Torka ditt hår och gör dig fin; vi går ut i kväll

Det var tisdag - veckans kanske mest bortkomna dag - och jag och Malena tog bussen in till Taksim för att dinera med goda bekanta.

Aylin och Can är två turkar som jag och Malena - förekommande nog - bekantat oss med i Umeå då de bägge var stationerade där för studier. Vi åt sexa på en vegetarisk restaurang på en parallellgata till Istiklal Cadessi och diskuterade Sverigedemokraterna.

Därefter tog Can oss till en prålig "roof top bar" med magnifik utsikt över Konstantinopel.

Jag drack Raki, såsom en redbar karl förväntas göra. Trots sina 45% fann jag den tämligen mild, men så är jag ju också en gammal fyllehund.

Can är tvivelsutan en skön kille, som dessutom stod för fiolerna (och ett ögonkast på kvällens barnota avskräckte mig från att någonsin gå ut med honom igen). Både han och Aylin är belästa, och på stundom vacklande engelska avverkades allehanda frågor inom den politiska och religiösa diskursen. Men framför allt fyller Can det viktigaste kriteriet jag har för mina vänner: han kan dricka.

Ljusen i fjärran tillhör Prince Island, som vi ämnar besöka framgent. Can berättade hur detta pittoreska namn döljer en fasansfull historia: Prince Island var nämligen den ö dit man deporterade oönskade konungsliga arvtagare. Hade man två prinsar, och ville reducera dem till enbart en, så stack man ut ögonen på den ene prinsen och skickade honom till Prince Island. Jag frös ända in i märgen av denna sällsamma spökhistoria, och det tycktes mig som om himmelen mörknade en ton.

Tur då att jag hade min äkta maka vid min sida, detta underverk av bonnförnuft.

När spöktimman kom i antågande var det dags att lämna hustaksbaren (midnattsfestarn, ni vet). Taxichaffisen som körde oss åter till vår kammare i Ortaköy hette för övrigt Borat, vilket gjorde att jag skrattade mig till sömns.