Om hur Paolo Coelho förändrade mitt liv

Det är lätt att hata Paolo Coelho. Det ligger nära till hands att störa sig på hans sedelärande romaner med alla dess effektsökande analogier och krystade liknelser i tid och otid. Men en gång har jag faktiskt haft nytta av hans böcker.

Detta inträffade när Malena kom hem till mig för första gången. Jag bodde då i ett kollektiv – håhå jaja, så tiden går! – med två skumraskfigurer. Jag vet inte mycket om dem; de höll sig mest på sina rum. Jag tror att de kanske knarkade. I alla fall: vid tidpunkten för vår historia var det sen kväll för att inte säga natt och både jag och mitt kvinnliga sällskap för kvällen var något förfriskade (i synnerhet jag). Jag fann det då för gott att visa Malena min bokhylla.

Jag hade under kvällen profilerat mig som en tämligen litterär kille - jag brukar göra det. ”Hej jag heter Gustav, min pappa är död och jag har skrivit en bok” är det första jag säger till kvinnor på krogen. Den av mig skrivna boken är ett sätt att uttrycka att jag helt visst måste vara en klipsk och intellektuell ung man – inga dumskallar skriver ju böcker! – medan den döde fadern är tänkt att antyda att jag samtidigt har god kontakt med mitt känsloliv (varför nu i hela friden en död pappa skulle vara kvitto på det) och inte räds att gråta när det är sorgligt eller helt enkelt bara estetiskt korrekt.

Hur som helst, jag visade henne alltså min bokhylla. Min bokhylla - som ju också är ett kapitel i sig vad gäller marknadsföring. Här återfinns idel alster av dignitet, mestadels äldre och betydande sådana, späckat med ett och annat kontemporärt verk värt namnet. Det finns till och med en liten avdelning poesi, så att även en utomstående kan förstå att vi har att göra med en tankfull och troskyldig ung herre. Malena blickade över denna bokhylla och fann väl inte mycket att anmärka på (nej just det! för det låter sig inte göras!) förrän hon pekade ut den i sammanhanget något penibla Alkemisten av Paolo Coelho. Jag har i sanningen namn inte ens läst hela Alkemisten; jag läste två tredjedelar och sedan blev jag sängliggande med hjärnhinnefeber i en och en halv vecka. I alla händelser fann Malena boken malplacerad i en bokhylla som ju i övrigt är ett underverk av tidlös, god smak.

Jag försökte inte försvara Paolo Coelho eller förklara vad fan han gjorde i min bokhylla. Via en snabb överslagsräkning insåg jag att alla sådana försök skulle framstå som efterhandskonstruktioner. Så jag tog bokjäveln och sade att jag hatade den och kastade därefter ut den genom fönstret. Detta var tänkt att förmedla hur jag, trots all min litterära pondus och bildade saktmodighet, dessutom var en skönt spontan och impulsiv ”katt”; en tillbakalutad glidare som tar bekymmer med en klackspark och slänger ut böcker genom fönstret i ett slags stundens ingivelse om så faller honom in, för inga jävla samhälleliga normer styr över denne unge rebell, nej nej, och känner han för att slänga ut böcker genom fönstret, ja då gör han det. Mig äger ingen liksom.

Det framgår inte med all önskvärd tydlighet om Malena tyckte att infallet var ”coolt” eller helt enkelt bara ganska överspänt och patetiskt (eller kanske rentav litet hotfullt på något sätt). Men Paolo Coelhos Alkemisten låg i alla händelser i snön under den stora björken nedanför min dåvarande balkong och höll sig troligtvis varm med sin egen känsla av självbelåtenhet.

Hur det nu var så glömde Malena sin väska hemma hos mig. Jag har länge ifrågasatt sanningshalten i detta påstående. Hur fan kan man glömma en hel väska? Är det inte ungefär som att glömma sina egna skor, sina byxor? Allt man har av värde finns ju i ens väska. Till saken hör att detta inte var någon nätt liten handväska. Det var en alpin jävla ryggsäck på uppskattningsvis fyrtio kilo. Kan man verkligen glömma något så elementärt bara sådär? Utgör inte en glömd väska blott en förevändning att få återvända? Sålunda gick mina tankar, när jag vankade ensammen genom min lägenhet morgonen efter och försökte skyla mig från bakrusets demoner. Dessa drevs slutgiltigen på flykt av ringklockan. Jag öppnade, och där var hon åter, kommen för att hämta sin förlupna väska.

Och här har vi slutligen kommit till pudelns kärna i denna omständliga sexnovell – Ålidhem och hon var främlingar, och hon hade svårligen hittat tillbaka till mig vore det inte för att hon i sitt villervallande upptäckt Paolo Coelhos ihjälfrusna kvarlevor under björken. Och nu bor vi i Turkiet och har varit gifta i snart trettio år. Därigenom kan man alltså fastslå att jag trots allt har Paolo Coelho att tacka för någonting, även om jag fortfarande får feberkänningar av att försöka läsa honom.