Men även hundratusen röster kan ha fel

... Jag kan inte sympatisera med högern, först och främst för att min uppväxt och omgivning inpräntat i mig en outplånlig (och inte nödvändigtvis med verkligheten oöverensstämmande) bild av att högern är ond, och det tycks mig som att en ideologi som inte tar hänsyn till att livet inte är rättvist och att människor faktiskt föds med vitt skilda förutsättningar under mer eller mindre välbeställda förhållanden begår ett generalfel, och dessutom är liberalismen ett förträffligt exempel på en agenda som låter utmärkt men bara inte fungerar, eller fungerar kanske men bara för de som vann lotteriet och råkar ha det gött från början, och konservatismen är ju ett skämt, grundläggande felaktig i hela sin idé, för varför skulle status quo krampaktigt behållas när tiderna är i ständig rörelse, panta rhei liksom, och kapitalism skrämmer mig, för det leder aldrig till något gott, det leder till Kungarna av Tylösand och telefonförsäljning, och av någon anledning anses valfrihet vara ett sådant honnörsord, men då har de förbanne mig inte läst Sartre som fastslår att val ger ångest, och snarare är det väl tvärtom, att ju färre val desto bättre, då den bästa ledaren som bekant är en rättvis diktator (staten?).

... Men jag kan inte sympatisera med vänsterblocket heller, och jag måste tillstå att det finns en nerv i min hypereffektiva och tidspassande kropp som anser att alla kan väl för fan ta vara på sig själv om de försöker, skapa sin egen framgång, det är inte så svårt, men sen finns det ju förstås gamla och sjuka och eländiga människor som inte kan rycka upp sig och någon bör ju bry sig om dem också, men framför allt har de rödgrönas anhängare förstört det för mig, för det finns inte mycket som gör mig tröttare än tjat om borgare och direktörer och tjocka finansmän som sörplar paraplydrinkar på Bahamas, för om man jobbat hårt ska man väl för i helvete få sörpla en paraplydrink på Bahamas ostört om detta faller en i smaken, men hos vänstern (eller enkannerligen hos dess mindre nogräknade anhängare) finns ett missunnsamt och onyanserat framgångsförakt, en måttlöst förlegad arbetarromantik som gjort buskisrevy av socialismen, och alla dessa från 1800-talet stulna slagord och gliringar mot "brackorna" är kontraproduktiva pajasfasoner som förminskar och förstör värdigheten hos något som sobert sett är en hedervärt empatisk ideologi som faktiskt flyttar fokus från jag och mig och mitt och bemödar sig att se till de minsta också.

Med andra ord: å ena sidan, å andra sidan. Relativistisk mumbojumbo med touch av Von Oben. Men rött är objektivt sett godare, helt klart (det tror jag att de blåa egentligen också tycker). Synd att de rödgröna fansen skapat en klubb man skäms för att vara medlem i.