Träffade en tjock man som driver ett bokförlag på fyllan i går (hehe, det där syftningsfelet kan tolkas som att snubben driver förlaget berusad, mycket roligt). Tal om min gamla bok kom upp. Nej, nej, jag blev inte publicerad. Men jag kom att tänka på den.
Nu dricker jag en sjunolla framför datorn och läser valda kapitel. Det gör mig sentimental och sensuell. Två år har passerat, och somt är ju förjävla självupptaget och löjligt. Men mycket är väldigt äkta eller åtminstone subjektivt sant.
I höst är tanken att jag skall skriva en ny roman: den tidigare omnämnda Min broder Georg. Problemet med denna bok är att den vet om att den egentligen inte har någon plats i tjugohundratiotalet. För att ha något slags värde, förutom det rent estetiska, borde den ha skrivits för hundra år sedan. Att framföra religionskritik som var aktuell 1880 torde ju vara självaste ordboksdefinitionen av "mossigt". Det är rolig förströelse att skriva den, och delar kan nog bli bra, men den förra boken var - för att nyttja ett slitet begrepp - liksom mer "på liv och död". Det fanns något att säga; det fanns ångest att uttrycka som ändå hörde hemma här och nu. Det var något annat än Cambrantbrödernas stilstudie och pastisch.
Jag är ett hjärtnupet gammalt fyllo vid blygsamma 26, men jag måste likväl upprepa mig: debutromanen var inte exemplarisk, men den var ändå väldigt jag, och den betyder mycket för mig. Jag kommer säkerligen säga samma sak vid 62.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar