Vi talade gamla TV-serier med några katter på hostelet i Odessa. En av jänkarna delgav oss sina ömhetskänslor för Beavis & Butthead: världens kanske mest nittonhundranittiotalistiska serie. Han återberättade t.o.m. en särdeles lustig episod från denna serie. Det var en tämligen osammanhängande anekdot, förmodligen ett "you had to be there-moment", men jag valde i alla fall att skratta. Ibland inser man att någon är rolig egentligen även fast de för tillfället inte säger något roligt. Och då vill man liksom belöna dem med ett skratt, som för att signalera: "jodå, jag inser att du är en rolig prick". Sådär ömsint medlidsamt höll Lasse på att skratta åt mig under vårt första halvår tillsammans, har han avslöjat i efterhand.
Nå, till saken - jag garvade alltså. Och då började alla skratta än mer, denna gången åt mitt skratt mer än åt den ifrågavarande anekdoten. "Yes, that's the laugh!" tjoade de, fast övertygade om att jag utgöt mig i en Beavis & Butthead-imitation. Men det var ju ingenting annat än mitt vanliga, vedervärdiga staccatoskratt: "Hhfhfffhhfhh". Men detta höll jag för mig själv alltmedan deras mullrande skrattsalvor träddes över mitt huvud som en säck.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar