, som med sin ofattbara och perversa amatörism tvingar varje varelse som kommer i kontakt med den att prompt ifrågasätta Guds godhet och existens ifall Denne förlänat sin avföda den fria viljan nödgad för att förfärdiga en styggelse så fullkomligt frånstötande och uppenbart undermålig från den första lilla gnistan i idéstadiet fram till fullständig produkt, och därtill ha fräckheten att skänka människan det övermod som krävs för att ha mage att - mot allt bättre vetande - offentliggöra detta allegoriska skithus, detta veritabla underverk av dåligt omdöme, för en internationell publik, trots att det förruttnade tändstickshuset av klåperi - framställt i bästa möjliga dager, framfört under optimala förhållanden för en utvilad och nyknullad tittarkrets - inte skulle imponera på den inavlade avkomman till ett tredje klassens klövdjur: "It takes the cake" som man säger på engelska, men det är en nivellering av sanningen, den tar inte bara kakan: det tar även kavlen som knådade kakdegen, mannen som höll i kavlen, huset som mannen som höll i kavlen bor i, och strängt taget hela det närområde där mannen-som-bor-i-huset-som-höll-i-kavlen-som-knådade-kakdegen bereddes. Sen var soundtracket jävligt dåligt också.

Dagens definition av konst IL

"Konst är det som ger skaparen eller betraktaren en tanke som den annars vore utan under förutsättning att det presenteras som konst."

- Wikipedia

Kronblomeffekten

Var så överjordiskt trött i dag efter skolan att jag direkt jag klivit genom dörren lade mig på sofflocket och knoppade som en annan Kronblom i ett par timmar. Det var vad man brukar kalla "gött". Noterbart med Kronblom är för övrigt att han iklär sig samma mundering - gul väst och blå kostym - som de arma ungtuppar som dressade sig för att efterhärma Goethes romanfigur Werther från Den unge Werthers lidanden på 1770-talet. De rödsvartrandiga sockorna är dock efter allt att döma Kronbloms egen innovation.

Min son fäktas mot världen

Jajaja, det känns ju uppenbart och klyschigt att kommentera den här stormen, men vilken prövning det ändå var att ta sig hem från skolan i går: uppgiven och andfådd, skylandes ansiktet från Höders granatsplitter, lutad som skrivstil för att stävja sig mot vinden - det kursiverade mig veterligen en liknelse signerad Björn Ranelid.

Efter att ha sett densamme i Stjärnorna på slottet under några skälvande veckor är jag mer perplex än någonsin; det är verkligen en svårkategoriserad människa, främst eftersom hans odiskutabla bildning står i sådan relief till hans uppenbara självbekräftelsebehov och pojkaktiga blindhet; det är som ville han göra sig vän med alla, och anstränger sig till sitt yttersta för att strö komplimanger över människorna kring sig, men likväl bemöts som ett dörrknackande Jehovas Vittne så fort han öppnar munnen.

Joel sammanfattade kärnfullt känslorna i ett SMS: "Antar att du sett Ranelids program. Jag tyckte fan riktigt synd om honom, typ mobbad som fan hela sitt liv. Kommer du ihåg att han imponerade på oss båda, i alla händelser mig, när han först började florera i medierna, t.ex. när han täppte till truten på Schulman? (Reds. anm: http://kryddhyllan.blogspot.com/2008/11/en-sprkekvilibrist-av-rang.html) Borta är all den respekten sen man för länge sedan insett vilken oerhört repetitiv karaktär han är. Kvar är bara empati."

För herr Bachmanns (verbala) tortyr

Läser Carl-Johan Vallgrens För herr Bachmanns broschyr - en diatrib med en fiktiv gammal tysk som mynnar ut i ett furiöst korståg mot den svenska mentaliteten/ kulturklimatet. Småkul läsning förvisso, men samtidigt en bok som det känns som att vem-som-helst-på-lite-dåligt-humör skulle kunna skriva: dessutom är det väl ändå i regel rätt lankigt med gemena excesser från ett tangentbord.

