;

Semikolon; denna underbara symbol!

Inte riktigt ett kommatecken men ej heller ett kolon; ingen vet riktigt vad det är och kanske utgör det en del av lockelsen; och visst är det sant att semikolon egentligen bara bör nyttjas i nödvärn; dessutom endast av människor som besitter en enorm stilistisk säkerhet; men dessa förebråelser gör ju en bara kåtare och mer nyfiken; det är alldeles som när mamma och pappa förbjuder sin tonårsdotter från att umgås med playern i skinnjacka; men du ser ju hur han blinkar till dig; så man smiter ut och gör det ändå; för det känns ju så jävla gött att bara slänga det omkring sig; att aldrig bli färdig med en mening utan non-stop rusa vidare; som en tecknens jävla Kerouac på en motorväg med vind i håret; man bara sammanfogar flödet; nästa sats hakar i den förra såsom vagnarna i en tågkaravan; och ibland blir man förstås trött på det också; man vill inte använda det på ett tag; man kanske till och med sätter det korthuggna kommatecknet i mer frekvent bruk; och man känner sig rentav lite självbelåten och hårdkokt för kolon är ju så fundamentala; det är svart och vitt och ingen halvmesyr liksom; men sedan börjar man ömsom reta sig på kolontecknets statiska form; knappt märkbart till en början; men ju mer man tänker på det ju mer förefaller kolontecknet förstenat och dött; och så trillar man dit igen; för till skillnad från kolon så är semikolon i rörelse; bokstavligt som bildligt; det är ingen avgränsning för att rabbla fakta och dessutom är det skönt för ögat; ja se själva hur det liknar ett kolontecken som liksom skalats upp i sin nedre punkt; semikolon öppnar sig; de öppnar sig som en ljuvlig liten blomma; och på samma sätt öppnar de prosan; så vem kan sluta älska språkets allra bästa tecken; denna player i skinnjacka som mamma och pappa varnade dig för; denna skriftsymbolernas ekvivalent till Kerouac.