Skaparglädjen är den enda sanna glädjen

Så var arbetet med Min broder Georg tillryggalagt och det tillhör förstås det bästa jag gjort. Mycket befriande med ett genreskifte från förra romanen och därutöver oerhört upplyftande att "hitta på" saker i stället för att mala anekdoter ur mitt eget eländiga liv.

Det som dock nu slagit mig är den känsla av tomhet som följer en kreativ ejakulation. Precis som man i efterdyningarna av sexualakten finner sig i ett tillstånd av nollställdhet (ja, kanske rentav med ett visst mått av äckel gentemot sig själv och vad fan man hållit på med) erfar jag en förnimmelse av själsligt vakuum. Nyss var man mitt i det och det var fan det bästa man någonsin varit med om men så vips tog allting slut. Och man står naken kvar i tomrummet och ångrar att man inte skyddade sig.

Det är en egendomlig känsla av vemod. Karaktärerna var ju mina kamrater och jag var med om deras äventyr under det att jag skrev dem. Jag gick bredvid dem och allt var lika nytt för dem som för mig. Det är kamrater jag aldrig kommer att träffa igen. Visst kan jag i efterhand läsa om dem, men då umgås jag inte med dem på samma sätt. Då minns jag dem, precis som man kan erinra sig lustfyllda eskapader med någon gammal bekant i verkliga livet. Att skriva färdigt John Ruben Anderson är som att säga hejdå till någon på en skolavslutning; någon som skall flytta någonstans dit man inte har visum. Jag har inget visum tillbaks till just denna kreativa process. Samtidigt unnar man förstås sina kamrater deras självförverkligande. Det var ju det här man hela tiden strävade mot. Så jag gråter inte, för jag är lycklig för deras skull, men jag skrattar inte heller, för jag tror jag kommer att sakna dem.