Öst mot väst och alla mot alla

Vi var vid Bosporen och rökte vattenpipa med några turkar från Malenas universitet i går kväll. Vattenpipa - jaja, det är ju gemytligt, men då "nikokicken" saknas måste man likväl dra i sig ett par filterlösa Camel efteråt.

Så långt vattenpipa. Samma turkar bistod oss i dag i vårt bostadssökande. De slog ett slag för den myllrande stadsdelen Taksim, och det lät ju förväl - innan en svensktalande turkiska, eller var hon kanske en turktalande svenska, med eftertryck rådde oss att avstå från detta skökonäste. Denna kvinna menade att våra turkiska anförvanter, i all välmening, trots allt inte förstod vad som bäst passar moderna människor från västerlandet. Vi blev s.a.s. tvungna att välja sida: Vilken pliktkollision!, som Söderberg skulle ha uttryckt det.

Vad vi valde? Väst, såklart. Eller Malena valde väl - jag drog mig undan, lagomt undflyende, i den betraktarroll som passar mig bäst. Jag är i grunden ingen social varelse. När jag har umgåtts med nya människor stupar jag alltid i sängen vid hemkomst; utmattad av att ha skrattat och lett där jag bedömt det lämpligt. En bedömning som därtill svårligen låter sig göras p.g.a. den så kallade språkbarriären.

Välan - nu har vi en lägenhet, i ett område som enligt uppgift passar bäst för moderna människor. Det är naturligtvis ändå slitet. Men det finns fördelar också.

Jag ser mig. Jag står vid det närliggande vattnet. Jag kan gå ett stenkast till torget där åtta månglare i rad kränger identiska bakade potatisar till identiska priser och försöker kurtisera denne moderna människa med illusoriska rabatter. I slutändan är det oräkneliga led man blir blåst i. Jag kan inte välja att inte bli blåst, lika lite som jag kan välja bort de blickar jag och Malena får där vi knatar runt som två nordiska klyschor: paniskt blonda och bägge över 1,80. Men jag kan välja bakpotatis. Det är bra. Det är ett slags motvikt.

Och Ronald McDonald och Colonel Sanders bor naturligtvis i Konstantinopel också. Man förväntas förfäras över detta - det är mer PK så. Men den gyldene bågen inger till äventyrs någon form av trygghet. Det är väl naturligt; det är min kultur vare sig jag vill det eller inte. Så tack USA för Edra multinationella företag som inger oss moderna människor en global hemkänsla varthän vi vandra.