Min broder Georg: Om en banktjänsteman och hans kalkyler (teaser)

Hjalmars far luktade alltid av tobak; även när han inte rökte. Redan de första minnena från Hjalmars liv – när hans far bara var en suddig gestalt i periferin som gav ifrån sig dova läten – var inpyrda av denna säregna doft. För den femårige Hjalmar Cambrant hade tobakslukten därför blivit synonym med hemkänsla och trygghet.

För Hjalmar Cambrant d. ä. var den emellertid synonym med bröstsmärtor och kikhosta, varvid han tappert försökte göra avkall på denna sin last. Men just nu, denna blyga junimorgon, med fågelsång i öronen och soluppgång över Kungsholmen – och framför allt med den märkvärdiga syn som låg framför honom och hans son på andra sidan staketet – erfor han en känsla av att stunden liksom krävde det. Sagt och gjort: han stoppade en pipa och tog till orda med klar och myndig röst.

”Det vi ser här framför oss, gosse lille, det är historia i görningen! När allt det vi ser runt omkring oss har ruttnat och dött, så kommer man jämväl att dra sig till minnes vad som skedde på Samuel Owens mekaniska verkstad i nådens år 1818. Samuel Owen! – ja, ja, du tycker bestämt namnet låter litet lustigt du, gosse lille! – nå, han är från England, ser du.”

”Vad är England, far?” frågade lille Hjalmar från under sin keps.

”Håhå, jaja!” utbrast Hjalmar Cambrant d. ä. så överraskat att tobaksröken kom honom att hosta. ”Stundom glömmer jag att du ännu är en sådan liten plutt! Nåja, det är gott så: njut av tiden, gosse lille – det är det enda i världen man inte kan köpa för pengar!”

Hjalmar Cambrant d. ä. närde en väldigt stark tilltro till pengar. Lille Hjalmar visste med sig att fadern jobbade på bank, vilket kanske inte sade honom så mycket, men han insåg att det hade med kronor och ören att göra. När lille Hjalmar växt upp skulle han också jobba på bank; det hade fadern sagt och Hjalmar såg för sin del ingen anledning till att misstro honom i frågan. Han blickade upp mot sin far. Hjalmar Cambrant d. ä. smekte sig exalterat i mustascherna och pekade med uppsluppen iver på det märkvärdiga föremål som tornade på andra sidan verkstadens staket.

”Men ja! Var var jag... jo! Samuel Owen! – en föregångsman! Det du ser där framför din lilla tärningsnäsa, gosse lille, det är intet mindre än Svea Rikes första 'Ångmachinsfartyg'! Kan du säga det, gosse lille? 'Ångmachinsfartyg'?”

”Ångmask...”

”Ha ha!” brölade Hjalmar Cambrant d. ä. så att en skock måsar drevs vettskrämda på flykt. ”'Ångmask'! Väl rutet, gosse lille! Väl rutet! Men nog om det (han blev i en handvändning gravallvarlig). Detta är alltså en s.k. 'ångbåt', det vill säga: ett fartyg drivet av en ångmaskin – ja, kan du tänka dig, gosse lille, vad märkvärdigt! – på sex hästkrafter med rum för etthundraåttiotvå passagerare: varken mer eller mindre! Dessa märkvärdiga skapelser drivs av ett så kallat 'skovelhjul' (kan du säga det, gosse lille! skovelhjul!) som fungerar alldeles som kanotpaddlar, kan man säga: när den nedre delen av skovelhjulet är i plurret bildas så ett slags baksug av fantastiska proportioner som i sin tur driver detta underverk framåt... Ja, det är svårt för dig att begripa allt detta, gosse lille, men det är i sanning en makalös oppfinning – mänskligheten har överträffat sig själv!”

Hjalmar Cambrant d. ä. gjorde en paus i sitt utlägg för att fräsa bihåleslem. Lille Hjalmar tog stöd i faderns hand och sträckte på sig för att få en skymt av den egendomliga maskinen.

”Alltså!” skrek Hjalmar Cambrant d. ä. och smackade vidare på sin pipa. ”Var var jag... jo! Jag hade visst en poäng att göra: detta underverk av mänskligt skarpsinne är alltså – ner till minsta pinal, skruv och mutter – genomtänkt och beräknat och sedan överräknat en gång till, med en sådan ofattbar noggrannhet att en vanlig man blir alldeles matt och knäsvag och måste sätta sig att vila när han tänker på det; man har så att säga inte lämnat någonting åt slumpen, och slumpen har för övrigt ingenting på Samuel Owens mekaniska verkstad att skaffa: här vet man vad tusan man gör! Men, gosse lille – och här är själva poängen jag försöker göra – hur man än kalkylerar och räknar och räknar om så blir det till syvende og sist en fråga om att ta klivet ut i det okända, när man väl skall sjösätta en sådan här nymodernitet; man kommer alltså en lång väg med siffror och kalkyler – men tänk dig själv den allra första ångbåten någonsin! Vid något tillfälle, när alla kalkyler var till ända, så kvarstod ju endast och enbart att hoppa in i skutan och se vad tusan den gick för! Och inte kunde man väl med all säkerhet veta, huruvida ångpannan skulle hålla, eller ifall skovelhjulet skulle kärva, eller över huvud taget vilka dråpligheter som kunde inträffa – men man satte sig i skutan, för att man trodde på den! Förstår du, gosse lille!”

