I lördags var det party för allsköns utbytesstudenter pa en bakgata i Taksim. Jag skall ju inte lasa vid stadens universitet men medföljde anda, likt en katt bland hermeliner, för att ta vimmelbilder.
Har ar Laura och Hanna, joviala tyskar.
Laura havdar att det pa varje bar i Konstantinopel finns minst en (1) bartender som har skagg och langt har i hastsvans. Jag har inte varit pa sa manga barer an, men hittills ar hennes hypotes inte motbevisad. Har ar lördagkvallens exemplar.
Martin laser matematik och har bilat ner till Konstantinopel med sin kompis Tom. Pa fritiden tycker han om att dricka rött te och spela backgammon. I övrigt för hans krulliga kalufs och bohemiska tunika osökt tankarna till en Joel Yngvesson anno 2008. Tanken ar darmed att han skall fa agera stallföretradande Joel tills dess att den rattmatige atertar tronen.
Har ar den nyligen omnamnde kompisen Tom. Han tycker om att skrocka "what the fuck..." pa bruten europeiska och klia sig i huvudet at banala markvardigheter. Nar jag sade att jag var i Konstantinopel för att skriva en bok (det later roligare an att saga att man laser distanskurser) gjorde han just detta. Papasslig som jag ar lyckades jag fanga reaktionen pa bild.
Har ar en Jane Doe med mordisk blick samt Sara, blond danska som gar i Malenas klass. Vi försökte anvanda vara respektive nordiska sprak i samtal med varandra, men jag fattade inte ett dyft av hennes grötiga haranger. Snopna övergick vi till engelska.
Har ar Malena och Birthe, Britta eller Brigitte.
Har ar en liten tjej som var valdigt trevlig men som jag inte minns namnet pa. Bakom henne star en turk som inbegrep mig i ett trangande teologiskt spörsmal - han hade namligen tappat tron pa Gud, den lille hadaren. Förorattad tvangs jag laxa upp honom genom att hota med skarseldar och evig fördömelse.
Har ar nagra sjuka javlar jag traffade i vimlet. De kunde ingen engelska, sa i stallet för att prata tittade vi bara pa varandra och garvade.
Har ar insidan av toaletten fran nar jag sitter och krogbajsar. I mitt milda rus skrev jag ned en haiku: "Sitter och bajsar
Metallcontainer, cellskrack
Rostfargad rövjuice"
... Och har ar slutligen jag sjalv. Jag vet att mitt ansikte ar fult, för att man har sagt det till mig. Men i grund och botten ar jag mest av allt förvanad över att man över huvud taget kan tillskriva det sadana egenskaper. Det ar alldeles som om man skulle fa för sig att kalla en sten eller ett klippblock vackert eller fult. Mitt ansikte visar sig som det ar, utan nagra omskrivningar. Det ar kanske inget vackert ansikte. Men det ar mitt ansikte och jag skulle inte vilja byta det mot nagon annans.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar