Helgen i tröttande detalj (samt i bilder)

Det var helg, det var helg, det var äntligen helg! Utanför fönstret stod solen högt på östanhimlen, och jag tänkte med tillförsikt att detta blir en härlig dag.

Jag frukosterade på Bukowskis vis, dvs. genom att äta två hårdkokta ägg.

På gatan utanför dörren väntade dagens första motgång: en påkörd liten kissemiss, vilket dessvärre är en relativt vanlig syn i våra kattrika kvarter. Många liv tänds och släcks alldeles för fort. Synd på så rara ärtor!

Hur det nu var tog jag bussen in till City och mötte upp Malena, nykommen från skolan, för en kopp kaffe på Starbucks. Malena drack emellertid te. Jag var naturligtvis tvungen att ställa henne mot väggen angående detta. "Vad nu! Vad dricker Ni te för?" sporde jag ursinnigt. "För att vi är i Turkiet", svarade Malena (i Turkiet föredrar man i nio fall av tio detta ljumma blomvatten framför java). "Välan", genmälde jag, "men vi är också på Starbucks. Och på Starbucks dricker man kaffe". 1-0 till Börsharen.

För att göra bot för sitt felaktiga handlande tvangs Malena bära "Skammens Hatt" - misstänkt likt ett upp och ner-vänt kaffelock.

Själv åtnjöt jag segerns sötma och passade på att fyra av ett fantastiskt leende (lägg även gärna märke till skuggan av ett skägg på bilden ovan. Kan ni se det? Kan ni se det?!)

Ja, jag var så segerrusig efter min triumf att jag t.o.m. tillät lokalbefolkningen vidröra mina skor.

Sedan kom jag ner på jorden och vi rökte fredspipa och försonades.

Därefter var tanken att vi skulle se Robert Rodriguez 'Machete' på bio - men till min omåttliga fasa hade den slutat gå! Ärekränkt och desillusionerad drog jag hem och söp framför romanen, som för övrigt artar sig till ett riktigt snaskigt spektakel; en grotesk förväxlingsfars om missriktad ilska och innebörden av att tro.

Sedan drog vi på någon form av spelning. Publiken stod som apatisk med armarna längs sidorna och stampade takten lite försynt, och jag kände mig som hemma.

Här är delar av vårt sällskap för kvällen - det innefattade t.o.m. några svenskar - men dessvärre var det för mörkt för några mer ingående analyser om deras respektive karaktärsdrag.

I taxin hem talade jag och Malena om vad det är som utgör åldrandet. Malena - som fyller trettio om en vecka - tog som förväntat åldrandets parti genom att vurma för klokheten som följer med åren; tryggheten, självtilliten. Själv var jag lite full och sentimental och höll förvisso med, men hävdade att det finns en spontanitet som ändå går förlorad. Jag kan inte längre åka till New York med Joel och oironiskt vråla "Vi är i New York!!! Fattar du vad coolt?!?" alltmedan jag dansar salig längs Manhattans gator. Det är gott att åldras, men man blir också ömsom mer blaserad, och jag tyckte vi kunde erkänna att det ändå finns saker som går förlorade med åren, och sörja dessa i sin egen rätt. Så då gjorde vi det.

Sen pissade vi på Burger King. "WC BAY" stod det på toalettdörren. "BAY" - som i att bajja! Hahahhahahahhahaah.

En 'kompir' späckad med allehanda godsaker fick runda av kvällen. Därefter gick vi hem och somnade framför True Blood. Är inte True Blood en ovanligt b:ig serie för att vara HBO, förresten? Nu är man ju "hooked" förstås - men det är väl enbart ett bevis på Haidts Adaption Principle som påvisar människans fallenhet att vänja sig vid vad skit som helst. Kärlek är igenkänning.