Det finns något oerhört sorgligt med att föreställa sig hur Vallgren skrev denna bok i något slags självvald exil - lutande sig tillbaka i skrivbordstolen efter en särdeles skoningslös hatmonolog mot någon kulturjournalist, rättandes till skjortkragarna, kanske tändandes en cigg - varm och upprymd i kroppen som man blir när man verkligen säger vad man tycker till någon, varm som man blir när man sårar.

För man kommer inte ifrån känslan av att hela ambitionen är kontraproduktiv eftersom han s.a.s. stryper bödeln med sin egen snara, på så vis att han genom sin förbehållslösa avsky framstår som just den sortens vulgära dilettant han själv är så kvick att kritisera, och därigenom - medelst sin hjärtlösa polemik - bidrar till att reproducera precis samma cyniska kulturklimat han själv förkastar.

En kärleksmonolog till Sverige, Carl-Johan, där har vi utmaningen!

Kvacksalvarmannens vidare äventyr (sms)

Janson:
Fick mail av anatomiprofessorn nyss. Där står: "Hej! Goda nyheter. En man avled igår. Vi kan börja dissekera honom på söndag."

En föredetting i fransig frack

Under en irrfärd i City råkade jag stöta på en överpriserad och väldigt skräplitteraturesque bok med trettio års samlade Lundellintervjuer vars estetik på paratexten ALLENA frammanade kväljningar hos skönhetssinnet - helt uppenbart rör det sig om hastigt hoprafsad smörja av föga relevans ens för den tjurskalligast insatte - men likväl må den införskaffas. Jag vet inte varför jag är så intresserad av en gammal gubbe vars karaktär jag ifrågasätter, musik jag ogillar och böcker jag endast uppskattar ett par av, men jag är ju ändå det. Det är jag och pojkarna längst fram, liksom.

Den banala ondskan

Jag vet inte riktigt var jag har min nya kurs - och det är lite eggande. Ena stunden vill jag avfärda fanskapet som oväsentligheter, i andra stunden levereras jag dräpande sanningar från katederhåll som kullkastar mig och min morgontrötta avmätthet. I dag talade min föreläsarinna om sexualitet på ett spännande vis, om än i form av ett obetydligt sidospår: att den kanske inte var friare förut även om vi skaffat oss Sex and the City och Pridefestivaler, att gränsen mellan det offentliga och privata (i enlighet med Hanna Arendts dialektik och på dimmiga helgkvällar ideligen bevisat i denna blogg, ehheheh) suddats ut och kanske kanske har det gjort friheten till någonting illusoriskt, eller rentav ett slags tvång, där sociokulturell veckotidningstvagning fått oss att tro att vi bevisar vår frihet genom att raka röven och rita kartor över hur många klasskamrater vi knullat.

Jag håller inte nödvändigtvis med henne, men det var upplyftande att höra någon ta strid för att sexualiteten var friare på 1600-talet.

Däremot är jag utled på användningen av ordet "social"; läste någonstans att det förvandlats till en bredhalsad slasktratt för vad-fan-som-helst och det kan jag onekligen skriva under på - enligt Hanna Arendt har det slarvigt nog kommit att beteckna både det privata och det offentliga på ett gravt onyanserat vis (hon var även ihop med den av Kryddhyllans enträgna läsare redan kände Martin Heidegger http://kryddhyllan.blogspot.com/2009/06/billy-blev-forbannad-och-stack-ivag.html vilket är spännande eftersom Arendt var judinna och Heidegger i sin tur företrädde en ideologi som anser att sådana kan jämställas med råttor och smittobärande skadedjur).

Dagens definition av konst XLIII

"Ett konstverk är ett hörn av verkligheten, sett genom ett temperament."

