Resan till Odessa (NU I BILDER!!!!!!!!!!)

För att undvika att "wear out our welcome" i Istanbul och få saftiga böter för att ha stannat över vår givna tid i landet åkte vi till Odessa - Svarta havets pärla!

Hostelet var en mycket trevlig historia, en riktig "multikultigryta" för att nyttja svensk nittiotalsretorik, med två jänkare vid rodret som ledsagade oss i kroglivet.

Den första kvällen uppsöktes en jazzkrog. "Fyll mitt krus, krögarfar - ty här finns klingande silver!" röt jag åt kyparen och kastade honom några kopek.

Nick var en av snubbarna bakom hostelet: en kalifornienättad man som erhållit viss renommé (enligt egen utsago) både som rockmusiker och byggnadsingenjör i de amerikanska domänerna. Emellertid hade vissa små incidenter med skattemyndigheterna drivit honom på landsflykt, så nu hatade han sitt fädernesland. "I used to be the posterboy for The American Dream", konstaterade Nick med ett stråk av melankoli. "And now you're The American Nightmare", riposterade jag. HAHHAHAH. Men han var mycket go', mycket go'.

De här sjuka jävlarna återfanns också på krogen. Mannen till vänster var sjöman och han till höger sysslade med konst på något bedömt skumraskigt sätt (det framgick inte helt men allt tydde på det). Sjömannen var polare med en gammal militär som också bevistade jazzstället. "Han är helt jävla galen, han har mördat folk", sade sjömannen om sin vän militären. "Därför är han också en perfekt kamrat att ha".

Här är den gamle militären i fråga. Han drack vodka ur dricksglas med en liten, liten skiva lime. Observera även mitt lätt forcerade, skräckslagna leende (detta var efter jag upplysts om hans förflutna). "He's a total drunk", sade Nick om militären, "but he sings like an angel".

Och efter x antal vodkaglas äntrade militären också scenen och utgöt sig i sång. Det lät mycket vackert. Som en ukrainsk Magnus Carlson från Weeping Willows.

Dagen efter sightseeade vi: uppsökte diverse landmärken, byggnader, skulpturer och andra märkvärdiga konstruktioner.

Lunchen utgjordes av en mustig svampsoppa, följd av fisk med potatismos och gröna ärtor. Vanlig jävla mat alltså! Jag är mycket trött på att man i Sverige inte kan hitta restauranger med vanlig jävla mat. Det är bara pizza och hamburgare med hela skiten. Jag har länge funderat på att själv starta en kedja som heter just "Vanlig jävla mat". Där kan man få sig en pannbiff eller en pyttipanna eller en vanlig jävla kalopsjävel. Menyn har jag skrivit i vredesmod och följdaktligen heter kalopsen också just "vanlig jävla fittkalops". Jag tror det skulle göra succé.

Och här är jag vid mina drömmars mål, Potemkintrappan, mitt livs största ögonblick, eufori i sin allra renaste form.

Middagen var också en rustik affär: en bit grisrevben med stuvad kål, ackompanjerad av öl, vodka och husets saft. Det här med saft förresten - är inte det bara en jävla fattigmansläsk egentligen?

På kvällen gick vi ut i ett källarvalv med John och Marcia från hostelet. Marcia är ukrainska och talade drömskt om sovjettiden. John är jänkare men höll god min.

Och jag drack whiskey & soda, eftersom jag läst hårdkokta deckare i min English Litterature-kurs och fått för mig att Raymond Chandler och Dashiell Hammett skulle gjort detsamma i min position.

Dagen efter var sista dagen, som vi spenderade på en marknad i närområdet. I mångt och mycket har mina fördomar om dessa gamla sovjetländer bekräftats. Det är gott om eländiga gamla tanter som sitter i gathörnen och skyler sig från regnet. Folk dricker som vore de för ändamålet avlönade. Men om de ÄR eländiga eller bara SER eländiga ut; det vet jag inte. De kanske är eländiga, vad vet jag. Hur som helst har jag fått mersmak av dessa öststater och skulle gladeligen besöka fler. Folk ler inte så mycket och skrattar nästan aldrig, vilket passar mig, som har ett så fult skratt.

... Och sen åkte vi hem. "Hejdå min lilla gubbe!" sade jag till mannen på bilden. "Jag hoppas vi ses snart igen!"