Lille Hjalmar såg upp mot fadern och nickade.

”Ja, far.”

”Det är bra det, gosse lille! Du har huvudet på skaft – det har du ärvt från mig! Nåja, nåja... det var något mer jag skulle säga... jo just det! (med ens såg han oerhört sträng ut) Det finns förstås en avigsida också – ja, min gosse lille, det gör oftast det; det lär du bli varse! Till och med silverslantar har krona och klave – kom ihåg det! Det är nämligen så, att för snart tvåhundra år sedan skulle man sjösätta en annan båt här i Stockholm: ett örlogsfartyg som man kallade 'Vasa' , också det ett mycket märkvärdigt skepp, och så att säga ett styrkeprov av själva den mänskliga förmågan, gosse lille, och precis som med Samuel Owens 'Ångmachinsfartyg' hade man kalkylerat och räknat och räknat om; men i fallet Vasa hade man till äventyrs kommit fram till, att skeppet var på tok för instabilt för att kunna segla i hårdare vind! Kalkylerna talade således emot skeppet! Förstår du, gosse lille! Skeppet borde aldrig ha fått lämna hamn! Man gjorde till och med ett litet praktiskt test när hon låg i kaj – vilket fallerade!”

Hjalmar Cambrant d. ä. sög i sig ett halsbloss.

”Men, men – och här är det verkligt fula i kråksången, gosse lille – vi råkade vid tillfället ha en konung som hette Gustav II Adolf, som ämnade nyttja skutan i kriget mot polackerna, och han ville så gärna att Vasa skulle kunna segla, att han faktiskt motsatte sig alla siffror och kalkyler; ja, han ville det så gärna, att han faktiskt på allvar trodde att hon skulle kunna segla, varvid han yrkade på att de skulle strunta i alla beräkningar och kalkyler som sade emot, och ta klivet ut i det okända och segla i alla fall! Och vet du vad som hände, gosse lille! Vet du vad som hände!”

”Nej, far.”

”Jo, det skall jag strax säga dig!” tjoade Hjalmar Cambrant d. ä. som vid det här laget var alldeles hänförd av sin egen berättelse. ”Hon sjönk! Hon sjönk på sin jungfrufärd! En kastvind från sydväst fyllde hennes segel och skeppet krängde babord; vatten började välla in genom de öppna kanonluckorna; slagsidan ökade tills hon kantrade och – pang, bom, pladask! – så sjönk hon! Femtio tappra svenskar med friska tänder och mulliga fästmöar miste livet, i ett skepp som aldrig borde ha lämnat hamn från första början! Och vad kan vi lära oss av detta, gosse lille! Säg mig vad i hela friden vi kan lära oss av allt detta!”

”Jag vet inte, fa...”

”Jo, det skall jag säga dig!” avbröt Hjalmar Cambrant d. ä. ”Det vi kan lära oss är att man kommer en god bit med tron, och den är i viss mån behövlig – utan tron hade vi inte haft detta märkvärdiga 'Ångmachinsfartyg' framför oss! – men vad som är värre, är att tron också kan vara oerhört vansklig (ja, rentav livsfarlig!) som i den sorgesamma historien om regalskeppet Vasa, och därför bör man, gosse lille, till syvende og sist alltid förlita sig främst till siffror och kalkyler, för de är ovedersägliga, emedan tron kan skapas på falska grunder – ja, för att man verkligen vill någonting! – men vad man vill är fullkomligt oväsenligt gentemot hur saker och ting faktiskt är. Tron är därför, i grund och botten, en mycket farlig sak; den går inte att lita på, men det gör siffror och kalkyler: de är ovedersägliga! Förstår du nu, gosse lille! Förstår du nu hur jag menar!”

Lille Hjalmar förstod kanske inte riktigt, men han tyckte om när fadern pratade och var glad.

”Men glöm nu för Guds skull allt jag nyss sagt!” insisterade Hjalmar Cambrant d. ä. som om han hastigt nyktrat till från en berusning. ”Nu skall vi gå och köpa dig några läckra karameller, gosse lille – ja, jag säger inget till mor, om du själv kniper din lilla käft om att jag bolmat pipa!”

Hjalmar Cambrant d. ä. och hans son lämnade Kungsholmen hand i hand. Faderns näve var så stor att den till fullo omslöt lille Hjalmars. Gossen tryckte sin näsa mot faderns hand, och hans fingertoppar luktade tobak.