- Emile Zola

I'm an angel bored like hell (fylleblogg)

Okej! Nu är jag ju full och det var längesedan jag bloggade osv osv. Och jag har länge hävdat mig vara en exemplarisk MC och jojo, d e jue sant he he, men okej, nu när mina integritetslås af kaffekasque dyrkats opp, så må jag delge ett alster jag skrev Det Gyldene Året 2005, namngivet Festivalkeso, såsom lyder:

... Men sen kom Omdömet över mig, och nä, det blir nog inget, och där har ni skillnaden mellan 2007 och 2010, och vad det är urbota tråkigt, och vad det är fantastiskt att känna sig så urbota tråkig.

Detärsomnärhondenhärtjejenisexandthecitysomalltidvarit"enslyna"blivitgravidochkommertillenfestochförsökerreproduceramytenomsigsjälvgenomatt"horasig"igenmeninseratthonfaktisktåldratsochkanfortsättagöradettamedvärdighetochdärmedlåterbliochdetärsåfintsåfintsåfint

Jag älskar mitt liv!

I alla jävla händelser

Det är måhända en fråga om subtiliteter - men visst fan har jag startat en craze med mitt koleriska nyttjande av ordkombinationen "i alla händelser". Mina vänner skulle säkerligen aldrig erkänna det (eftersom att de inte vill ge mig vatten på min kvarn) men det skiter ju jag i, för jag besitter sanningen, och den smakar gott, ja det gör den, högt där uppe på min häst sitter jag och smackar, mmm njam njam njam, och hästen, ja den smackar också, för jag har lite hö i en sidoficka på sadeln som den kan äta, så vi smackar ihop, jag och hästen, o ja det gör vi, mmm njam njam njam

2010 skall jag nog starta en ny craze med det eftertänksamma uttrycket "för alla eventualiteter".

Maskarna på Carmine Street

Såg den största bajskorv jag någonsin sett när jag var på väg till skolan i dag. Helt enorm där den oblygt blockerade gångvägen, fullkomligt nonchalant i sitt förhållningssätt till omvärlden, ja helt enorm - nästan så man betvivlade att den de facto var sprungen ur en Canis lupus familiaris.

Blev så till mig att jag var tvungen att ringa Martin (som för tillfället sover på "Härbärget för vilsna själar", dvs. mitt vardagsrumsgolv) så att han också kunde titta på bajset - han tippade på att det eventuellt rörde sig om en människobajskorv. Och det får en ju att undra vad det är för ena sjuka jävlar som hemvistar mitt kvarter egentligen.

Espresso

Nu är jag tillbaks på jobbet - sitter och njuter av deras nästan parodiskt starka bryggkaffe. Det är verkligen löjligt starkt: "fosterfördrivande", som min mamma brukar säga. Fast liksom på ett bra sätt.

Här är en häpnadsväckande trivial dikt Tranströmer skrivit om kaffe:

Det svarta kaffet på uteserveringen
med stolar och bord granna som insekter.
Det är dyrbara uppfångade droppar
fyllda med samma styrka som Ja och Nej.

Det bärs fram ur dunkla kaféer
och ser in i solen utan att blinka.
I dagsljuset en punkt av välgörande svart
som snabbt flyter ut i en blek gäst.

Det liknar dropparna av svart djupsinne
som ibland fångas upp av själen
som ger en välgörande stöt: Gå!
Inspiration att öppna ögonen.

Överhängande undergång

Känns alltid lite grand som att hela världen står på brinken till att rasa samman när jag är bakfull. Alltså - jag mår inte dåligt eller så (eller rättare sagt så mår jag alltid lite dåligt, vilket gör att en bakfylla hit-eller-dit är mig tämligen egalt) men hela dagen präglas av en föraning av "impending doom", som skulle en bomb vid vilken given sekund som helst brisera utanför mitt fönster och det förbannade kriget rulla in. Det känns kort sagt som om allt när som helst kan braka åt helvete.

