Om olägenheten i att vara född

I går gick jag runt på gatorna och oroade mig för Daniel Craigs skådespelarkarriär. Mindes att jag läst att han var tveksam innan Bondfilmerna eftersom de kunde riskera den teatercredd han tålmodigt byggt upp, men att han beslöt sig för att "fuck it" och göra det ändå, vilket väl var helt i sin ordning. Och nu ska han göra Stieg Larsson, och det är väl också okej, regissören är ju bra. Men sen surfade jag runt och såg att han skall delta i något motbjudande spektakel som kallas Cowboys and Aliens och verkar precis lika dumt som det låter. Så jag gav mig ut på långpromenad och gick runt och våndades och jämrade mig och mumlade tysta förbannelser om att han borde hålla igen lite på actionrollerna innan han blir en annan Clive Owen, som är en sådan fantastisk skådespelare när han får chansen (Closer!) men som man numer aldrig ser utan en massa skjutvapen i händerna. Och sen slog det mig hur absurt det var att jag oroade mig för en man på andra sidan jorden som jag inte känner och som jag aldrig kommer känna, för vad bryr sig Daniel Craig om att en svensk fjant i Istanbul ängslar över hans problem, och jag tänkte att jag verkligen borde oroa mig för någon annan i stället. Men sedan ändrade jag mig igen när jag bestämde mig för att alla levande varelser var lika dömda till döden och livet och därigenom lika förtjänta av sympatier oavsett om de är Daniel Craig eller min egen mor eller den trebenta hund jag såg vid fotbollsplanen förra veckan. Stärkt av detta resonemang återupptog jag klagovisan, och konstaterade att personen som ansåg att cowboys och utomjordingar borde slås samman på vita duken; hon var den enda som egentligen inte förtjänade någon sympati.