Så vi följs väl åt till himlen men gör det bästa av vår tid

Det var fredag och Malena fyllde trettio! Nu är det femtio år kvar tills vi båda dör, enligt dagens statistik. Jag gav henne en tårta samt en resa till Odessa. Jag framförde även en sonett som jag suttit uppe hela natten och skrivit, i vilken jag bl. a. rimmade på "västkustbaronessa".

På kvällen gick vi ut och åt tapas på en bättre restaurang. Min bordsdam var den förtjusande Aylin, som jag gjorde mitt bästa för att kurtisera med diverse krogartigheter. Hon skrattade på detta mycket älskvärda sätt och jag antog därför att jag hade lyckats. "Yes!" viskade jag för mig själv och gjorde segertecknet under bordet.

Mellan Malena och Can skar det sig emellertid - av bilden att döma - redan under förrätten.

Därefter gick vi till "The Lemon Garden": en inglasad citronträdgård som även fungerar som cocktaillounge.

Under infravärmens artificiella hetta svalkade vi oss med välkyld rosé; slöt man ögonen kunde man nästan lura sig själv att det var sommar.

Sedan skulle vi träffa diverse studiekamrater till Malena för att fortsätta festligheterna på någon skrikig krog. Det ösregnade, varpå vi fick försöka skyla oss under Aylins paraply. Paraplyet liknade för övrigt en Gay Pride-symbol: "fan vad bög!" sade jag och skrattade.

På krogen var det hög musik och dålig belysning. För att kunna kommunicera med varandra var man först utav allt tvungen att ta några djupa andetag, fylla lungorna med luft, truta läpparna likt en tratt runt sin kamrats öra - och med uppbådandet av all sin förmåga vråla denne rakt in i den känsliga hörselgången. Följde man dessa instruktioner kunde man ibland uppfatta en stavelse eller två.

Ebot är en "störtskön belgare" i Malenas klass, tillika namne med den korpulente vokalisten i Soundtrack of our lives. Jag var tvungen att avslöja att jag inte visste ett skit om Belgien; på ett mycket välfunnet sätt benämnde jag landet som "the blind spot of Europe". Ebot höll med, men ansåg att den läckra maltbrygden Stella Artois torde vara nog för att existensberättiga hans fädernesland. Vi enades om detta.

Som tidigare nämnt säger Laura att det i varje bar i Konstantinopel jobbar minst en (1) bartender med skägg och långt hår i hästsvans. Denna fantombild utgör fredagkvällens exemplar.

Legenden säger att varje gång en författare skriver en ny bok, så växer också ett nytt ärr fram någonstans i hans ansikte. Den intellektuella ansträngningen och det emotionella kraftsamlandet kräver så oerhört mycket att det så att säga tar sig rent kroppsliga uttryck. Det är också därför som Paulo Coelho, vid fyllda 63, ser så himla pigg och fräsch ut.