För att stävja denna oroskänsla gör man bäst i att gå under jorden, inte prata med någon och spionera på resten av världen genom persiennerna. Man kan även titta på Stjärnorna på slottet, för det är alldeles lagom småputtrigt och könlöst.

Och ingenting är som vi är

Hur gärna man än vill det så kan man aldrig få någon garanti på att en annan människa alltid ska tycka om en (inte ens i de fall hela ens kropp skriker att man vill kedja fast dem vid sin handled och kasta bort nyckeln). Det enda man kan göra är att hoppas på att de väljer en, och sedan väljer en igen. Det är en stressande tanke, men det är också helt i sin ordning, och på något annat sätt kan det ju faktiskt aldrig vara.

Dagens definition av konst XLII

"Graffiti är till sin natur illegalt. Det här är inte konst."

- Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth om filmen Territorial pissing som visar konstnären NUG tagga en tunnelbanevagn

Och aldrig ska hon med ångest i hjärtat ila över gatan om natten med ett brev till mig

I dag upphörde min svenskämnesutbildning med en avslutande uppsatsopponering. Det slog mig alldeles i slutet av lektionen att nu är det faktiskt förbi med kufiska kurser i språk och litteratur, och det kändes lite... vemodigt.

Det är också slut med Professor Ringby. I dag var sista dagen man fick lystra till bruset av hans invecklade haranger. Vid ett tillfälle under lektionen - när Ringby var mitt uppe i en utläggning om "kontrafaktiska villkorsscenarion inom Tolkiendiskursens ontologiska tolkningssfär" - så tittade jag upp och fångade som av en händelse Isaks blick på bänken mitt emot och vi log liksom i samförstånd och kanske var det bara inbillning eller också skimrade Isaks ärggröna ögon verkligen till av en oförlöst tår.

Sedan hastade jag därifrån för jag kan inte med att säga farväl.

Ur led är tiden

Det politiskt mycket inkorrekta men ändå lite småroliga ordet förbrytarfysionomi föll ur den Svenska Akademiens Ordlista anno 2006. Likaledes adjektiv som fagerlockig, brackaktig och begråtansvärd. I stället fick vi nya, festliga ordbildningar såsom sommarprata och sudoku.

Att förbrytarfysionomi trillar bort kan jag begripa. Men vad är problemet med fagerlockig? Vidlåder det associationer till ett slags ariskt ideal? Dessutom anser jag det högst begråtansvärt att ett så förtjusande multitask-ord som brackaktig numer inte godkänns av det språkvårdande etablissemanget.

Men dessa smörgårdsbordsätande brackor bland brackor - som för hundra år sedan bevistade stockholmskrogarna alltmedan de diskuterade religionshistoriska spörsmål dymedelst ätandes sexa med strömming, svagdricka och pilsner - benämns väl brats numer och har lämmeltågat från Gamla Stan uppåt Stureplan (och ersatt svagdrickan mot Champagne Magnum).

Din vän pessimisten

Det är ganska skönt att sträva efter att bete sig optimistiskt och vuxet. Befriande, på många sätt. Å andra sidan får det mig ibland att känna mig som en bedragare. Historiskt sett är jag en elak mobbare. Jag vet bara hur man är rolig på andras bekostnad. En ond pessimist. En trångsynt idiot. Men jag vill ju liksom inte vara det. Och kanske är jag det egentligen inte heller. Kanske är jag bara formad av mitt ursprung och klimat. Och det har varit - och är! - en ständigt pågående kamp att bryta sig loss från det (för alla ur mitt klimat, tror jag). Att liksom sluta dra ner. Att tala om saker, och att göra saker man brinner för, utan ett skyddande lager ironi. Det är en kamp att våga vara pretentiös. Att våga uttrycka sig konstnärligt och högtravande. Att våga visa att man skapar, och att man är stolt över vad man gör. Det är ingenting man sysslar med där jag kommer ifrån. Och det krävs ett enormt mod att stå för det. Men det börjar kännas alltmer angeläget. För det är så jävla destruktivt och energikrävande att hata och förakta allt och alla hela tiden.

Dagens definition av konst XLI

"Konst är människans sätt att i estetiskt syfte upprätta en ordning av sina förnimmelser eller tankar."

- Huvudkaraktären Stephen Dedalus i James Joyces Porträtt av konstnären som ung

Att skriva är att välja och att förvandla

Ibland läser jag gamla inlägg i den här bloggen och vissa episoder mår man ju jävligt dåligt av eller skäms över men många gånger garvar jag högt högt, och tänker att om den här bloggen inte vore min så skulle jag verkligen älska den, för det är liksom PRECIS MIN HUMOR! Vilket ju inte är så jävla märkligt förstås - är det egentligen möjligt att tycka att man själv är tråkig? Eller snarare - att tycka att sakerna man tycker är roliga, är tråkiga? Jag undrar hur länge jag skall fortsätta med det här s.k. "bloggandet" (känns det inte, i ärlighetens namn, rätt jävla 2007?). Varför blogga över huvud taget? Ja, jag säger som Pontus Revinge i Mordets Praktik: För att röra händerna, tänkte jag. För att låta fingrarna löpa och forma de krumelurer som bilda ord, som bilda – ja vad? En sorts liv kanske.

Dagens erinran av döden

Såg efter påtryckningar Independence Day i lördags, ehuruväl jag egentligen var fundamentalt osugen på den filmen, och när eftertexterna rullade så kände jag verkligen att denna film tänker jag aldrig någonsin se igen. Sedan fick jag lite existentiell svindel när jag insåg vad det faktiskt betydde: jag kommer att dö utan att ha sett Independence Day en gång till, vilket i sak inte gör särskilt mycket, men det innebär ju också att jag med andra ord inte kommer att leva för evigt. Jag kommer oundgängligen att måsta sålla när det handlar om vad jag gör med mitt korta liv. Det var en jobbig tanke som jag slog bort genom att spela dator och snusa.

Leeds 09 (NU I BILDER!!!)

Det går som synes bra att snusa även i England, men här gör man det på vänster sida

Halva bildmappen består av voyeuristiska bilder på en fotogenisk Joakim

Man kan ta Lars från Sverige men inte spexet från Lars! - ja fy fan vad karln kan hitta på

Hannes kallade sig för "Haggis" i England, för att framstå som mondän

Sedan blev vi fulla som frat boys och det var liksom det

Speak of the devil

Var och såg Stieg Larsson 3 i dag och vem krönte sagan med sin närvaro om inte just Hasse Alfredsson. I övrigt var det en ganska vissen tillställning. För lite Paolo Roberto.

Gröna Hund på Gröna Lund

Jag undrar ifall exempelvis Seinfeld kommer att anses lika mossigt hos kidsen när jag blivit gammal (det gör det kanske redan nu) som mycket av Hasse & Tages produktioner känns i dag. Troligen är det så - humor är onekligen en färskvara. Allt Killinggänget gjorde till och med Percy Tårar framstår väl rätt jävla olidligt att titta på numera. Som ung var jag ett stort fan av Varan-TV, men det vågar jag knappt se i dag, rädd för att magin blåst förbi; att jag skall upptäcka trapetskonstnärernas fiskelinor. Vad fan är komedi egentligen? Lismande försök att få folk att skratta? Jesus Kristus vilken ängslig sysselsättning.

Och så var det det här med arkivbilder

Häll ut glöggen, regla dörrarna och göm era förstfödda söner - Börsharen återvänder till Umeå!

Hårt mot hårt mot ensamheten

Lars Noréns dagbok har sina små ögonblick då den skiner till av klarsynthet och avgrundsdjup sorg mitt bland all kyckling theriyaki och minestronesoppa (den hade bara behövt trimmats med sisådär-en-tusen-sidor). Nyss uttryckte han stolthet över sin livslånga fejd med Dagens Nyheter: "Jag vill inte bli älskad" skriver Norén, ety att bli älskad leder till att man blir inställsam och feg. Det låter hemskt och outcast-romantiskt, men kanske har det något slags bärighet, i alla fall när det handlar om konstutövande.

Sedan blir han förälskad i en trettio år yngre kvinna, och då får ju en annan stånd, eftersom att det känns som jag läser Lundell.

Några steg mot tystnaden

Hittade en idolbild föreställandes Eyvind Johnson på Bodens stadsbibliotek. Stal den, hängde upp den på kylskåpet och försöker nu övertyga min lillebror om att det är en bild på vår döde morfar. Med andra ord kan man säga att jag "lever jävel" i väntan på skolstarten.

Blir du lönsam, lille vän?

Såg Sherlock Holmes i går. Det var förstås en uppvisning i Robert Downey Jr. - Robert Downey Jr. "being Robert Downey Jr." - med andra ord precis vad jag betalade för. Jag undrar hur många filmer Robert Downey Jr. kan göra där han spelar Robert Downey Jr. Hittills fungerar det ju - det har rentav en egendomlig attraktionskraft - men vissa gånger skiner bortkommenheten igenom (oftast när dialogen är lite för jävla dålig) och då kan inte ens Robert Downey Jr. gömma tomheten, men han försöker tappert, med en mimik som skriker "ÄLSKVÄRD BUFFEL" (män vill vara honom och kvinnor vill förändra honom!) som oftast fungerar - och man kapitulerar för drummelgulligheten - men ibland, IBLAND, framstår även Robert Downey Jr. som ingenting annat än tröttsamma manér.

Lustigt med skådespelare som hela tiden tycks spela sig själva - eller kanske snarare bilden av sig själva - förr i tiden var det väl legio med alla Cary Grants och Gary Coopers eftersom att publiken (och producenterna!) ansåg det bekvämast (och lönsammast!) så. Jack Nicholson är ett modernare exempel som följt den enkla vägen de senaste tjugo åren (utom i spännande undantag som The Pledge och About Smith), likaså George Clooney, som Dr. Ross-småler sig genom varenda film han gör utom möjligtvis Syriana (som ingen har sett för att den är så tråkig) vilket gör att man inte kan koncentrera sig på dramatiken för man skiter i att motspelerskan nyss sade att hon har cancer för George Clooney småler och man vill knulla honom.

Johnny Depp är ju ett annat spännande exempel, men där är problematiken den diametralt motsatta: han tycks göra vad som helst för att INTE spela Johnny Depp, men i gröten av all kajal och kostym och Tim Burton-träd börjar det gå inflation på det också, och hans livslånga uppror förvandlas ömsom till konformitet, och man önskar för sitt liv att Johnny Depp vågade vara 21 jump street-söt igen (för där har vi den VERKLIGA revolten!) och göra en romantisk komedi där han småler och spelar George Clooney.

För levande och döda

Tvi vale! - insåg precis att i morgon är det minsann söndag igen. Söndagar, och hennes förbannade slöja av vemod. Jag har aldrig fått det här med söndagar att fungera. Min far var också deprimerad på söndagar, särskilt på morgonen - han sade att söndagar "uppenbarade intigheten". Han gillade generellt sett inte morgnar överlag, då han ansåg att yrvakenhet i kombination med stundande plikter - draperat i norrländskt vintermörker - gjorde att "livet känns så fåfängt".

Det är ju förstås inte helt otänkbart att alla dessa omskriverier endast var pretentiösa bortförklaringar till morgontrötthet.

En hungersaga

Läser Lars Noréns dagbok, 1600 onumrerade sidor. Man lär sig mycket matnyttigt. Visste ni exempelvis att han åt minestronesoppa den 12:e februari 2002??